Eragon - muppar på valium

Var på bio och såg Eragon igår. Jag var skeptisk redan i förväg, och nu med facit i hand visar det sig mer än väl berättigat, så jag ger mig på att skriva en liten sågning. Eller vad fan, jag tror jag sågar hela fantasygenren när jag ändå håller på.

För egentligen började det redan när jag somnade drygt halvvägs in i första försöket att se Sagan om ringen. Det var bara alltför mycket av mupparna på valium. När en polare efteråt var helt till sig i trasorna över hur tänd han var på en dvärgtomte med tydliga strumasymptom kändes det som droppen. Jag lyckas helt enkelt inte engagera mig i fantasivärldar där allt är svart eller vitt, där såväl hjältar som fiender ser ut som om deras förfäder utsatts för radioaktiv strålning och där alla problem har lösningar av typen spontant tungotal som utlöser jordbävningar alternativt plötslig insikt om att man besitter ett magiskt svärd/trolldryck/whatever, ett faktum som alltid är som bortblåst ur hjältens sinnevärld ända tills döden är nära förestående.

Eragon går i samma stil. Vår hjälte, Eragon (Ed Speleers), slåss mot onda komposthögar, killar med svår munherpes, psoriasis och taskig tandhygien och andra fragglar. Självklart vinner han fajterna enligt ovanstående standardmodeller. Kan sträcka mig till att ge ett litet plus för draken, Saphira, resten känns som en lång gäspning i sällskap av platta karaktärer iförda billiga maskeraddräkter.

Så, med risk för att stå ensam mot världen och utmåla mig själv som en fantasilös tråkmåns - don't believe the hype, vilken film som helst som inkluderar korkade highschoolelever och blodtörstiga snubbar i hockeymask engagerar mer och har högre identifikationsfaktor än Eragon och dess filmsläktingar.

//Fred - fantasifull som fan, när det behövs