Post Pride Syndrome

Sedan jag kom hem från Stockholm och Pride igår har jag legat mer eller mindre konstant utslagen på soffan. Shit, snacka om att man är helt slut! De här dagarna har bara rusat förbi och hela tiden har man bombarderats av intryck, matats med upplevelser och knappt mer än hunnit hälsa på folk man gärna spenderat hela dagen, och i vissa fall natten, med. Kanske inte konstigt att det känns som kortslutning när man nu är tillbaka på hemmaplan igen och försöker sammanfatta dagarna för sig själv.

Efter rapporten jag skrev i fredags blev det en himla trevlig förfest hos bloggkollegan Oswald, som jag äääntligen lyckats träffa irl, innan utgång på Göta Källare där det dansades i det närmaste konstant från det av vi kom dit till stängning. Edward af Sillén gjorde ett kanonjobb i DJ-båset.

I lördags var det ju sedan dags för paraden. Liksom förra året höll vi till vid hornsgatspuckeln där vi såg i det närmaste hela paraden innan vi hoppade in bakom Qruisers ekipage och gick med längs Hornsgatan fram till Pride Park. Det rapporteras om 45'000 deltagare i år, och mäktigt var det allt. Åsiktstorped-Micke har ett helt gäng paradbilder om du vill se mer än min enda mobilkameradito.

Det var knökfullt med folk i parken under avslutningsgalan vars höjdpunkt utan tvekan var Bananaramas framträdande, en nostalgitripp av rang. Trots det vågade vi inte stanna kvar under hela av risk att inte komma in på Lino. vi lyckades ändå inte undvika en ryyyysligt lång kö, men den var väl värd att genomlida, eftersom det blev en riktig kanonkväll. Mängder av vänner och bekanta var där, flera bloggkollegor spottades, Bananarama dök upp och återigen förgyllde Ed dansgolvet. När efterfesten klingade av framåt nio på morgonen var Pride i det närmaste över för i år. Jag tror det var sjunde Pride för min del - men helt klart en av de bästa veckorna hittills.

Andra bloggar om: Stockholm Pride

//Fred - seg, men väldigt nöjd