H är ute

H aka Ian Watkins, före detta medlem i numera insomnade synkdansande ABBA-soundaliksen Steps kommer ut i en intervju i the Sun idag. För vem som helst med en hyggligt fungerande gaydar känns det väl inte direkt som en chock dock.

Han berättar om hur han var byns enda bög hemma i byn Cwmparc (en vokal!) i Wales och den långa resan därifrån ut ur garderoben. Trots att han hade ett långt förhållande med Steps manager under deras storhetstid dolde han sin läggning inför fansen, bl.a. genom att påstå att han dejtade Britney Spears som visste att han var gay och backade upp honom. Han vågade helt enkelt inte, och tyckte inte att han var färdig med sig själv. Lite underligt kan man tycka. Vill man dölja sin läggning kanske inte gayklubbsallsångsrefränger och supersynkroniserade dansnummer är ett förstahandsval av coverup att rekommendera?

Popjustice väljer att raljera över det faktum att han inte kom ut under tiden med Steps, "trots att det hade kunnat ge en känsla av att vara en förebild och inspiration för andra som är den ende bögen i sin walesiska by, men visst, det är ju sådant som popstjärnor inte gör nuförtiden".

Jag tycker snarare att hans historia är en påminnelse om att popstjärnor faktiskt också är människor. Ingen kan lägga ett ansvar på någon att vara en förebild och komma ut bara för att man är offentlig. Resan mot att hitta sig själv är knappast enklare om man gör den i en spotlight.

Avslutningsvis, min favvovideo med Steps, Deeper shade of blue, där medlemmarna under synkdansandet transformeras till öhh... gay superhjältar? Förutom kanske just H, som blir en mutation mellan C3PO och Plåtman. Här fick man dessutom för första gången möjlighet att se att gruppens andre snubbe, Lee, faktiskt är en riktig hunk under den fånflinande frikyrkopojkefasaden.



//Fred - som tar ett varv genom Steps backlist

Även DITT barn kan vara bög!

På tåget igår fick jag tag i Aftonbladets söndagsbilaga. Funkade fint som tidsfördriv en stund. Där fanns bland annat ett reportage med Anders Öhrman, journalist och chefredaktör för QX, som är aktuell med sin bok Komma ut - berättelser från garderoben.

Artikeln har rubriken "Även ditt barn kan vara bög!" och bl.a. listar Anders sex råd till föräldrar (som självklart funkar lika fint om ditt barn är flata). Kloka råd, ungefär som jag själv hade formulerat dem om jag fått frågan. Önskar att mina föräldrar hade läst dem för länge sedan, även om jag är rädd att det vore som att hälla vatten på en gås i just deras fall. (Min story finns ute i högerspalten om du missat den.) Råden lyder så här, med mina kommentarer och tillägg:

1. Räkna inte med att ditt barn är hetero! Det är ordentligt knäckande när man tar det för givet. Du säger egentligen att det inte finns någon plats för ditt barn som inte är hetero.

2. När du får beskedet är det ok att bli lite ledsen, men glöm inte bort att krama ditt barn och visa att han/hon är älskad. Tycker att det helt ok att riva upp himmel och jord ett par dagar om du tycker att det känns nödvändigt. Det är inte svårt för någon att inse att det här kanske inte var vad du tänkt och planerat. Det viktiga är att du klarar att snart landa och inse vad som verkligen är viktigt och att du inte på något sätt drabbats av en katastrof.

3. Du har inte gjort något fel! Du har INTE skällt för mycket, du har inte skilt dig för ofta (eller för sällan!). Ditt barns läggning är ingenting du kan påverka! Och nej, den röda tröjan han älskade i fyran och hopprepet han fick i present av dig när han fyllde åtta hade inte heller något med saken att göra.

4. Vänd på det! Du har fostrat en självständig individ som vågar stå för sin läggning! Bravo! Det här har jag försökt att framhålla för mina föräldrar. Jag har till och med tackat dem för det. Pappa är faktiskt stolt över det idag. Morsan... ja det är en HELT annan historia det...

5. Om du anar att ditt barn är gay, men inte har vågat berätta för dig, visa att du respekterar homosexualitet. Om nyheterna rapporterar om hatbrott mot homosexuella kan du markera: "De där homofoberna är idioter!", till exempel. Men jag tycker inte du ska konfrontera ditt barn med dina misstankar i första taget. Jag klarade inte av frågan innan jag kommit till punkten när jag var redo att acceptera faktum för mig själv. Det är schysstast att invänta honom/henne.

6. Ta kontakt med RFSL's föräldragrupp Stolta föräldrar, ett nätverk för föräldrar till homo- och bisexuella barn, www.rfsl.se.

Läs och begrunda, ni föräldrar! Det kan vara tufft som fan att komma ut för er, och det borde vara er förbannade skyldighet att försöka göra det så smidigt som möjligt för era barn!

//Fred - som uppfostrar föräldrar idag

Ett homo på jobbet - the sequel

Kommer ni ihåg homot på jobbet? Har funderat en hel del på honom. Under månaden som har gått har jag sett ovanligt lite av honom. Han har helt uppenbart gjort sig omvägar och besvär för att slippa träffa på mig. Jag har faktiskt fått lite dåligt samvete över det, trots att jag inget gjort. Känns så onödigt om han springer runt och är rädd för något som aldrig kommer att hända. Idag hände i alla fall äntligen något som förhoppningsvis innebär slutet på detta.

Jag gick för att kopiera några papper, men kopiatorn var upptagen. Av honom. Han hejade men blev märkbart stirrig. Ingen annan var i närheten, så jag tänkte att det är lika bra att ta tillfället i akt, även om jag inte visste vad jag skulle säga. Jag fick fram ungefär Du... det där med att vi sågs i Stockholm... det stannar mellan oss om det är så du vill ha det. Jag har ingen anledning att snacka runt om det. Kände mig lite fånig. Visste ju inte ens säkert att jag uppfattat saken rätt.

Men han log, sade Tack, vad skönt! och gick sedan snabbt därifrån.

Det verkade som om jag sagt the magic words, så jag hoppas saker härmed kan återgå till det normala.

Ett homo på jobbet

Nånstans bland alla intryck från Pride glömde jag nästan bort en lite kul sak, ända tills idag på jobbet. En av kvällarna, jag minns inte vilken, men jag tror det var dimmigt ute eller nåt i alla fall, stötte jag på ett bekant ansikte någonstans bland bögar och bajamajor.

Det tog några sekunder innan jag kopplade vem han var. Det där är för övrigt ett litet helvete i sig i ankdammen bögvärlden i allmänhet och under Pride i synnerhet; alla känner varandra på ett eller annat sätt. Varit ihop, dejtat, spanat på, snackat skit om, festat med eller bara knullat, eller något av redan nämnda med min polare, mitt ex osv osv, till slut blir det lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Vem ska kindpussas, vem ska iggas?

I alla fall... det var kanske inte såå konstigt att jag inte kopplade vem han var först. Killen är nämligen av mina kollegor. Fel person på fel, eller kanske jävligt rätt, plats. Han stelnade till för en sekund och dröp sedan iväg fortare än en avlöning. Intressant...

Idag har han i alla fall lagt stor energi på att inte träffa på mig på jobbet och gjort sitt bästa för att inte möta min blick om han trots allt gjort det. Eftersom arbetsplatsen är ganska liten kan han ju försöka fortsätta med det i längden.

Undrar lite hur han tänker. Är han rädd att jag ska outa honom? Eller går han, God forbid, runt och skäms?

Ska bli intressant att se vad som händer där. Jag har ganska kul åt det i alla fall, även om det kanske är lite synd om honom. :)