torsdag 29 juni 2006

Jag överlevde! Del XI

Jag tänkte inte låta det spela någon roll vad mina föräldrar tog för sig. Jag hade aldrig mått bättre än nu när jag accepterat inför mig själv vem jag är och dessutom kunde vara mig själv inför mina vänner. Inte en chans att någon skulle få ta det ifrån mig.

Men visst. Det var fruktansvärt jobbigt. De flesta av er vet säkert hur viktig familjen är, hur starka banden och känslorna förknippade med dem är.

Nu kändes det mer eller mindre som om vi hade gått i krig. Där båda sidor gjorde vad som helst för att få rätt.

Till exempel försökte mamma få mig på andra tankar genom att påpeka hur församlingen skulle ta det om de fick veta. Eller släkten! Det brydde jag mig inte om längre. Eller rättare sagt, jag hade bestämt mig för att ta konsekvenserna, oavsett hur de tog det. Det var nog snarare hon som var rädd för hur släkten och församlingen skulle ta ett sådant besked.

Så... jag satte mig och började ringa runt. Jag var trött på att de bara kände till min fasad. Haha... så här i efterhand, med lite distans, känns det helt vettlöst. Men jag ringde säkert 20 samtal, till de jag kände bäst i församlingen och i släkten, bara för att berätta att jag är gay, homosexuell, bög, bajspackare, vad ni vill. De flesta sade inte mycket där och då. Vem skulle ha haft något att säga inför ett sådant besked, när man bara får det så där helt apropå inget?

Men, säkert som amen i kyrkan, spred sig ryktet som en löpeld. Sedan dess har mina föräldrar inte kunnat använda det argumentet i alla fall.

Å andra sidan; sedan den dagen har jag inte blivit bjuden till en enda släkthändelse av vikt. Inte en enda födelsedag. Ingen släkträff. Inget högtidsfirande. Inte ett enda bröllop.

Jo, ett bröllop blev jag faktiskt bjuden till, ganska snart efter detta faktiskt. Min jämnårige kusin bjöd mig till sitt bröllop, dit man var välkommen med sin respektive. Jag tackade ja, tillsammans med min pojkvän. Lika självklart som min syster anmälde sin, trots att de varit tillsammans kortare tid än vi (drygt ett år). Varvid min moster lät hälsa att han inte var välkommen. Så jag åkte inte heller.

Varför jag ens ville gå på bröllopet? Jag ville inte låta dem komma undan med det här. Så lätt skulle de inte bli av med mig efter alla dessa år.

Jag gjorde åtminstone ytterligare en, kanske ännu mer in your face, demonstration av att jag inte accepterade deras ställningstagande. Mer om den i nästa del.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Inga kommentarer: