Om spåkärringar och ett liv före detta

En låt som gått på repeat på sistone har fått mig att tänka en hel del på en händelse jag var med om för ett par år sedan. Jag har nämnt den förut här i bloggen, som punkt 88 på min 100-lista, så nog är det en händelse som gjort intryck och dyker upp i tanken emellanåt.

Jag har aldrig trott på spådomar och astrologi. Jag läser aldrig tidningarnas horoskop ens. Och även om det skulle ligga någon sanning i dem är jag inte så säker på att jag alls vill veta något om framtiden.

Men en av mina bästa vänner är väldigt inne på astrologi, det övernaturliga och det som ligger bortom det ögat kan se och man rationellt kan förstå. Han hade nu hört talas om en spåkvinna som sades vara tillförlitlig, bokat tid med henne och tyckte att jag åtminstone kunde göra honom sällskap dit.

Varför inte? Det kunde bli intressant, åtminstone för möjligheten att kunna genomskåda hennes mumbo yumbo. Vi kom dit, till en alldeles vanlig lägenhet och möttes av en kvinna som inte alls matchade min fördomsfulla spåkvinnebild. Ni vet den man får om man bara sett dem på tivolin och i serietidningar.

Min polare fick sitta ned mitt emot henne vid köksbordet och hon började ställa frågor och sammanställa någon slags stjärndiagram(?). Det handlade om zodiaker, planeter och andra himlakroppars förhållanden till varandra som omvandlades till förutsägelser om kärlek, lycka, pengar, fritid och yrkesliv i hyggligt konkreta ordalag.

När de var klara undrade både hon och min polare om inte jag också ville bli spådd. Jag förklarade att jag inget ville veta om framtiden, men också att jag inte tror på "sådant". Jag tänkte efter och undrade om hon inte i stället kunde se om jag levt ett tidigare liv. Den tanken kändes intressantare. Hon sade att det var svårt, men att hon gärna försökte. Yeah right tänkte jag. Det skulle bli intressant att höra vad hon tänkte dikta ihop.

Hon drog fram kort och ville läsa min hand, även om det kändes som om hon mest höll i den medan hon såg mig intensivt i ögonen. Efter ett tag började hon berätta. Först lösryckta ord om krig, frihet och död i unga år. Sedan att jag hade levt i USA under 1800-talets mitt och kämpat på sydstaternas sida i Amerikanska inbördeskriget. Om min starka känsla för rättvisa och frihet som hon menade att jag också har med mig i detta livet. Och om hur jag hade dött under ett slag av "en kula som genomborrade mitt hjärta för att sedan åter lämna min kropp".

Jag log roat och lät nog mer än lite sarkastisk när jag tackade för hennes underhållande historia. Hon hade ju kunnat säga precis vad som helst utan att jag hade minsta chans att kontrollera. Så jag frågade: Finns det någonting som skulle kunna övertyga mig om att detta är sant och inte bara ett utslag av livlig fantasi? Hon blev tyst ett par sekunder och svarade sedan:

Det är inte svårt. Kulhålen har du ju fortfarande kvar!

Det... var häftigt! Jag har nämligen summa två pigmentfria ständigt vita fläckar på kroppen, båda i storlek av en guldtia. Den ena på vänster sida av bröstkorgen i trakten av hjärtat, den andra på ryggen i samma höjd. Drar man en linje dem emellan går den tveklöst genom hjärtat.

Har funderat en hel del på det där sedan dess. Hon kunde ju omöjligtvis ha känt till hur jag ser ut under tröjan. Och det var väl en lite väl modig gissning för att bara vara tagen ur luften? Har jag levt ett liv förut?

//Fred - som trots allt fortfarande är skeptisk