Homosexualitet är synd

För ett tag sedan såg jag via en blogg en reklamspot för boken Homosexualitet är synd, skriven av pastor Maria Hallman. Till en glad poplåt försöker Maria sälja sin bok genom att gång på gång avfyra ett påklistrat leende, glatt slå ut med armarna, slänga med håret och sommaridylliskt stappla runt i högklackat på en stenig strand. Jag har sett den flera gånger sedan dess - den är nämligen underhållning på hög nivå. Missa den inte! Mer parodi blir det inte utan att vara parodi.

Vad är det egentligen hon säger med det bildspråket? Wee... homosexualitet är synd! Vad kul! eller Tjoho, ääntligen kan vi stämpla bögjävlarna! eller kanske Jag är en stolt sociopat och har ingen aaaning om vad ordet empati innebär! Tanken på att det hela skulle kunna röra sig om ett skämt fanns där - åtminstone tills igår, för då låg den där på hallmattan. I ännu ett anonymt vitt kuvert. Ännu ett sånt där litet spöke från min frikyrkobakgrund.

Den här gången var jag dock, efter den ehh... säljande reklamspoten, tillräckligt nyfiken för att sätta mig och läsa. Men alltså... det var inte lätt. Jag har med stort intresse läst andra böcker som med utgångspunkt i kristen tro argumenterar om homosexualitet, men det här är mer eller mindre bara rappakalja. Ett hopkok av vetenskapliga belägg utan referens, personliga åsikter som läggs fram som om de vore sanningar, bibelcitat och rena fördomar. Det vimlar av lösa trådar som läggs ut utan att argumenteras för eller ens följas upp.

Hon drar sig till exempel inte för att utan minsta tvekan konstatera att onani ger ångest och kan leda till homosexualitet, eller att mänskligheten bara existerat i 6000 år - och därmed avfärda allt vad vetenskap heter - samtidigt som hon låter en vetenskap hon väljer att inte ge referens till bevisa att homosexualitet inte har något med arv att göra.

Nej, jag pallade faktiskt knappt att läsa hela boken rakt igenom, men anledningen till att hon tvingades ge ut den på eget förlag är solklar. Det har inget att göra med vad hon i reklamspoten martyriskt framhåller som ett kontroversiellt innehåll. Den är helt enkelt för kass, både innehållsmässigt och språkligt.

De stora frågorna efter att ha läst boken har inte med hennes argumentation att göra utan om varför hon överhuvudtaget har skrivit den, och för vem. Och vad hände med kärleken, som ska vara störst? Med guden som älskar syndaren? De skymtar inte ens i boken. Jag trodde nog att jag skulle bli upprörd av boken, men trots hennes kategoriska dragande av homosexualitet i dynga är jag det faktiskt nästan mest å kristnas vägnar.

Tack förresten till min anonyma biblioteksbidragare! Det är tveksamt om dina små paket har avsedd effekt, men de är helt klart underhållande - på sitt sätt.

Andra bloggar om: Maria Hallman, homosexualitet

//Fred - som kollar reklamspoten en gång till

Förbannade fariséer!

Det är många år sedan jag hade något närmare samröre med Pingstkyrkan nu. Ja, om man bortser ifrån det faktum att halva släkten ju är medlemmar då. Å andra sidan var det rätt länge sedan jag hade något närmare samröre med dem också.

Trots det gör de sig påminda ibland, de bekanta från den eran. Förra året damp det t.ex. ner ett brev. Ett par handskrivna sidor från en av handstilen och innehållet att döma äldre kvinna som helt uppenbarligen mycket väl vet vem jag är. Hon skrev att hon har nöd för mig och att jag måste förstå att jag är på väg mot helvetet. Hon argumenterade utifrån de bibelord hennes likar brukar använda emot homosexualitet. Romarbrevet 1:26-27 och 1 Korintierbrevet 6:9-10 i synnerhet. Det enda utrymme hennes brev gav till försoning var att jag återgick till "den rätta vägen". Hon avslutade helveteshoten med att jag alltid finns i hennes böner och signaturen En församlingssyster. Jodå, brevet var anonymt.

Igår hände det igen. På hallmattan låg ett gult madrasserat kuvert med min adress handskriven på. Jag blev så klart nyfiken och undrade vad det var. Jag väntade inget paket. Så jag öppnade.

Inuti låg en bok. Ingen hälsning, ingen förklaring alls. Bara en bok. Med titeln Glimtar av nästa liv och undertiteln 25 personer berättar om sina näradödenupplevelser. Que..? Varför har jag fått den boken..? Jag kollade på baksidan. Och då föll poletten ner. Utgiven av Gospel Media stod det. My God(!)... att de aldrig ger sig.

Jag behöver inte läsa en rad av boken för att veta exakt vad den innehåller. Folk som varit nära döden berättar om hur de antingen mött Jesus och alla hans änglar eller fan själv och alla hans småjävlar. Alltsammans med ett stort mässande Vänd om till den rätta vägen medan tid ännu är ekande i bakgrunden. Det är ta mig fan så man nästan spyr på fläcken!

Är jag otacksam över deras omtanke nu? Glöm det! Det stör mig enormt att folk jag inte känner tror sig veta hur det är ställt med min själ och vart min kompass är inställd och ovanpå det tycker sig ha rätt att delge mig den åsikten utan att ens klara av att stå för att de har den.

Jag diskuterar gärna, men anonyma fördömanden förklädda till omtanke betackar jag mig för.

//Fred - som dessutom har lite noja och undrar om bokens titel anspelar på bloggens namn

Martin Lind - en schysst snubbe

Jag har ju skrivit en hel del tidigare om min ståndpunkt i äktenskapsfrågan; att man borde införa civiläktenskap för alla. Den linjen följde ju nu inte Hans Regner i sitt förslag till en ny äktenskapslag, även om den ju föreslår ett könsneutralt äktenskap. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Claes-Bertil Ytterberg, biskop i Västerås, uttalade att Svenska Kyrkan visserligen kan tänka sig att förrätta ett civilrättsligt giltigt partnerskap för homosexuella, men just ett partnerskap. Äktenskapet ska vara reserverat för relationen kvinna/man. Han visar sig dock inte vara den talesman för hela Svenska kyrkan som artikeln framställde honom som.

Idag får han en replik från Martin Lind, biskop i Linköping. Han menar att det inte finns några teologiska skäl mot en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Bibeltexterna känner inte till samkönade äktenskap av det enkla skälet att sådana ej förekom när texterna skrevs. ... Ordningar får färg och form utifrån den faktiska verkligheten. Men allt skall ses med kärleken som överordnat riktmärke. ... Kan kyrkan välsigna partnerskap, kan kyrkan också kalla partnerskap äktenskap.

Nej, jag tycker fortfarande att det mest rimliga är att skilja kyrkan ifrån juridiken, men lite häftigt är det allt med en biskop som talar mitt språk. Det här är ju precis samma argument jag försökt använda i diskussioner med frikyrkobekanta med rena väggen som resultat. Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta debatten, för det här lär ju knappast få vara sista ordet.

//Fred - som fortfarande undrar varför media framhärdar med att kalla könsneutrala äktenskap för homoäktenskap

Dagens citat

Pastor Tim Ralph, New Life Church i Colorado, angående kollegan och homohataren Ted Haggards påstådda helande från sitt anfall av homosexualitet efter en treveckors snabbkur:

- Han är fullständigt heterosexuell, det har han upptäckt nu. Det var i utagerande situationer saker hände. Det var inget som pågick konstant.

Jo men tjenare! Visst ÄR det frustrerande. Så fort man kommer till har man helt plötsligt en helt annan läggning än man har i vanliga fall. Men det är väl så med sexuella läggningar. De kommer och går när man som minst anar det. Nåja, det är väl ingen större fara, det är ju inget som inte en treveckorskur kan råda bot på! Duuh...

//Fred - som fått en ganska rejäl släng av den där homosexualiteten

Kan man omvända homosexuella?

Med jämna mellanrum poppar åsikten att det är möjligt att omvända homosexuella upp i olika, om än oftast ur bekännande kristna, sammanhang. Allas vår, eller ja, Carola i alla fall, hamnade ju t.ex. i blåsväder sedan hon hävdat detta, ett uttalande som hon senare bad om avbön för, och den numera riksbekante pastorn Åke Green hävdar så vitt jag vet fortfarande att man kan omvända homosexuella genom själasörjning. För att ta ett par välkända exempel. Min mor är ett annat, för allmänheten mindre känt.

Idag blev ämnet återigen aktuellt när jag fann en kommentar i en blogg som länkade till en sida full av länkar till vittnesmål från tidigare homosexuella män som hävdar att de nu blivit omvända. Jag har inte kollat dem alla, men i de jag läst (i de av få länkar som verkar funka) har det kunnat ske med någon form av gudaingripande.

Jag är väldigt skeptiskt till deras påstående. Eller rättare sagt - jag tror dem inte.

Till att börja med är jag skeptisk till att Gud skulle ha något intresse av ett sådant ingrepp, om man nu väljer att utgå ifrån hans existens. Min övertygelse är nämligen att vår sexuella läggning är en egenskap man bär med sig från början, och därmed något en eventuell skapare i så fall bistått med. Och ja, jag hävdar fortfarande att det inte finns något i Bibeln som talar emot detta.

Varför skulle någon då påstå att han faktiskt har blivit omvänd om det nu inte är så? Well, till att börja med väger förmodligen ett hot om en evighet i helvetet rejält tungt för den som tror. För det är ju den bilden som ofta förmedlas av kristna, att utlevd homosexualitet är en enkel biljett till hetast möjliga plats. Vad är man inte beredd att göra för att slippa den?

Om inte det räcker - vad är människan beredd att göra för att passa in i rätt mall? I synnerhet om man upplever att alla förväntar sig att du är och ska vara en del av mallen. Om du tror att du skulle stötas bort, diskrimineras eller rent av utsättas för våld om du inte gör det? Att påstå att svaret är allt som står i ens makt är knappast en överdrift.

Jag har, vilket jag ju skrivit om här tidigare, själv strulat runt med tjejer. Med uppbådandet av all styrka jag hade lyckades jag bryta, men inte förrän min dåvarande flickvän började snacka bröllop. Det enklaste hade utan tvekan varit att fortsätta på den inslagna spåret, precis som alla förväntade sig. Fru, barn, villa, vovve, ja ni vet hur det funkar. Ingen hade rynkat på ögonbrynen. Visst vore det höjden av förnedring och självförnekelse, för att inte tala om vilket bedrägeri det vore mot min omgivning, och inte vore jag mindre homosexuell heller. Men jag hade passat in.

Trots det vet jag att många har valt och väljer den vägen, för att det är SÅ mycket enklare att följa en så förhärskande norm än att våga bryta den. Så, sorry Green och ni andra som hävdar att det går - jag kan inget bevisa, men min övertygelse är fast om att ni har fel.

//Fred - icke omvändbar

Bögen gör comeback i frikyrkan

Igår var jag på julkonsert i Pingstkyrkan. Låter det som en trevlig bagatell? Det var det inte. Inte för mig. Trevligt, kanske, men knappast en bagatell. Efter att ha levt en stor del av mitt liv i en frikyrka var det nu mycket länge sedan jag överhuvudtaget satte min fot i en sådan. Vi snackar 8-10 år sedan.

Så när en kompis, också bög och med bakgrund i en frikyrka för övrigt, tyckte vi skulle gå dit på julkonsert tog det en stund att tacka ja. Jag är inte helt säker på mina motiv, men de var flera. Till att börja med är jag en sucker för julen, och julkonserten brukade vara fin. Sedan tror jag på att möta sina demoner, och absolut inte minst; jag var nyfiken. På om jag fortfarande skulle få möta samma människor som då. På hur de skulle reagera över att se mig där. På hur jag skulle reagera. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Vi kom i god tid, vilket var tur, för kyrkan började redan bli fullsatt. Vi hann inte mer än innanför dörren innan jag snabbt kunde konstatera att jag skulle få möta många bekanta ansikten. En tjej jag umgicks mycket med när det begav sig hejade förvirrat och försvann. Flera kom fram och hälsade med glada miner. Några ville småprata lite, som man gör med människor man inte träffat på länge, men egentligen inte vet vad man ska prata om med. Ytterligare många nöjde sig med att på avstånd konstatera att jag var där.

Det kändes mycket underligt. Lite som en scen i en skum sciencefictionfilm. Till att börja med bor jag i samma stad som dessa människor, men jag kan inte påminna mig att jag överhuvudtaget sett någon av dem under tiden som gått. Som om de bara existerar just i kyrkan.

Sedan känslan av en lucka i tiden och utraderade minnen. Som om de glömt varför de efter att vi umgåtts så nära så länge bara helt slutade att höra av sig när jag kommit ut som bög och efter ett tag inte längre gick dit.

Jag har i alla fall definitivt inte glömt. Det känns till och med bra att ha varit där igen och blivit påmind. Missförstå inte, jag är övertygad om de är goda och välvilliga människor, men på en mycket underlig grund. För det är underligt att ett sammanhang som skryter om kärlek känns som det ytligaste man kan finna.

//Fred - som trots allt njöt av en fin konsert

Homosexualitet enligt Nya testamentet

Precis innan min väldigt lilla bloggvila blev jag ju anklagad för att täppa till käften på religiösa genom att påstå att det är svårt att diskutera med den som gör det med religionen som filter.

Jag fortsätter att hävda att jag har rätt i det. Använder man Bibelns bokstav som argument finns det just inte mer att säga. Det upplever jag snarast som att min käft blir tilltäppt. ...men att täppa till den är lättare sagt än gjort. Jag är ju uppvuxen i ett frikyrkosammanhang med bokstavstroende kristna och har haft all motivation i världen att läsa på för att trots allt KUNNA argumentera mot det som kan kännas som väggen. Så... det har jag gjort.

Till att börja med tycker jag det är underligt att tolka Bibeln bokstavligt, rakt upp och ner, precis som det står. Den är skriven för ett par tusen år sedan, av flera författare, på flera språk, i en annan kultur och en annan begreppssfär. Detta har sedan översatts till vår tids svenska, för ja, det är ju oftast den versionen man argumenterar med, eller hur..?

I nya testamentet finns några verser skrivna av Paulus som ofta och gärna används som argument mot homosexualitet. Vi kikar lite på dem!

Rom 1:26-27 Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.

Det kan låta ganska solklart, eller hur? Men frågan är om det är det. Till att börja med är det ALLTID farligt att rycka ett citat ur sitt sammanhang. Kapitlet handlar om vad som händer när man vänder Gud ryggen. Vid den här tiden fanns inte begreppet homosexualitet i den mening man använder det idag, med stadiga förhållanden på jämlika villkor. Däremot var det vanligt att yngre män hade sex med äldre män, som en slags sexuell mentor i väntan på vuxenlivet. Även prostitution och sexuell lössläppthet var vanligt. Vad stod det nu i texten? Lidelser. Begär. Inte kärlek, ett ord som annars används frekvent i Bibeln. Den rimliga tolkningen borde väl vara att han syftar på företeelserna jag återgav, inte på kärlek mellan två vuxna individer?

1 Kor 6:9-10 Har ni glömt att ingen orättfärdig ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Ingen som lever i otukt eller avguderi eller hor eller homosexualitet, i tjuvaktighet och själviskhet, ingen som dricker, som är ovettig och utsuger andra - ingen sådan får ärva Guds rike.

Här står ju till och med ordet homosexualitet uttalat! Så praktiskt, bara att dänga i skallen på folk. Om det inte vore för att grundtextens ord inte började användas för att beteckna homosexuella förrän flera hundra år senare. Ingen har lyckats tyda precis vad ordet syftade på vid den här tiden, men man vet att om meningen var att beskriva en relation mellan vuxna jämlika individer hade det funnits andra, tydliga ord för att göra det.

Jag säger härmed inte att jag sitter på den absoluta sanningen om hur Bibeln ska tolkas. Vill bara ha sagt att det inte på något sätt är självklart att Bibeln fördömer homosexualitet. Det finns inget oemotsägligt bibelställe som gör det. Om man nu vill tro på den boken.

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del X

Sommaren 1997

Jag tyckte att jag hade förberett mig. Jag visste ju att reaktionen ifrån mina föräldrar, min släkt, församlingen inte skulle komma att bli positiv. Det fanns inte på kartan. Trots det var jag inte det minsta förberedd på vad som hände. Jag blev helt tagen på sängen.

En kväll ringde telefonen. Det skulle komma att bli ett sådant ögonblick som fryser till is och för alltid etsas fast i minnet. Ungefär som när folk brukar kunna beskriva exakt var de var och vad de gjorde när Olof Palme/JFK/Anna Lindh mördades.

I andra änden skrek och grät någon hejdlöst. Det tog ett tag innan jag förstod att det var min syster. Hon fick inte fram ett ord på vad som måste ha varit minuter, hon bara grät. Jag tänkte att någon form av katastrof måste ha inträffat. Någon nära måste ha dött.

Till slut fick hon fram det: Stämmer det att du är homosexuell? I så fall ska mamma ta livet av sig. Så brast hon i gråt igen.

Jag var chockad. Min mamma, som jag talade med flera gånger i veckan, som ofta uttryckt hur stolt hon var över mig, tänkte ta livet av sig för att... jag är jag..?

Jag svarade ja på frågan, sedan var jag tvungen att avsluta samtalet. Jag var livrädd för att hon skulle göra allvar av sina planer och jag var många långa mil därifrån. Jag ringde runt och larmade pappa och andra släktingar.

Sedan blev det knäpptyst. I dagar. Ingen hörde av sig, ingen svarade i telefon. Tills det kom ett brev.

Det var mamma som skrev. Hon vräkte ur sig sorg, ilska och bitterhet. Jag hade förstört allt genom mitt svek mot henne, mot familjen, mot församlingen och emot Gud. Jag hade släppt in djävulen i mitt liv och var oundvikligen på väg mot helvetet. Hon försökte på alla sätt, med Bibeln, med hot, med känslomässig utpressning.

Jag svarade på brevet, det kom fler. Jag svarade igen. Jag försökte förklara. Klart hon skulle lugna sig och förstå, hon var ju min mor..?

Men nej. Det spelade ingen roll vad jag sade. Hon menade att jag hade ju släppt in Djävulen i mitt liv. Alltså var det han som talade genom mig. Med andra ord behövde man inte ta minsta hänsyn till vad jag sade, det var ju den störste Lögnaren, Manipuleraren och Förledaren som talade genom mig.

Ett mycket effektivt att vinna en argumentation. Jag hade lika gärna kunnat dunka huvudet i en vägg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del IX

Hösten 1996

Jag tänkte ibland att det kanske gick lite väl fort. Det var som att surfa på en enorm våg som bara drev vidare framåt. Jag ville inte sakta ner, livet var underbart. Jag tror inte jag hade kunnat sakta ner heller, det ena gav det andra hela tiden.

Jag hade inte räknat med den sensation det var bland mina vänner, i klassen, på jobbet att jag kommit ut som bög. Ta det inte fel nu, responsen var faktiskt nästan bara positiv, men jag förstod att det var en snackis. Folk jag aldrig haft någon relation till kunde ta upp ämnet, på jobbet, på en fest eller i en busskö.

Vid ett tillfälle blev jag bjuden på en privat fest. Alla inbjudna var andra studenter. Trevligt värre. Värdinnan snodde runt och serverade snittar och presenterade folk för varandra. De flesta presenterades med sitt namn och några ord om vilken utbildning man gick. Men jag presenterades som "Det här är Fred, han är bög!". Jag tog det med ro. Jag var med vänner. Det kändes bra.

I november träffade jag killen som skulle bli min första pojkvän. Vi fick syn på varandra en kväll ute på krogen. Det var så häftigt! Som två pusselbitar som passade ihop, de bara föll på plats och allt kändes så rätt. Vi räknade vår årsdag från dagen vi sågs. Det skulle komma att bli fyra sådana.

Om jag var motiverad att komma ut för mina föräldrar förut så var det ingenting emot vad jag var nu. Jag var upp över öronen förälskad, det bubblade över åt alla håll. Jag försökte mjuka upp dem, hinta försiktigt och samtidigt leta efter rätt tillfälle att berätta. Allt för att försöka minska skadeverkningarna av explosionen som jag visste skulle komma. Till exempel talade jag mycket om min pojkvän med mina föräldrar. Jag sade inte att han var just det, men jag benämnde honom alltid med förnamn, han beskrevs inte som en "polare", "kompis" eller "vän".

Det började bli dags att ta också den tjuren vid hornen. Situationen började i bli ohållbar. I min nya stad visste "alla". I min gamla visste mer eller mindre ingen, och något jag absolut inte ville var att de skulle få veta på någon omväg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del II

Men i all trygghet och ljus fanns också något annat. Som barn hade jag inga ord för det. Jag visste inte mer än att jag hade en diffus känsla av utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte riktigt passa in.

Att veta vad som var rätt och fel var sällan svårt. Det mesta var antingen svart eller vitt. Det behövdes sällan ytterligare argumentation än "det är en synd" eller "det är uppbyggligt". I bästa fall åtföljt av ett bibelcitat. Visst var det uppenbart att Världen Utanför tycker och gör annorlunda. Som barn blir det t.ex. självklart att man ifrågasätter varför kompisen får gå på bio, men inte jag. Det förklarades med att de valt en annan väg än Guds väg. Per automatik har de därmed fel och vi har rätt. Klart som korvspad.

Lägg därtill att det är viktigt att vara ett föredöme inför de som inte tror, för att de ska ha en möjlighet att hitta samma väg.

Självklart är inte heller dessa människor perfekta övermänniskor. Människor gör fel. Människor syndar - men synder kan förlåtas.

Jag minns särskilt en kvinna som hade drabbats av en stor personlig tragedi som hade gripit hela församlingen. I sitt sökande efter tröst hade hon blivit gravid. I Världen Utanför hade nog de flesta glatt sig över att hon funnit lyckan igen, eller hur? Men hon fick storgråtande be om förlåtelse inför hela församlingen för sin synd att som ogift bli gravid. Jag glömmer det aldrig.

Men vad händer när man förstår att man ÄR en synd? Att oavsett hur många gånger jag ber om förlåtelse kommer jag att fortsätta vara en synd genom min blotta existens?

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Pingst och tungotal

God morgon!
Ja faktiskt, jag sitter här med morgonkaffet, fortfarande nyvaken. Behövde visst ordentligt med sömn. :)

Idag är det pingstafton. För de flesta är det en helg utan någon större innebörd. Ännu mindre nu, när annandagen inte är röd längre. När jag växte upp däremot var pingsten en viktig dag i min familj och i frikyrkoförsamlingen vi hörde till. Man mindes att Gud gav lärjungarna den helige ande som en hjälpare. Blir fortfarande illa berörd när jag tänkter på de mötena, fyllda med uppskruvat tungotal. Jag förstod det aldrig. Går det att förstå? Obeskrivlig rappakalja, med fördel framfört med stor dramatik.

De flesta har väl vid det här laget hört Carolas bedrifter inom tungotalet, men har ni insett att i en frikyrka är det där mer eller mindre vardag?

Så idag firar jag istället att jag är långt borta från den världen! Förresten, del II kommer snart, om någon är intresserad.

Jag överlevde! Del I

Min blogg har hittills blandat hejvilt mellan högt och lågt, skämt och allvar, yta och djup. Precis som livet självt är, pendlande mellan poler. Men jag har en historia till att berätta. Den stora. Ja, ibland känns det nästan som om den skriker och ropar efter att berättas, och i den rör sig mycket mellan två ytterligheter till; hopp och förtvivlan.

Har funderat på om jag verkligen ska göra det, och i så fall varför och kommit fram till att jag vill göra det. Av flera skäl. För min skull. För din, ge dig möjlighet att kika in genom ett fönster många inte ens vet finns. Men mest för den som kan känna igen sig och kanske därigenom få hopp. Så, dags att börja, och jag tar det från början:

Jag föddes i en frikyrklig familj. Ja nästan hela släkten är faktiskt det. Där kyrkbesök på söndagar och bordsbön före maten är lika självklart som att borsta tänderna. Vi hörde till en församling där Bibelns bokstav är viktig. Åtminstone på ytan, men det lärde jag mig långt senare.

Jag minns tiden fram till tonåren som väldigt ljus. Banden mellan släkt- och församlingsmedlemmar är starka. Många företag skulle ha mycket att lära om personalvård från frikyrkoförsamlingar. Där finns alla möjliga aktiviteter som stärker banden av gemenskap. Som stärker tron. Känslan av vi och dem. Jag uppfostrades i den andan. Att jag är älskad som den jag är. Att jag är viktig för min egen skull. Att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hur motsägelsefullt det än kan låta är det just den grunden som fått mig att klara mig. Det är också det enda från den tiden som jag har kvar.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->