Jag överlevde - del XIII
Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.
Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.
Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.
Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.
Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.
Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.
Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.
Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.
Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->
18 kommentarer:
TACK! Tack för att du delar med dig av den starka berättelsen om "hur du kom ut". Jag inser vilken styrka, vilket mod och vilken förtvivlan du burit på. Med sedan också en lättnad och en sorg. Oavsett hur tuff resan har varit har du gjort det största jag kan tänka mig. Du har funnit dig själv. Och det är faktiskt inte så många som har gjort i dag. De flesta av oss följer ett mönster. Jag har vänner som förlovar sig, skaffar familj och sedan radhus...bara för att det förväntas av dem. Det är deras bild av ett lyckligt liv. Men inerst inne är de ledsna, vilsna och olyckliga.
karolina: Stort tack till dig som läste den! Men du har rätt, resan har visserligen i många stycken varit jobbig, men jag har helt klart också vunnit något.
Så otroligt bra du skriver din berättelse, och vilken historia sen... blev rörd och glad och arg. Känner dig inte men du verkar vara en så otroligt symptatiskt och stark person. Ja, häftigt. Fint.
madelene: Tack för att du läste! :)
Vilken otroligt gripande berättelse. det är omöjligt att föreställa sig Vilket helvete du gått igenom. Du måste verkligen vara stolt över dig själv i dag. Starkt att dela med dig av något så personligt - som dessutom måste vara jobbigt att tänka på, än mer skriva om.
klockarbarbro: Tack! Jo, jag är väldigt glad att jag står där jag står i dag och över de val som ledde mig hit. Har tvekat länge inför att skriva ned alltsammans. Det var tufft att gå tillbaka och minnas allt, men samtidigt ett sätt att bearbeta, för det är många och stora känslor förknippade med historian. Att dela den känns stort och viktigt. Det finns fler som jag.
Jag vill tacka för att ha fått ta del av din berättelse.
Du skriver bra och dina ord har väckt mycket tankar och känslor.
Tack! //Andreas Johansson
Andreas: Tack själv för att du tog dig tid och läste!
Har nu läst hela din berättelse, och tackar för att jag fick ta del av den. Det stärkte mitt beslut i att mina barns lycka (de är fortfarande rätt små)i framtiden betyder allt för mig. Hittar de en person att dela sitt liv med som gör dem glada och harmoniska spelar det ingen roll vilket kön den personen har.
Hoppas du får en underbar vår och sommar med mycket glädje.
Hej!
Jag har suttit och sträckläst din historia och jag är djupt rörd. Din berättelse har gett mig ett perspektiv på skillnaderna i att komma ut. Själv hade jag en (i jämförelse) lätt komma-ut process; något jag naturligtvis är väldigt lycklig över, men som jag också kanske tar för givet. Därför är det nyttigt att höra andras berättelser om inte annat så för att bli lite mer ödmjuk och förstående inför andra människor.
Jag vill tacka dig för att du delat med dig av en sån personlig del av dig själv och för att du därigenom hjälper andra, inte bara sådana som ännu ej kommit ut, utan även människor som har kommit ut så att de i sin tur får mer förståelse för att det kanske inte alltid är så lätt.
Jag har sträck-läst hela din berättelse och min reaktion är SÅ blandad. Jag är glad för din skull som tog steget, jag skäms å familjs vägnar för hur de har betett sig mot dig och jag önskar på alla sätt att jag kan bidra till ett samhälle där sånt här inte ska förekomma.
Jag är aktivt troende men min tro bygger på kärlek och förståelse. Att utmåla kärleken mellan 2 människor som ett djävulens verk känns bara... VÄLDIGT konstigt och fel för mig. Att fördömma kärlek är liksom... *jag ger upp... -finner inte ord* Jag fördömmer fördomar och trångsynthet istället.
Jag hoppas att din familj en dag kommer till sans och inser att du inte förändrats, bara släppts fri...
Jag hör också till dem som sträckläste historien, och även jag förundras över de bigotta reaktionerna.
Det GÅR bara inte att förstå hur folk, och särskilt då inte en mamma, kan reagera så negativt på ett besked om att man "funnit sig själv" eller hur det ska uttryckas.
Jag gläds med dig över att åtminstone din far jobbat sig igenom en massa konstiga tankar och reaktioner och kommit fram till ett så bra beslut som han gjort, och jag önskar dig ett fortsatt bra liv!
Jag kunde inte sluta läsa! Ge ut den som novell :·P
Jag blev väldigt rörd när jag läste. Jag kan inte känna någon förståelse för din mamma, att man kan bli så självisk och hatisk! Att man kn komma så långt ifrån att se de verkliga värdena i livet! Jag blev glad att du lyckades komma vidare hela tiden, orkade tro på dina känslor. Orkade överleva. Nu är det bara att leva vidare och sikta mot nya mål.
Jag håller med Oscar - ge ut den som novell. Alla ungdomar och föräldrar borde läsa din historia.
Fred,
Tack för en gripande och rörande historia. Jag beundrar ditt mod, din envishet, öppenhet och hjärtlighet.
Jag hoppas du och din pojkvän kommer att få ett lyckligt och bra liv tillsammans. Lev och njut!
Det är sällan som jag gråter av det jag läser. Kanske är det för att jag känner igen mig i historien. Det trots att min familj knappast är kristen.
Min mamma grät första gången jag kom ut som bisexuell och förnekade att jag inte kunde vara bisexuell när jag kom ut som homosexuell. Min syster hade sagt vi flera tillfällen att hon tyckte homosexualitetet var äcklig och onaturligt. Men han reagerade otroligt bra, och jag kommer aldrig glömma vad hon sa: "Du är min bror och jag kommer alltid älska dig, oavsett om du är bisexuell eller inte.
Alla går igenom sin process då man kommer ut. Du hade det mycket motigare än mig vill jag lova. Ingen tog avstånd från mig. Har varit med om att en gjorde det några år efter då jag kom ut för honom. Som homosexuell slutar man aldrig komma ut. Man göra det för varje människa man träffar. Om och om igen.
Grattis till ditt nya liv! Jag hade en lätt komma-ut-process, men det svåra var att lära sig att tycka om sig själv. Och att sätta sig själv framför alla andra här i världen.
Din mamma är ett sorgligt kapitel. Hon borde ha varit den starka när du var svag. Men utan att försvara hennes beteende, så är hon också ett offer. Jag tror att hon innerst inne känner sig fångad i sitt eget liv men har skapat sig en idealvärld som hon kan leva med. Men så kommer du och förstör det hon så noggrant har knåpat ihop... Så istället för att lyssna på sin egen inre röst så väljer hon församlingens intrummade budskap.
Mitt budskap är: lämna inte din mamma i sticket. Hon behöver dej som påminnelse om att det går att leva utanför de snäva ramar som hon själv befinner sig i. Att det går att fatta egna beslut som går stick i stäv med den rådande normen. Kanske kommer hon till sans, kanske inte.
Tack!
Har just läst igenom hela berättelsen efter tips från tor på antigayretorik. Trots eländet är det skönt att läsa någon annans överlevarberättelse från frikyrkouppväxt. Det är i så stor utsträckning en helt annan värld.
Skicka en kommentar