De morgonpiggas förtryck

Det är långt ifrån första gången jag skriver om förtryck här, men den här gången handlar det om ett helt annat slags förtryck. Ett förtryck som pågår hela tiden, ja som hela samhället är genomsyrat av utan att någonsin tas upp i samhällsdebatten. Kanske för att man knappt ens kan ta upp ämnet utan att genast avfärdas som en ansvarslös slacker. Jag kan för det mesta övertygas om att det handlar om ett lyxproblem, men idag har jag tillräckligt med inspiration för att slänga in en brandfackla.

Idag var första dagen på jobbet efter semestern. Mjukstart med en kickofftripp med buss till hemlig ort med avfärd klockan 8, dvs den vanliga starttiden för arbetsdagen, stod på programmet. Nice. Om det inte vore för att jag trots dubbel uppsättning väckarklockor vaknade 7.40, och om du hängt med här vet du säkert att det inte heller är första gången jag försover mig. Redan här är jag säker på att flera av er läsare sitter och himlar med ögonen och undrar varför det ska vara så svårt att komma upp ur sängen.

Jag klarade mig ganska billigt undan den här gången. Ett yrvaket samtal till en kollega och en mindre omväg för bussen senare klev jag på, till somligas jubel, andras milt överseende leenden och ytterligare andras muttranden och ovan nämnda himlande ögon.

Självklart borde jag ha varit på plats i tid. Jag har ett ansvarsfullt jobb, och att hålla tider är viktigt ur många aspekter. Därför skäms jag som en hund när jag inte lever upp till mina egna ideal. Det brukar funka hyggligt efter några dagars tillvänjning efter en ledighet, men jag har trots det lyckats utföra hela registret av klassiska morgontrötta blunders som att koka kaffe på havregryn och borsta tänderna med hudkräm och det är bara att inse; jag når inte toppen av min förmåga förrän flera timmar senare. Dagar då jag klarvaken slår upp de blå när klockan ringer en arbetsdag existerar inte. Vad gör man när man, trots tappra försök att mota Olle i grind, när det väl gäller inte lyckas uppnå tillräcklig medvetandegrad för att kunna inse att klockan ringer och det är dags? Visst kan man argumentera för att man får bita ihop och anpassa sig eller kanske välja ett annat yrke, but then again: Varför ska de morgonpigga få sätta standarden?

Här kommer vi till det intressanta: I vårt samhälle är det inte bara så att de flesta är vakna med tuppen och börjar ta itu med dagens vedermödor redan i ottan - hela samhället är uppbyggt på en förväntan av att det är så det ska vara. De flesta arbetsplatser förväntar sig att deras anställda ska vara på plats före nio, och det gäller även sådana vars verksamhet inte alls är beroende av att utföras vid en viss tid på dygnet. I många fall saknas dessutom alternativ. Till exempel måste en knapp miljon grundskolelever och deras drygt 90'000 lärare obönhörligen påbörja sin arbetsdag klockan 8. Trots att många skulle utföra ett betydligt bättre jobb på andra tider. Till och med bortsett från effektivitetsaspekten; hur många, även bland er morgonpigga, skulle inte tycka det vore kanon om t.ex. banken och andra serviceinrättningar kunde ha öppet kvällstid också?

Och vad som är ännu värre: Det är dessutom fult att inte höra till dem som redo för en ny dag med ett glatt skutt hoppar ur bingen vid sexhugget. Försök inte påstå något annat. Den som dryftar att han föredrar att stiga upp runt tio möts av menande blickar och får tveklöst höra att han sover bort halva dagen, eller möts alternativt av en undran om ifall denne aldrig tänkt bli vuxen och ta lite ansvar. Per automatik pådyvlas man egenskaper som arbetsovillig, omogen och lat. Trots att man är både mogen, ansvarstagande och effektiv i minst lika stor utsträckning. Några timmar senare.

Effekten av mitt inlägg blir förmodligen ungefär densamma som om jag hade släppt en fis i rymden, men det känns gott att ha fått ut lite frustration i alla fall och jo - jag HAR rätt. Morgontrötta systrar och bröder, det är dags att säga ifrån och stå upp mot de morgonpiggas förtryck och för din rätt till din dygnsrytm!

Uppdatering 19 augusti: Idag skriver DN och Aftonbladet om det nystartade B-samfundet, en förening som ska jobba för morgontröttas rättigheter, helt i linje med mitt inlägg. Snacka om vältajmat! (Tack Torbjörn Nyberg för tipset)

Andra bloggar om: morgontrötthet, förtryck, orättvisor

//Fred - som ställer tre klockor till i morgon

ID-taggen - sinnebilden av frustration

Om du hanterar musikfiler det minsta lilla känner du säkert igen problemet. Varenda fil har en ID-tag med information om titel, artist, genre osv. Och alla verkar ha helt olika uppfattning om hur de ska se ut.

Vill man inte ha fullständigt kaos i sin musiksamling är man alltså tvungen att gå in i varenda liten fil och ändra informationen så den passar den egna uppfattningen om ordning och reda.

Är man dessutom som jag helt anal när det gäller ordning, statistik och rättstavning och har 10'000 syndiga filer har man ett alldeles eget komplett litet helvete.

Snälla EU, ni är ju så himla duktiga på att införa en standard för precis allt, här har ni nåt att bita i! Inför en standard för hur ID-tagen ska se ut! Min standard. :)

//En något frustrerad Fred efter en hel dags taggande

Spräng ekorrhjulet

Så, nu har såväl koffeinet som nikotinet gjort sitt. Jag har sansat mig lite och gjort som varje god Svensson bör; fogat mig och tagit plats i ekorrhjulet igen.

På sistone har man kunnat följa en artikelserie på Aftonbladet om arbetslösa som inte lyckats skaffa jobb. Det är inte svårt att känna med frustrationen och hopplösheten hos personerna man skrivit om. Men förutom empatin för den utsatte har jag, åtminstone så här på måndagmorgonen, också ett annat, betydligt mindre politiskt korrekt perspektiv.

Jag hör till de lyckligt lottade som aldrig varit arbetslös. Jag har dessutom ett yrke som skulle kunna marknadsföras med ord som "stimulerande", "omväxlande" och "flexibelt" i en platsannons. Lönen är inte fantastisk, men den ger i alla fall tillräckligt för att jag ska slippa vända på slantarna hela tiden. Himlen på jorden, eller hur?

Och visst, jag vantrivs inte på jobbet. Det ÄR stimulerande. Omväxlande. Flexibelt. Trevligt. Tryggt. Men någonstans, ofta ganska långt bak, finns ändå känslan av att vara lurad. Ungefär som när man pådyvlade hela svenska folket en bakmaskin med hjälp av utsikten att kunna vakna till doften av nybakat bröd. Den utsikten fick alla att glömma att köksskåpen redan var fulla, att kondiset på hörnet har fantastiskt nybakat för en rimlig summa, och att fanskapet aldrig skulle gå ner i diskhon.

För ärligt talat, visst kan man känna tillfredsställelse över något man gjort på jobbet, men jag har aldrig vaknat på morgonen och med ett skutt hoppat ur sängen av längtan dit. I den bästa av världar hade jag hellre legat kvar och vaknat utan väckarklocka, fjärran från scheman, inrutad vardag och ekonomiskt beroende. Någon har lurat in mig i en ordning där det bästa, finaste och vackraste, höjden av tillfredställelse och självförverkligande är att skaffa sig en god Utbildning, som sedan leder till ett bra Jobb. Jag är lurad. DU är lurad!

Är det inte dags att vi sluter samman och gör revolution? En liten i alla fall? Någon..? Snälla!