Självmord - med andra ord

Jag hade inte tänkt skriva om Johanna Sällströms död. Den är självklart oerhört tragisk, men jag tyckte inte att jag hade något att tillföra med att skriva om det. Det fanns liksom inga ord. Inte förrän jag läste det här inlägget, där Åsiktstorped menar att det är okänsligt, skenheligt och oetiskt att samtliga stora tidningar (SvD, DN, Expressen och Aftonbladet) alla använt omskrivningar för orsaken till Johannas död i stället för att rakt ut skriva att det rör sig om självmord.

Han har visserligen en poäng i att det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men det finns fler sidor av saken.

Strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig 1994 gjorde en bekant till mig samma sak. Han lämnade efter sig ett brev, och snart gick ryktet i bekantskapskretsen att en av raderna i hans brev var Tack Kurt för modet.

Kurts exempel gav honom bekräftelsen att döden var det rätta. Jag är absolut ingen expert på de psykologiska mekanismerna hos en djupt deprimerad människa, men jag har själv haft riktigt svarta perioder. Jag har aldrig velat dö, inte innerst inne, men trots det har jag haft stunder när jag känt att jag inte haft andra alternativ än att dö. Målar man in sig i ett hörn med svart färg ser man till slut bara svart och svart blir den enda färg som finns att tillgå. Sitter man väl där i hörnet behövs inte mycket för att man ska måla ännu lite mer svart. Kanske inte mer än att någon annan gör precis det ens tanke är full av.

Därför konstaterade jag ganska nöjt att man i stor utsträckning använder omskrivningar i rapporteringarna om Johannas död. Nog kan alla läsa mellan raderna vad det (förmodligen) rör sig om, men där finns ingen in-your-face trigger.

Det är självklart under all kritik att suicidpreventionen bara får 2 miljoner kronor per år medan trafiksäkerhetsforskningen får 70 miljoner trots tredubbel dödsfrekvens, men jag tror inte att rätt metod att förbättra de siffrorna är att basunera ut kändisars självmord på löpsedlarna.

//Fred - som mest målar i vitt

Anna Nicole Smith död

Nej, det känns väl egentligen inte särskilt överraskande att få beskedet att Anna Nicole Smith lagt de sylvassa klackarna på hyllan. Men det känns oerhört tragiskt.

Jag kände Anna Nicole Smith genom media. På samma sätt som alla tror att de vet precis vem t.ex. vårt bästa svenska exempel, Linda Rosing, är. Genom år av rapporter om nya skandaler. Nya tragedier. Bilden blev sällan större än den av en trasig människa som sökte uppmärksamhet till varje pris. Och hon fick den. Det var ingen vacker bild, och den föreställde knappast henne.

En människa är mycket större än så. Men jag tror att medias bild, som blev vår bild, formade henne. Därigenom är media, och vi genom media, medskyldiga till hennes öde. Trasiga människor behöver hjälp, inte exploatering. Lämna Linda i fred. Låt dem vara. Frossandet i tragiska liv är fruktansvärt motbjudande.

//Fred - allvarligare än på länge

Varför blir våldsutövande pojkar "män"?

Har haft tanken i huvudet ett tag, och nu tror jag att det är läge att släppa ut den på vädring. Varför blir alltid våldsutövande tonårspojkar beskrivna och refererade till som män eller unga män i medias nyhetsbevakning?

Blir samma personer istället offer i t.ex. en trafikolycka är de i stället pojkar eller möjligen bara ungdomar.

Nej, jag har inte gjort en vetenskaplig kvantitativ studie. Känns inte som om det behövs, slå upp vilken tidning som helst och kolla! Det stämmer jämt.

Metro skriver t.ex. idag om den 15-åriga flickan i Kristianstad som våldtogs i Tivoliparken av en man i samma ålder. Häromdagen skrevs det i alla media om minibussolyckan i Svalöv där bl.a. Lars Ferms son omkom. Bl.a. skrev Aftonbladet att två flickor och två pojkar miste livet i olyckan. Trots att offren var i samma ålder som tidigare nämnde våldtäkts"man".

Jag tycker det ger underliga signaler. Antingen att det är manligt att begå våldsbrott. Eller att barn, pojkar, inte kan begå dem. Varför gör de på detta viset?