Varför måste bögar jämt manifestera sin läggning?

Har precis haft en ganska hetsig diskussion med en annan bloggare som undrade varför bögar jämt måste manifestera sin läggning. För han tyckte det var så jobbigt och äckligt att "jämt få det uppkört i ansiktet". Shittihelvete! I mina ögon blästrade han därmed det blå skåpet med bajs. Det finns inte mycket som får igång mig som den åsikten.

Jag frågade vad för slags "manifestationer" det var han syftade på. Jo det var ju att bögar i var och varannan mening måste antyda att de är just bögar. Att de jämt kletar på varandra i offentliga sammanhang. "Typ sånt".

Har du någon gång funderat på hur många gånger per dag du och andra heterosexuella manifesterar er läggning? Förmodligen inte. (Och varför skulle man göra det?) Vad snackas det om på kafferasten på jobbet? På mitt jobb handlar mycket av snacket om familjen. Berit går på om sin man, hans orkidésamling, deras sommarstuga, bilsemestrar till Gardasjön och visar bilder på barnbarnen. Guuud vad jobbigt att få hennes heterosexualitet uppkörd i ansiktet!

Eller under en kväll på krogen med polarna? Shit, där snackar vi manifestation!

Ta en promenad genom centrum en fredag eftermiddag. Försök spotta så många heterosexuella par du kan. Det blir förmodligen ordentligt många. Det syns. Kroppsspråk, ömhetsbetygelser, hur man talar med varandra. Äckligt?

Sitt med penna och papper framför tvn en kväll. Dra ett streck för varje gång du förstår av sammanhanget att personen är heterosexuell. Många streck lär det bli. Eller gör likadant med låttexterna en dag på valfri radiostation.

Heteronormen dominerar, och heterosexualitet manifesteras precis hela tiden och överallt. Vilket ju inte är konstigt, de flesta är ju faktiskt heterosexuella. Det tråkiga är att den är så trång och uteslutande. Diskussionen påminner om den om män vs. kvinnor. Så snart kvinnor i något sammanhang börjar göra sina röster hörda ens i närheten av lika stor utsträckning som männen är det "ett himla tjattrande på kärringarna".

Är du en del av heteronormen lägger du förmodligen inte märke till att den är så förhärskande. Inte förrän någon går emot den. Vi andra märker det hela tiden.

Du får tycka att jag är hur jobbig och äcklig som helst om jag gör som du och hela tiden "manifesterar min läggning", det lär inte få mig att sluta. Jag har rätt, du har fel. Capiche.

//Fred - i affekt

Raballder - om homosexuella inom idrotten

Lite tv-tips! Alldeles just nu är det seriestart på SVT2, 20.30-20.55.

Raballder

Norsk dokumentärserie. Del 1 av 6. Homosexualitet och idrott är en kombination som vållat problem. Många homosexuella har mött rädsla, fördomar och även våld i sitt idrottsutövande. Den norska handbollsklubben Raballder bildades för att ge homosexuella handbollsspelare en chans till gemenskap i en homofobfri zon. Men naturligtvis spelar de i en serie med vanliga heterolag. Siktet är inställt på division tre och första motståndare är Asker. Regissör är Kenneth Elvebakk som följt laget under ett år och filmat 180 timmar med Raballder.

Ska bli intressant!

Linda Rosing - det självklara HBT-valet

Hon kanske inte var så dum ändå, den där Linda Rosing! Eller... hur var det nu?

Personligt brev i kampen mot piratkopiering

Var lite filmsugen på väg hem från jobbet idag så jag köpte en DVD, V för Vendetta, för att rädda kvällen. När jag öppnade fodralet trillade ett rosafärgat litet kort ut. Det såg vid en första anblick ut att vara handskrivet med täta rader. Underligt!

Tills jag tittar lite närmare och börjar läsa. Det är ett "personligt" brev från skådespelerskan Cecilia Frode! Hon börjar:

Hej Medmänniska!
Du är intelligent och det är sexigt!

Shit! Hon känner mig! Sedan fortsätter hon att berätta om hur hon som liten drömde om att vara en del av låtsasvärlden hon upplevde genom filmen. Och om att...

...det vore sorgligt om branschen inte fick betalt för den kreativa verksamhet som behövs för att skapa film. Det skulle inte bli några filmer till slut.

Hon avslutar med att tacka för att jag är med och sponsrar istället för att ladda ned olagligt och ett Vänliga hälsningar Cecilia Frode.

Cecilia... hon tycker det är sexigt att jag är intelligent! Hon har till och med smusslat ner en handskriven lapp på ett rosa kort i min film bara för att få berätta det! Nu MÅSTE jag sluta ladda ner film!

Vi sitter i Ventrilo och spelar dotA

...är ju på tal om något helt annat om möjligt en ännu större spya än Boten Anna. Den var ju åtminstone lite kul de första två gångerna man hörde den i alla fall. När man till och med tycker synd om en artist som Daddy DJ när han får sin hit slaktad är det faktiskt riktigt illa.

Bara att hoppas och be att folk har bättre smak än att göra Vi sitter i Ventrilo... till en lika stor hit, men det kanske är att hoppas på för mycket? I så fall blir det till att ställa sig i radioskugga till efter jul. Varning härmed utfärdad.

//Fred - bojkottar Basshunter

Heterograbbar och deras egon

Har varit riktigt kul att skriva mina senaste inlägg om reaktioner man möter som bög ifrån en ofta både okunnig och fördomsfull omgivning. En del av dem är så mycket vardag att jag knappt reflekterar över dem. Man har hört dem förut. Många gånger.

Men jag har märkt på kommentarerna jag fått att det finns en poäng med att fortsätta berätta om dem; de ger insyn i en värld de flesta aldrig ser. Min värld. Min vardag. Och inte minst; de är ofta ganska underhållande. För jag väljer att ta dem så. I ett perspektiv är de ganska tragiska, men samtidigt på det hela taget ganska harmlösa, så jag väljer att skratta åt dem med förhoppning om att de sakta dör bort och så småningom inte förekommer längre.
Nästa har jag snuddat vid i en kommentar tidigare. Jag har hört den i flera versioner, men ett exempel var när en tjejkompis berättade om vad en gemensam killbekant sagt: Jag tycker det är helt ok att Fred är bög, så länge han låter mig vara.

Där är det också öppet för flera tolkningar. Tror en sådan kille verkligen att han automatiskt är intressant för att han råkar vara född med kuk? Att den enda meriten gör honom oemotståndlig? I så fall måste det vara något allvarligt fel på hans ego. Åtminstone ställer jag lite högre krav. Ganska mycket högre till och med.

Eller... är det möjligen så HAN beter sig mot sin målgrupp? Alla med, pardon my French, fitta är en möjlig partner?

Jenny vände perspektivet i en kommentar "Lika korkat som att du helst vill slippa jobba med Lisa, för Lisa är en hetero tjej och därmed MÅSTE hon vilja ha dig, för du är en man och därmed oemotståndlig?!". Folk hade med största säkerhet lagt hakan i knät om jag sagt så.

Eller, är det till och med så att han är rädd att han skulle tycka om det..?

Vem av er är kvinnan i ert förhållande?

Bloggade i mitt senaste inlägg om en av de underliga reaktioner man kan kan få från omgivningen som bög. Blev ganska överraskad över att så många av er som kommenterade var överraskade över att folk faktiskt kan säga sådant. Men, i fall ni missat det; världen är full av folk som pratar innan de tänker, är fullproppade med fördomar och inte drar sig för att vädra dem. Lika bra att göra det bästa av det och unna sig ett gott skratt åtminstone. :-)

Visst har ni som kommenterat rätt i att det är bra mycket lättare att leva som homosexuell i dag än för bara några år sedan, men därifrån till att vara någon som behandlas och betraktas på lika villkor som alla andra är det trots allt ett ganska långt steg. Folk vet inte riktigt hur de ska bete sig, och det krävs ofta en firmafest för att de ska våga säga vad de tänker. Med alkohol i kroppen blir det sedan som det blir...

Tänkte bjuda på ytterligare en replik av det slaget man möter med jämna mellanrum. En sådan som de flesta bögar hört och skrattar gott åt. Följande utspelade sig på en fest på jobbet.

Det var en trevlig fest, god mat och alkoholen flödade. Jag satt tillsammans med två väl förfriskade kvinnliga arbetskamrater, stämningen var hög, vi skrattade och pratade. Plötsligt säger den ena, Berit, apropå ingenting alls: Alltså, hur är det egentligen, vem är egentligen mannen och vem är kvinnan i ert förhållande?

Hur länge hade hon klurat över det? Hur många sömnlösa nätter hade hon haft innan hon fick fram detta? Jag blir sällan svarslös, men detta var ett sådant tillfälle. Till att börja med; vad frågade hon egentligen? Om vem som är at the receiving end i sängen? Eller om vem det egentligen är som vaxar bilen och vem som sköter krukväxterna?

Den här gången behövde jag inte svara, för hennes väninna kom snabbt till undsättning: Vad är det för fråga? Ibland undrar jag vem som egentligen är man och vem som är kvinna i mitt förhållande också! Cementerade könsroller är helt tydligt också något det finns mycket kvar att jobba med anno 2006.

För att du ska slippa göra bort dig: En viktig poäng när det gäller bögförhållanden: Det finns ingen kvinna inblandad! Hepp, så var det avklarat, hoppas jag rett ut det en gång för alla. ;-)

//Fred - folkbildare

De är för härliga, heterosarna!

Blev påmind om en annan ganska intressant närabögenföreteelse idag.

Eftersom alla lås bytts ut på min arbetsplats, var vi tvungna att byta nycklar idag. Så, jag gick till fastighetsskötaren för att ordna det. Om du läst min blogg förut vet du redan att jag är öppet homosexuell. På jobbet innebär det att läget framgår i det vardagliga samtalet. (Somliga har förresten fått för sig att det att vara öppen mer eller mindre innebär att man presenterar sig som bög. Hej, jag heter Fred, jag är bög! Tro det eller ej - det är inte så.) I praktiken innebär det att alla vet. De som inte förstått det genom kontakten med mig har fått veta det av någon annan. För det är ju såå spännande att skvallra om bögen på jobbet.

Nåja, fastighetsskötaren hör till dem som vet via den senare vägen. När jag fått mina nya nycklar skulle en blankett fyllas i. Jag förklarade att jag var tvungen att flytta på mig för att kunna skriva. Eftersom jag är vänsterhänt fanns inte plats att skriva på just den fläcken i hans trånga skrubb. När jag väl börjat skriva börjar han: Ja alla kan ju inte vara lika... det är ju tur... det är väl bra att vara annorlunda... så länge man är trevlig och så... Det är väl helt ok idag... att vara... vänsterhänt.

Jag fick skynda mig ut för att inte explodera i en skrattsalva. Vad skönt det är att det är ok att vara öhhh.... vänsterhänt! Undrar fortfarande om han verkligen pratade om vänsterhänthet eller inte. Det rådde i alla fall ingen tvekan i vintras när en kvinnlig kollega på en personalfest förklarade: Du, jag måste bara säga en sak. Jag vet ju att du är homosexuell... men du ska veta att för min del spelar det ingen roll! Det viktiga är ju att du är en trevlig och duktig arbetskamrat!

Det var inte första gången folk klämt fram liknande saker. Till att börja med, vad svarar man på sådant? Tack? Visst, jag förstår väldigt väl att det är välment, men inte desto mindre känns det väldigt underligt. Självklart spelar det ingen roll för min yrkesroll att jag är bög. Och om man nu inte tycker det spelar någon roll, varför känner man sig tvungen att berätta det? Om du inte redan har förstått min tankegång, testa att vända på det! På en personalfest klämmer jag fram följande till Berit:

Du Berit, jag vet ju att du lever tillsammans med Bertil! Men du ska veta att jag tycker det är helt ok! Det gör inget alls, det viktiga är att du är en så god arbetskamrat!

Hur skulle hon ha tagit det..?

Harry Potter goes gay

I den sjunde boken kommer Harry Potter äntligen att få till det med Draco Malfoy!

Eller nä förresten... nu fantiserar jag nog bara. :-S

Straight - den nya definitionen

Jag har eftermiddagen fri, men inga planer. Ringde en polare och hörde om han hade lust att hitta på något. Med ett fniss berättade han att han var upptagen. Han skulle träna. Eftersom jag med nära nog 100% säkerhet vet att min polare aldrig någonsin satt sin fot i på ett gym förstod jag precis hur han tänkt spendera eftermiddagen.

För ett tag sedan hade han och jag en kväll hemma hos mig med film, en massa snack och ännu mer vin. Då anförtrodde han mig att han skaffat sig en kk. En gift heterosexuell familjefar. En riktigt snygging dessutom med komplett tvättbräda och överarmar att dö för.

Problemet med att sköta kontakten diskret hade de löst genom kodade sms. "Lust att träna idag?" betyder... eller ja, ni fattar säkert vad det betyder.

Inte nog med att han lever bakom en fasad som heterosexuell familjefar. Vi hade riktigt kul åt hur han definierat sig inför min polare: "Jag är helt straight, men tycker det är häftigt att sätta på en kille emellanåt". Begreppet straight har tydligen utvidgats rejält på sistone.

Visst finns det ett ganska tragiskt perspektiv; mannens bedragna fru, men det ansvaret tycker jag inte är min polares. Jag unnar honom en trevlig eftermiddag. Eller tre. Och är till och med lite avis.

Oväntat möte med ett våldtäktsoffers verklighet

Min väg hem från jobbet tog lite längre tid än de vanliga 20 minutrarna idag. Jag hoppade på bussen som vanligt och letade efter en ledig plats. På väg bakåt i bussen fick jag syn på en tjej jag känner lite ytligt. Jag hejade och satte mig på en plats på andra sidan gången. Hon verkade upptagen med en tidning, så jag satte på mina hörlurar och tänkte tillbaka på dagen, ungefär som jag brukar. En stunds mediation och självutvärdering.

Efter ett tag ser jag att min bekant slänger ifrån sig tidningen. Hennes ansiktsuttryck får mig att tro att hon inte mår riktigt bra. Hon kanske är åksjuk? Det är ordentligt varmt på bussen. Snart är jag tillbaka i mina egna tankar och vi kommer fram till min hållplats. Jag stiger av och ser i ögonvrån att hon också gör det. Jag plockar av min iPod och börjar gå mot mitt håll.

Hon ropar efter mig:
- Du... kan du vänta ett tag. Jag vill inte vara ensam just nu.

Jag förstod inte, men om en ytlig bekant uttrycker sig på det sättet menar hon allvar. Så jag stannade. Jag försökte fråga hur det var fatt, men fick inget svar. Hon satte sig på en bänk och jag satte mig bredvid. Jag frågade igen. Flera gånger. Sen blev det tyst ett bra tag. Visste inte vad jag skulle göra, men jag lade armen om henne och väntade. Jag försökte tänka mig vad som var fel och jag hann hitta ett stort antal tänkbara anledningar i huvudet innan hon till slut sade något.

Hon undrade om jag visste att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Det visste jag. Men... det var ju länge sedan? Var det två, tre år sedan? Jag kopplade inte. Vad hade det med nu att göra? Min reaktion får mig att skämmas nu när jag skriver om den. Men jag visste faktiskt inte bättre. Eller tänkte inte tillräckligt långt.

Nu forsade hennes ord fram. Om våldtäktsmannen som hon trodde hon kände väl och litade på. Om hur hon tyckte att hon förändrats sedan det hände. Om hur hon fortfarande levde med händelsen varje dag. Om ångestattackerna.

På bussen hade hon fastnat vid en artikel som handlar om hur man försvarar sig mot våldtäktsmän. Hon visste att hon inte borde läsa den, men hade gjort det ändå. Hon hade känt hur ångesten och skuldkänslorna började komma krypande och kastat ifrån sig tidningen. Skuldkänslorna..? undrade jag försiktigt. Hon hade ju blivit utsatt för ett grymt brott?

Hon förklarade att av alla känslor hon kände runt det här så var skuldkänslorna de som oftast kom tillbaka. De som sade att hon borde ha vetat bättre. Att hon borde ha förstått. Att hon borde ha försvarat sig bättre. Att hon faktiskt fick skylla sig själv.

Vid det här laget var jag ganska chockad, medan hon verkade ha hämtat sig lite. Ganska snart förklarade hon sedan att det kändes bättre och att hon skulle gå vidare hemåt. Jag följde henne dit under tystnad. Vi skiljdes åt med en kram och jag stod kvar med huvudet fullt.

Jag var överväldigad av det hon berättat. Hur kunde jag ha trott att hon lämnat det bakom sig? Hennes skuldkänslor... det var hemskt att höra. Jag brukar tjata om att ordet hat ska användas väldigt sparsamt, men det känns väldigt berättigat när jag tänker på mannen som utsatte henne för detta. För män som utsätter andra för detta. Kastration, straffknull och ett liv bakom lås och bom vore inte mer än rätt.

//Fred - omskakad, men förhoppningsvis lite klokare

Man är aldrig bättre än sitt senaste blogginlägg

Det är ganska intressant att se att minst 9 av 10 kommentarer man får kommenterar det senaste inlägget man skrivit. Bloggen är alltså en färskvara. Ja, för jag vägrar ju att tro att alla är så uppdaterade att de redan läst alla tidigare inlägg (även om jag hoppas att åtminstone några gjort det).

Gårdagens inlägg är redan glömt, även om man kanske tyckt det var det bästa man skrivit. Visst är det en sporre till att skriva mer och att fortsätta(?) skriva bra, men liiite tråkigt är det allt.

För jo, jag har kommit fram till att jag inte bara skriver för mig själv. Det vore ett grymt hyckleri att klämma fram en floskel om att jag bara skriver för min egen skull, som egenterapi, även om det självklart är en del av anledningen. Jag vill dela, jag vill bli läst.

Egentligen sabbar det här inlägget hela upplägget. Ett halvsunkigt navelskådande av min exhibitionistiska ådra och utan minsta bögeri dessutom. Nåja, låt vara. Nästa inlägg... vänta bara.

Forever young

Hörde nyss Alphavilles Forever young på radion. Det var länge sedan sist, och jag mindes.

Julen 1984 fick jag Alphavilles första album Forever young på kassett i julklapp. Sent på julaftonskvällen satt jag i en sackosäck hos min moster och lyssnade på titelspåret i min freestyle. Jag lyssnade, spolade tillbaka och lyssnade igen. Tårarna rann och jag kan nästan känna klumpen i halsen igen när jag minns. Forever young, I want to be forever young... do you really want to live forever? Det var stort och det var nära. Jag vet inte exakt vad textförfattaren tänkt, men i mina öron handlade det om att dö ung och därmed förbli ung.

Jag visste såväl att jag var annorlunda och frågan om det var möjligt att leva så fanns hela tiden någonstans under ytan. Jag var elva år och undrade om det var möjligt att leva. Elva år!

Fan, var rädda om era barn! Det är inte säkert att allt handlar om senaste såpan, polarna, fotbollsträningen och matteprovet på torsdag, ens när man är elva år.

Snygga politiker får fler röster

Läste följande på texttv idag:

"Snygga politiker lyckas bättre i politiken
än fula visar ny forskning från svenska och
finska forskare.

I undersökningen fick 2.800 personer betygsätta
utseendet hos 1.900 kandidater i allmänna val
i Finland. Betygen jämfördes sedan med kandidater-
nas framgångar i valen 2003 och 2004.

Resultatet visade att kandidater med högt betyg
fick fler röster än de med lågt skönhetsbetyg.

Forskarna ska nu undersöka om skönhetseffekten
gäller även för svenska riksdagsledamöter,
uppger Rapport."

Om man antar att forskningsresultatet verkligen har fog för sig är det ganska skrämmande. Min första tanke var att mitt liv och min tillvaro styrs av folk som jämställer riksdagsvalet med Big Brother. I så fall ligger det nära till hands att, riktigt politiskt inkorrekt, fråga sig om det verkligen är rimligt med allmän rösträtt!

Men det finns ju faktiskt fler tolkningar. Kan det t.ex. vara så att vi har lättare att ta åt oss av vad en fysiskt attraktiv person har att säga? Att utseendet i sig inger förtroende? Eller att man, hemska tanke, överhuvudtaget inte bryr sig om budskapet utan helt och håller ser riksdagsvalet som en skönhetstävling?

Det finns tack och lov en del som pekar på att forskarna har fel. Göran Persson har t.ex. åtminstone jag riktigt svårt att se som attraktiv, ändå har han och hans parti röstats fram val efter val. Å andra sidan har jag svårt att förstå att någon överhuvudtaget vill rösta på honom. Har när jag tänker efter svårt att nämna ens några riktigt hunkiga politiker på hög nivå. Men det kanske säger mest om min smak?

Förbjud tequila - eller ge mig lite karaktär

Höhö, är du med på lite tequilarace? betyder Vi vet att du bli askalas av tequila och vi behöver underhållning. "Lite" betyder självklart allt annat än lite. Lika självklart hakar jag på, trots att jag alltför väl vet att det betyder dimma och en morgondag av blixtar och dunder i vågrätt position. Det finns nämligen inget jag tål lika illa som just tequila.

Så, här sitter jag nu och längtar efter en nödslakt. Man mår som man förtjänar.

Fred - inkasserar vuxenpoängavdrag

På tal om storlekar

Sett i gaychatt:

"Nån som vill visa sin kuk i cam? Har ingen själv!"

Stackars kille! Eller KAN det möjligen vara ett syftningsfel?

Det är farligt att leva - man kan faktiskt dö!

Rökning dödar! Liksom al Qaida, jordnötter, obevakade övergångsställen, vidbrända brödkanter, Lasermannen, knark, belgiska pedofiler, cancer, rattonykterhet, estlandsfärjor, självmordsbomber, alligatorer, blixtnedslag, leende styckmördare, nyårsraketer, kamphundar, mobbning, radioaktiv strålning, kolera, kärnvapen, allergichocker, berg- och dalbanor, HIV, vulkanutbrott, junkfood, svartsjuka, tsunamis, tonårsgäng, mobiltelefoner, maffian, ålderdom, George W Bush, stingrockor, hunger, älgar i skymningen, homofobi, c-vitaminbrist, tåg, solarier, besprutade grönsaker, terrorister, anabola steroider, felbehandlande läkare, fallskärmshoppning, polisövervåld, jordbävningar, hjärtinfarkter, bergsklättring, fästingar, krig, motorcyklar, dykning i grunt vatten, Hizbollah, vargen, arbetsskador, ensamhet, Thomas Quick, oprovocerat våld, psykopater, getingstick, religion, vägräcken, alkohol, nynazister, ärftliga sjukdomar, abortpiller, fågelinfluensa, starkström, vanvård, virus, knivöverfall, stroke, arsenik, malaria och landminor.

Bäst att leva så mycket man bara kan, medan man kan.

Livet är här och nu. Glöm inte det.

Dags för rökpaus!

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Dagens i-landsproblem

Hur vet man att en mögelost passerat bäst-före-datum..? Har en som ligger där i kylskåpet sedan ganska länge... den är helt klart ordentligt möglig. Men det är ju liksom hela grejen. Så... hjälp, hur vet man?

Prideparad på landsorten

Ok, nu blir säkert linköpingsbor tjuriga över rubriken, men cheer up, det här är faktiskt nästan att betrakta som reklam för er!

Om nu någon inte fått nog av Pride och parader som finns det visst fortfarande möjligheter. Hörde nämligen att Linköping kommer att ha sin alldeles egna lilla(?) prideparad om ett par veckor, den 2 september närmare bestämt, under namnet Kärleksparaden arrangerat av RFSL Linköping. En manifestation för all kärleks lika värde.

Liiite fantasilöst med ännu en parad kanske. Men det är nice att ni gör någonting, det finns gott om mörkerkrafter som behöver få mothugg, så det kan aldrig vara fel att synas.

Go Linköping, och glöm inte att en parad är en kanonanledning att ha en fet fest!

Freds fyra

Ok, bara för att det är Ister som utmanar så, här kommer mina fyra:

1. Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:
- butiksäljare (kläder)
- Telia Kundtjänst
- modell
- städare

2. Fyra filmer jag kan se om och om igen:
- Top Gun (det kan inte bli mer nostalgi än så)
- Crouching tiger, hidden dragon
- Döda poeters sällskap (kan den nästan utantill, men blir det en gång till kräks jag nog)
- Lejonkungen (får mig att gråta.)

3. Fyra städer jag har bott i:
- Sunne
- Lidköping
- Mullsjö
- Kristianstad
De flesta av dem kort tid.... och jag bor inte i någon av dem nu.

4. Fyra tv-serier jag gärna ser:
- Desperate housewives
- OC
- Grey's anatomy (jobbar på att se ikapp den nu)
- Buffy - the vampire slayer

5. Fyra ställen jag vill åka till:
- Japan
- Ljungby
- Tasmanien
- Sydafrika

6. Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
- blogg.aftonbladet.se
- www.qx.se
- www.tvguiden.se
- www.moviezine.se

7. Fyra favoriträtter:
- sushi
- flygande jakob
- kebabpizza från pizzerian nere på hörnet (tydligen, eftersom den äts ofta)
- levergryta

8. Fyra ställen där jag trivs:
- Hemma
- Österlen
- I badkaret
- Under täcket

9. Fyra bloggare jag vill utmana att svara på de här frågorna:
- Lottchen
- Mommoko
- Tove
- Åsa
Jag är dessutom rebellisk utan dess like och tar mig friheten att utmana en femte. Stackars Ossie vill SÅ gärna utmanas (se nedan), så:
- Oswald

No shit!?

Åh, jag har chansen att göra en alldeles egen "tjuvlyssnat", så självklart tar jag den!

(Fem grabbar i förskoleåldern, uppflugna i en klätterställning framför fritids):

Alla i kör på hög volym: SVE-RI-GE vinner SM-guld!!!

Vore bra underligt om vi inte vann SM i alla fall...

Melodifestivalnostalgi

Jodå, det blev precis den nostalgiorgie som jag förutspådde igår, när SVT sände Melodifestivalen från 1984 i Minnenas television. Det blev snabbt väldigt uppenbart att vi på senare år blivit väldigt bortskämda med överdådiga shower från stora arenor. Här utspelades finalen, under ledning av Fredrik Belfrage, i en liten studio med en stämning som närmast kan liknas vid ett stillsamt caféprogram.

Koreografi och scenshow verkar ha varit ett i det närmaste okänt begrepp. Bröderna Herreys gyllene skor och dansnummer framstod som oerhört avancerat jämfört med övriga nio deltagare. Vicki Benckerts och Göran Folkestad/Lotta Pedersens försök till att röra sig på scenen hade kommit på skam på klassens timme i vilken mellanstadieskola som helst idag. Folkestad såg för övrigt ut att komma direkt från jobbet på kontoret. Alla nummer framfördes under samma vita plastpalm(!) med samma vita mikrofoner (med sladd) och med hjälp av samma beiga kör. Självklart framfördes allt till livemusik från orkestern under ledning av Curt-Erik Holmqvist.

Allra roligast var alla kläder. Byxdressen måtte t.ex. ha varit väldigt het 1984! Mer att le glatt åt var studiovärdinnornas rogue som såg ut som en brännmärkning... eller Thomas Lewings axelvaddar... för att inte tala om John Ballards fantastiska mintgröna kostym. Komplett med uppkavlade ärmar! Mintgrön måste för övrigt vara den fulaste färg som finns. INGEN kan klä i den.

Bröderna Herreys ja... jag minns att jag, ännu inte ens tonåring, hade en crush på Richard. Hade hans bild på väggen över sängen både länge och väl, där han i sina scenkläder, kompletta med guldsprejade skor, log vackert åt mig när det var sängdags.

Självklart vann de igår också, efter att rösternas fördelats från de åldersindelade jurygrupperna, som trängdes runt cafébord i studion.

Tack SVT!

Schlager overdose

Efter en svår överdos schlager och melodifestival förra veckan hade jag lovat mig själv typ ett vitt halvår, fritt från allt vad schlager heter. Men det ser dock ut att skita sig rejält om bara en liten stund.

Upptäckte nämligen nyss att SVT sänder melodifestivalen från 1984 under rubriken Minnenas television alldeles strax! Shit... det lär bli en nostalgitripp av stora mått tillsammans med bröderna Herreys och de andra. Har lite adrenalinrush nu faktiskt. Haha... I'm such a nerd.

Nåja, dags att plocka fram ölen ur kylen och bänka sig för andaktstund.

Prideparadrapport

Ligger fortfarande en vecka efter med mina priderapporter, men det går liksom att inte att ha en blogg som heter Närabögenupplevelser och sedan välja att hoppa över paraden bara för att man hade häcken full med att hinna prajda järnet hela veckan.

Bland mina gaybekanta finns ganska många vitt skilda åsikter om paraden. För några är den ett jaha, något man kan fördriva lördageftermiddagen med om tvutbudet är trist, vädret är bra och man orkar ta sig upp efter fredagens festande. För andra är den en styggelse som förstör "vår sak" genom att utmärka oss som annorlunda när vi istället borde hålla tyst, försöka smälta in och visa att vi är alldeles vanliga svenssons with a twist. De spyr galla när kvällspressen väljer att illustrera paraden med bilder på personer i guldglitterkaskader, inoljade överkroppar och muterade monsterfjäderboor. Och visst, den bilden ÄR sned. Har du sett paraden vet du att de allra flesta ser ut som du och jag, men, och det är viktigt, där finns plats för alla. Men face it, du och jag på bild säljer inte lösnummer.

För mig är paraden stort. Inte bara i den meningen att årets upplaga till exempel hade 30'000 deltagare och över 400'000 åskådare. När jag gick paraden för första gången för fem år sedan var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det där är svårt att förklara, men jag tänker försöka. Man kan tycka att det är onödigt att väsnas om att vi finns, det vet ju alla vid det här laget. Sverige har också kommit långt när det gället t.ex. lagstiftning för "våra" rättigheter. (Citationstecknen för att "vi" knappast är en homogen grupp.). Det handlar inte om det.

Den handlar om den gråa vardagen. Då det tas för givet att jag är heterosexuell. Då man alltid behöver förklara för en ny bekantskap att personen jag dejtar inte är en brud utan en annan man. Då man får allas inte alltid glada blickar om man håller honom i handen på stan eller ger en puss i rulltrappan på Åhléns. Då man riskerar att bli vänd ryggen när någon förstår. Då ett rakat huvud i parken på väg hem om kvällen är ett reellt hot. Då man inte får lämna blod. Då man i vissa läger omtalas som en cancersvulst på samhällskroppen. Tillfällena när du får nerkört i halsen i stort som smått att du inte är riktigt som "vi" är tusen. Jag mår inte dåligt. Jag lider inte. Det är vardag och jag har min trygghet och min lycka ändå.

Men, och här kommer poängen, under promenaden genom Stockholms city en lördageftermiddag om året, är allt detta som bortraderat. Vi som går tillsammans och ni som möter oss på vägen, är om än sinsemellan väldigt annorlunda, ett stort "vi". Det är hopp, framtidstro och trygghet.

Med den känslan och ett par liter Loka gav vi oss i god tid mot Hornsgatan för att hitta en bra plats att sitta på. För i år var planen att faktiskt få se paraden också, för att sedan hoppa in i slutet av den paradera Hornsgatan fram mot målet vid Tantolunden. Vi kom precis i tid för att få plats på muren nedanför Maria Magdalena kyrka. Bättre kunde det knappt bli. Solen gassade och det var knökfullt av förväntsfulla människor. Överallt. Det blev en lång väntan på att paraden skulle dyka upp, men när den väl gjorde det... det var mäktigt. Jag tror det måste upplevas för att kunna förstås.

En av mina bästa vänner hade tårar strömmande ner för kinderna ända tills vi var framme vid Tantolunden. Det var nästan mäktigast av allt. Anledningen till det behåller jag. I år kändes det som om paraden var mer din än någon annans D.

Till sist som bonus; för första gången en bild av mig på bloggen. Visserligen med sällskap, men ändå, håll till godo!

Dags för ett namnbyte

Jo... det får bli så. Efter nogrannt övervägande har jag beslutat mig för att byta namn på min blogg.

Det förra var så jobbigt förpliktigande... även om jag tycker att jag levde upp till det riktigt hyggligt så bet och stack det i mig, för ända fram kunde jag aldrig riktigt nå. Det här känns betydligt mer jag. Något jag kan stå för.

En polare tyckte dessutom att det var lika bra att byta nu, innan jag blivit känd och etablerad. Mouhaha... Nåja, från och med nu blir det inte fler namnbyten.

Vänj er!

Ett homo på jobbet

Nånstans bland alla intryck från Pride glömde jag nästan bort en lite kul sak, ända tills idag på jobbet. En av kvällarna, jag minns inte vilken, men jag tror det var dimmigt ute eller nåt i alla fall, stötte jag på ett bekant ansikte någonstans bland bögar och bajamajor.

Det tog några sekunder innan jag kopplade vem han var. Det där är för övrigt ett litet helvete i sig i ankdammen bögvärlden i allmänhet och under Pride i synnerhet; alla känner varandra på ett eller annat sätt. Varit ihop, dejtat, spanat på, snackat skit om, festat med eller bara knullat, eller något av redan nämnda med min polare, mitt ex osv osv, till slut blir det lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Vem ska kindpussas, vem ska iggas?

I alla fall... det var kanske inte såå konstigt att jag inte kopplade vem han var först. Killen är nämligen av mina kollegor. Fel person på fel, eller kanske jävligt rätt, plats. Han stelnade till för en sekund och dröp sedan iväg fortare än en avlöning. Intressant...

Idag har han i alla fall lagt stor energi på att inte träffa på mig på jobbet och gjort sitt bästa för att inte möta min blick om han trots allt gjort det. Eftersom arbetsplatsen är ganska liten kan han ju försöka fortsätta med det i längden.

Undrar lite hur han tänker. Är han rädd att jag ska outa honom? Eller går han, God forbid, runt och skäms?

Ska bli intressant att se vad som händer där. Jag har ganska kul åt det i alla fall, även om det kanske är lite synd om honom. :)

Kalsongflaggning

Det är helt otroligt. Första jobbdagen hann inte bli gammal innan det började gå utför. Som jag skrev förut kom jag åtminstone upp i morse. Solen skiner, jag hann med både lång dusch och lång frukost, hann med bussen och har till och med en bra hårdag, så det kändes helt ok till en början.

Ända tills jag kom fram till jobbet. Först, lite bakgrund; igår kväll var det tvättid. Det nytvättade hamnade i en hög i hallen innan det var sängdags, jag orkade inte ställa mig och sortera. När jag drog till jobbet ryckte jag som vanligt åt mig väskan, av axelbandsmodell med kardborrstängning och halvsprang nedför trapporna.

Väl framme på jobbet drar jag av mig väskan... och upptäcker att i kardborrbandet flaggar ett styck rentvättade skinande vita kalsonger! Som jag luftat genom hela stan, till, från och på bussen. Mina kinder är rätt röda nu kan jag säga. Tur kallingarna var rena i alla fall.

Schlager på Pride

Ok ok ok, jag är seeen, men det är dags för lite Priderapport!

Torsdag på Pride betyder schlager! Ett fullständigt ohämmat frossande i såväl klassiker som bortglömda både låtar och artister, på ett sätt som en oinvigd knappast kan förstå. Att påstå att Pride Park kokar under torsdagkvällen är ingen överdrift. Själv är jag periodarschlagernörd och värderar den här dagen ungefär i nivå med julafton.

Vi var på plats i god tid, väl förfriskade dessutom, för att lägga beslag på platser nära scenen. Det gick fint att knöla sig fram till nära nog bästa position. Väl där lyckades jag spotta ett span jag limmat på för länge sedan bara nån meter bort. Med hjälp av lite artificiellt mod lyckades jag snart tillskansa mig schlager featuring hångel. Vilken bonus! I'm such a slut. Tyckte polarna i alla fall.

Först ut på scen var Elysion från årets melodifestival, som framförde sin Golden star och redan då var det knökfullt med folk, allsång och partystämning. I första akten följde sedan (ordningen lär inte vara korrekt):

Absolutely fabulous - Queentastic (från årets norska uttagning)
Kom och dela min hemlighet - Tina Röklander
Son of a liar - Kina Jaarnek
Fröken Ur sång - Titti Sjöblom (som framförde sin låt för första gången sedan 1974)
Bara hon älskar mig - Blond
Ingenting blir som man vill - Therese Löf
Idag och i morgon - Kikki Danielsson (som helt klart såg ut att ha dragit ner på falukorven.)
Eloise - Arvingarna (vars turnébuss vi senare lyckades spotta utan Globen City Hotel. Hur vi nu hamnade där.)
Superstar - Sibel Tüzün (Visst sjöng hon singback..?)
Etymon - Sonya (som dessutom framförde Evighet som hon sjöng i demoversionen.)

Redan efter första akten började rösten svikta, men det var bara att ladda om. Andra akten var knappast sämre:

Lev livet - Magnus Carlsson (inte helt otippat...)
Varje natt - Lisbeth Jagedal (som tydligen jobbar som hårfrisörska i Värmland. Hur lyckades de gräva fram alla??)
Ett liv med dig - Towe Jaarnek (som hade vunnit uttagningen alla andra år än just 1991. Fick gåshud.)
Aiayeh (The music of the samba) - Simone Moreno
Jag tar det jag vill ha - Sandra Dahlberg (kvällen till ära klädd som en rosa gräddbakelse.)
När vindarna viskar mitt namn - Roger Pontare (kvällens dittills största drag, kanske i dubbel bemärkelse.)
Stjärnorna - Roger Pontare och Shirley Clamp
Kan - Duo Datz (Israel 1991)
Växeln hallå - Janne Lucas (som plockats upp ur en fiskebåt på västkusten.)
Je t'adore - Kate Ryan (som för säkerhets skull sjöng singback. Klokt förmodligen.)
Min kärleksång till dig och Jennie Jennie - Lasse Berghagen
Fantasiaa - Ami Aspelund (Finland 1983)
Lapponia - Monica Aspelund (Finland 1977. Nu blev varje schlagernörd av klass rejält blöt i byxan. Trots hennes blågula tält.)

Sist men absolut inte minst framförde Mihai Traistariu årets eurovisionhit Tornero. Därefter drog vi snabbt iväg för att ta en taxi till Patricia och deras skumparty... Var väldigt glada för VIP-korten, den kön hade man inte velat stå i... alla var där typ.

Natten blev sedan lång och blöt, för att sedan följas av en morgon utan både röst och syn; skummet var nog inte helt hälsosamt för ögonen, men det var bara att ladda om, det var ju bara fredag ännu.

PostPride Blackout

Efter fem dagars hårt festande på Pride utlyste kvarvarande hjärnceller tre dagars landssorg för att sörja de kamrater som strukit med, varvid all verksamhet låg nere.

Nu rapporteras dock att verksamheten så smått börjar att återgå till det normala!

Pride i kortversion

Jeez.... Pride är intensivt som fan! Får nog skriva ikapp mina rapporter när jag är på hemmaplan igen. En liten snabbsammanfattning i kortform av vad som hänt sedan i onsdags:

Schlagerextas i Pride Park i torsdags... blöt skummande kväll med svidande ögon och fuktig mobil på Patricia... puckat sms från lammkött med numera passerat bäst-före-datum... taxinotor från helvetet... hångel... fullt drag i parken i dubbel bemärkelse igår... Mr Gay Sweden på Berns... vanns av småpuckad men söt valp efter att ha visat upp sig i kalsonger och berättat att han borde vinna eftersom han "lämnar kvar läppstiftet i butiken där det hör hemma"... gryyyymt mycket folk på Berns...

Börjar bli hög tid att bli klar med frullen och ladda för parad! Klockan tre... då är det dags. Solen skiner från klarblå himmel... det kan bara bli kanon, om bajskastarna håller sig på mattan åtminstone.

Mer utförlig rapport följer!

//Fred - doing the Pride

Rapport från Pride!

Sådär, första dagen på Pride har gått, dags att summera lite innan det är dags att ta itu med dagens händelser!

Kom till Pride Park i Tantolunden i god tid innan det var dags för invigning i går eftermiddags. Hann med ett varv runt alla tält, där företag, och i år samtliga politiska partier utom ett (gissa vilket!) fanns representerade, innan det var dags för invigningstal av Amelia Adamo och Jan Guillou. Det har debatterats hett om valet av Guillou som invigningstalare. Bland annat har det talats om att han själv är homofob och att han representerar en machokultur vi om några borde kämpa emot. Nåväl, Adamo höll ett personligt tal om sina erfarenheter av gayvärlden och Guillou förvånade genom att stryka medhårs i sitt tal, helt utan provokationer. Han talade bland annat om att bögen och homofoben bytt plats som skällsord. En liten hint om var han egentligen står fick man kanske när han sade att ordet homofob kanske används lite väl frikostigt.

Kvällens fortsatte sedan med uppträdande av bl.a. Shirley Clamp som undanhöll oss sina melodifestivalhittar, en hint om att hon dyker upp i kväll igen..? Efter henne var det plats på scen för Lill-Babs. Måste säga att jag, förutom att man ju hört om Claes-Göran och den tuffa bruden i lyxförpackning, aldrig sett henne mer än i förbifarten. Det är liksom inte min kopp te. Blev därför ordentligt imponerad igår kväll när hon fick igång hela Pride Park till allsång och engagemang. Då ska man ha i tanke att medelåldern på Prides besökare knappast når särskilt långt över 30. Snacka om en tuff brud som kan sin sak! Heder!

Jag ramlade i säng redan runt 1 efter hemgång i samband med att parken stängde. Hyggligt nykter till och med.

Ikväll blir det andra bullar dock. Torsdag på Pride betyder schlager! Mellan 18 och 22 ska det serveras schalgerartister och deras låtar från melodifestival och eurovision. Hemlighetsmakeriet är stort om vilka som kommer att medverka, men idag har det läckt ut åtminstone ett par namn till; rumänen Mihai Traistariu som sjöng Tornero i Eurovision i våras och Arja Saijonmaa tänker försöka göra om den grymma succé hon gjorde förra året.

Snart dags att göra sig vacker och ladda för en lång kväll med massor av schlager, dyr öl och, verkar det som, regn. Efter schlagerextas i Pride Park blir det schlagerfest på Hamburger Börs för min del, men bl.a. uppträdande av Elena Paparizou och Andreas Lundstedt.

Redo för Pride?

Well, väskan, eller rättare sagt, väskorna är packade i alla fall. I morgon drar jag till huvudstaden för att partaja loss på Stockholm Pride. För ja, även om det händer massor runt om i stan, med t.ex. en massa seminarier och föreläsningar i Pride House så lär jag nog koncentrera mig på mingel i Pride Park och allt som står på programmet där.

Ska bli intressant att höra invigningstalet av de i sammanhanget något udda talarna Amelia Adamo och Jan Guillou i morgon. Senare under kvällen underhåller Shirley Clamp (är inte hon precis överallt just nu?) och Lill-Babs. Av alla.

Ser ännu mer, eller kanske allra mest, i konkurrens med paraden på lördag, fram emot schlagerkvällen på torsdag. Det brukar vara ett fullständigt brutalt och hejdlöst frossande i schlagerlåtarna och artisterna de flesta utom nördarna (läs en stor andel av veckans besökare) glömt bort.

För att ta ett talande exempel: häromåret utbröt fullständig extas när Bel Air dök upp i sin originaloutfit och framförde sin 1+1=2 komplett med dansstegen från 1985. Säger du "huh..?" platsar du förmodligen inte som schlagernörd. Jag har den singeln. Signerad. Som ett litet mått.

Vilka artister som dyker upp är en hemlighet in i sista stund, men det spekuleras vilt. Kommer Carola äntligen? Lordi? Kate Ryan, singback? Kommer Towa Carson att gråta? Igen?

Och just ja, såg i dag att Darren Hayes är nytt namn på avslutningsgalan på lördag! *slurp*

Vidare rapporter följer...

IKEA-katalogen är här!

Äntligen är ännu en av årets högtidsdagar inne, och då tänker jag inte på Pride Park som slår upp portarna i morgon, utan på den nya IKEA-katalogen som damp ner på hallmattan idag.

Toabesöken framöver är räddade! Har alltid tyckt om Sveriges och kanske världens folkhemsinredare nummer ett. Katalogen hänger med under hela året, som inspiration, som underhållning och tidsfördriv.

Hur den ser ut? Omslagets bild går i vitt vitt vitt över devisen "Lev livet lite enklare" (har de tänkt montera möblerna åt mig?). Det skryts också om att de nu sänker priserna. Rejält.

Får sätta tänderna i den på söndag när Pride är över...