måndag 12 juni 2006

Jag överlevde! Del VII

Dags för studenten! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men en sak var helt säker. Jag skulle flytta hemifrån, och det gärna en bra bit bort dessutom.

Så blev det! När hösten kom började jag plugga på en annan ort, många sköna mil hemifrån. Det var en oerhörd frihet att inte länge behöva leva under den kontroll jag upplevt när jag bodde hemma hos mina föräldrar.

Jag levde universitetslivet fullt ut. Mycket plugg, mycket fest, studentföreningar och en massa nya vänner. De första två åren var bra år. Jag byggde en ny grund, en ny plattform, som inte hade med någon kyrka att göra. En grund som byggde på mina egna val.

Avståndet hem gjorde också att de direkta konflikterna med mina föräldrar uteblev. Mycket för att jag inte berättade allt skulle jag tro. Kontakten förbättrades en hel del och jag hade telefonkontakt med mamma och pappa flera gånger i veckan. Det handlar om starka band. Lägg därtill att släkten fortfarande var viktig. Alla födelsedagar, storhelger, bröllop osv. firades tillsammans med släkten. Trygghet och stabilitet, men den började vackla i takt med att jag tog avstånd ifrån kyrkan. För att undvika den direkta konflikten undvek jag samtalsämnet så långt jag kunde, mer än svävande antydningar om att jag inte längre var lika aktiv.

Efter två år i min nya stad skaffade jag en flickvän. Eller ja, ännu en flickvän, men en som kom att bli mer än en lek för stunden. Hon hade allt... som en god vän ska ha. Vi skulle komma att vara tillsammans i ett och ett halvt år. Det fanns starka känslor från båda håll, men de var inte av samma slag, och jag insåg det mer och mer allt eftersom tiden gick.

För medan hon planerade allt mer för en gemensam framtid började jag allt mer slåss med frågor om ifall det här verkligen var vad jag ville. Då menar jag ett större perspektiv än bara mellan henne och mig. Hennes prat om framtid, äktenskap och gemensamma barn tvingade fram de sidor hos mig som jag kämpat så hårt att trycka undan. Jag tvingades förstå att jag oundvikligen rörde mig mot ett stort vägskäl.

Mitt ena val var att bygga en framtid med min flickvän. Trygghet. Svenssonliv. Det skulle vara enkelt. Men, det skulle också vara en stor lögn. En lögn som skulle bli allt svårare att ta sig ur.

Det andra valet... var svårt att formulera. Det var svårt att använda de orden. Men de två senaste åren hade varit viktiga. Jag hade byggt på en grund som kändes starkare. Det fanns mer av mig i den. Ironiskt nog hjälpte min uppfostran till, med mantran som "det är viktigt att våga vara sig själv, att gå sin egen väg", "jag är viktig och älskad, jag duger som jag är". Jag började långsamt inse att det andra valet skulle innebära att acceptera att jag är homosexuell. Det skulle innebära att göra revolution. Men det skulle vara mitt sanna jag.

Jag valde revolutionen. Jag gjorde slut med min flickvän. Av allt i hela den här historian är det här det enda jag har dåligt samvete för: Jag klarade inte av att berätta varför jag gjorde slut. Jag sade att det inte kändes rätt. Att det var mitt fel. Klyschor. Jag brukar trösta mig med att jag gav henne chansen att hitta någon som älskar henne på rätt sätt. Men ändå.

Nu blir berättelsen intensiv. Det händer mycket på kort tid. Himmel... och helvete. Alldeles för mycket helvete.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->