Garderobsinnevånare - de finns ännu överallt

Läste i SvD idag om kinesiskan Angela som berättar om livet som lesbisk i Shanghai, Kina. Kina som enligt artikeln anses vara ett relativt tolerant land gentemot homosexuella, trots att det ännu bara är sex år sedan homosexualitet där ströks från listan över psykiska sjukdomar.

Angela beskriver en tuff verklighet av självförnekelse, utanförskap och marginalisering, där hon bland annat ser det som otänkbart att leva öppet och berätta för sin familj om sin läggning - de skulle inte acceptera.

Det är gott att SvD belyser homosexuellas situation i andra delar av världen, det är absolut nödvändigt för att på sikt kunna förändra den, men glöm inte bort hur många angelor vi ännu har här på hemmaplan. Det är lätt att man slår sig för bröstet om man lever i ett land som faktiskt står i framkant när det till exempel gäller lagstiftning som ger homosexuella lika villkor som andra. Samtidigt har vi långt kvar när det gäller fördomar och attitydförändringar. Angelas röst skulle faktiskt kunna vara svensk.

Vilken effekt har till exempel de röster som i äktenskapsfrågan i förtäckta ordalag säger att homosexuella inte är ok på en homosexuell individ i garderoben? Annars räcker det att läsa kommentarerna till artikeln för att inse orsaken till att många fortfarande aldrig kommer ut ur garderoben ens här i Sverige. Hon har ju faktiskt inte ens kysst en man eller pojke utan har alltid bara varit bland flickor. Hon kan omöjligt veta om hon är lesbisk eller inte. Som om homosexualitet är ett tillstånd av förvirring. Eller måste heterosexuella också kyssa någon av sitt eget kön för att säkert veta att de är hetero?

Åtta av tio mail jag får hit till bloggen handlar om precis samma sak. Antingen kommer de från osäkra och undrande homosexuella i garderoben - eller från individer med allt från lättare fördomar till rent hat. Jag skulle vilja tillägna artikeln hela världens angelor.

Andra bloggar om: homosexualitet, garderoben, Kina

Källa: Svd

//Fred - ute ur sin garderob i alla fall

Sweet sixteen?

För ett par veckor sedan skrev en kille till mig på Qruiser, Sveriges största HBTQ-community. Han skrev ganska allmänt om det ena och det andra, och fortsatte ett tag trots att jag svarade ganska kort. Jag tyckte nämligen att det kändes lite underligt att snacka med honom, vilket jag också förklarade efter ett tag. Efter det blev det tyst ifrån honom. Tills igår.

Då skrev han igen, men den här gången började han med att skriva att han vet vem jag är och bekräftade det genom att skriva mitt namn. Han berättade att han känt igen mig, eftersom hans familj sedan länge är bekant med min familj, och tyckte att det var häftigt att han hittat mig på Qruiser. Själv kände jag inte igen Micke. Jag har nämligen inte sett honom sedan han var sådär sju, åtta bast. Nu är han 16, går i nian och är öppet homosexuell.

Efter att ha snackat ett tag om gemensamma bekanta kom vi in på våra komma-ut-historier. Han berättade att det inte varit någon särskilt stor sak för honom när han kom ut förra året. På hans skola hade man jobbat med bland annat homosexualitet på ett bra sätt tyckte han, och det fanns redan ett par tjejer och en kille som kommit ut. Det gav honom mod att göra samma sak. Så häftigt! När jag var 16 var jag nästan ensam i hela världen om att vara bög. Det var typ Sixten, Jacob, Jonas, jag och en förbannad massa heteros. Den bild jag fått av att vara bög var i stort sett helt och hållet formad av min omgivnings fördomar. Snacka om ett helvete för en stackars vilsen pingstpojke.

Jag tänker ofta på Anna. Anna är lika gammal som jag och bodde en tvärgata ifrån mig i villaförorten där jag växte upp. Vi gick i samma klass igenom hela grundskolan och kände varandra väl på det sätt man gör med någon man egentligen inte har så mycket gemensamt med men umgås dagligen med i nio år. För vi var olika. Anna var sportig och cool. Jag var inte det. Anna var tillsammans med klassens snyggo i nian. Jag fick nöja mig med att spana på honom i duschen efter gympan. Trots olikheterna snackade vi en del, för vi hade musikintresset gemensamt och var de enda som slaviskt följde Trackslistan. Efter skolavslutningen i nian sågs vi inte på femton år. Inte förrän vi sprang på varandra i Pride Park häromåret.

Det blev en lång fika tillsammans på Chokladkoppen, för det fanns mycket att prata om. Som om hur det hade varit om vi redan då vetat att den andre är homosexuell. Hur mycket skit vi hade sluppit om man visste att det fanns en ventil. Men också om hur det inte alls fanns på kartan eftersom det inte fanns några referenser. Inget som kunde säga oss vem vi var på ett sätt vi kunde identifiera oss med. Under det samtalet kändes det lite som om en trasig bit ur det förflutna blev lite helare. För trots allt - hon fanns där även om jag inte visste.

Det kändes riktigt gott att höra Micke berätta. Det finns hopp och har tydligen hänt en del sedan jag gick i skolan. Åtminstone på en del ställen, för det är knappast solsken överallt. Skolverkets rapport Kränkningar i skolan - förekomst, former och sammanhang från 2003 (som överhuvudtaget är intressant men skrämmande läsning) visade bland annat att 82% av Sveriges skolelever uppger att homosexuella relationer aldrig eller enbart någon enstaka gång tagits upp i sex- och samlevnadsundervisningen. RFSLs kommunundersökning som kom förra året visar att bara 14 kommuners skolplaner överhuvudtaget nämner något om att förmedla allas lika värde oavsett sexuell läggning.

Skolvärlden måste vakna. Det finns väldigt mycket kvar att jobba med innan alla har det som Micke.

//Fred - back in the loop

Att komma ut - för andra gången

Bruden, ni vet hon som bloggar om brudar, kommer ut i färska numret av QX (som kan laddas ned här). Som sig själv. Efter ett år som anonym bloggare med en växande läsarskara avslöjar hon nu nämligen vem bruden bakom bloggen är i samband med att hon tack vare framgången med sin blogg börjar som krönikör i nämnda tidning.

Hon beskriver i sin blogg att hon börjat känna sig trängd på sistone. Det började bli ohållbart att fortsätta som anonym bloggare och hon hade tröttnat på att ljuga och förvränga sanningen, om än aldrig så lite, för att kunna fortsätta på det sättet. Snacka om att hon fick ett guldtillfälle att ändra på det!

Nu har Sara, som hon ju heter, raderat vissa delar av sin blogg av hänsyn till personer hon skrivit om och annat för att det är personligt. Hon lovar dock att fortsätta i någon form.

Sara har visserligen tre gånger så många läsare som jag har, men jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Några betrodda vet vem Fred är i världen utanför bloggvärlden, men sedan... IRL-bekanta kommenterar i bloggen utan att veta vem de kommenterar hos. Jag har hört folk snacka om min blogg och jag har fått bita mig i tungan för att de fått något jag skrivit om bakfoten.

På det stora hela är jag väl ganska sugen på att ge bloggen ett ansikte, men det får vägas mot vad jag vill kunna skriva. Somligt måste definitivt raderas om jag kommer ut. Sådant som ligger väldigt nära, är väldigt personligt och som utlämnar personer i min närhet. Vilket samtidigt är sådant som känts väldigt angeläget att skriva om.

Jag får nog fortsätta fundera, men det börjar kännas som om varje vecka är ett steg mot att komma ut. Igen.

//Fred - från bloggarderoben

Jag överlevde! Del VIII

I slutet av den förra delen beskrev jag uppbrottet i maj från min flickvän som revolution. Det är ett starkt ord, men det var så det kändes, det var en monumental vändpunkt. Det kändes som om jag blivit frisläppt efter en livstid i fängelse.

Det är svårt att sammanfatta kärnan av vad vändpunkten innebar, men det var som om jag hade bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv, oavsett vilka konsekvenser det skulle få.

Till att börja med försökte jag ta reda på om det fanns fler som jag. Eller ja, det visste jag ju egentligen, men det här var strax före den stora boomen av kändisar som kom ut, och jag hade svårt att identifiera mig med de som "alla" kände till.

På heta linjen av alla ställen fick jag snart kontakt med en kille som var något annat än alla stönfreaks som hördes där. Vi talade i telefon i timmar under den sommaren. Jag hade massor att häva ut, och han lyssnade. Han i sin tur berättade om sig, att det faktiskt går att leva öppet som homosexuell. Om sina vänner, som var alldeles vanliga killar, men som han och jag, homosexuella.

Han bodde i en annan stad, men efter ett tag bjöd han mig att komma dit och träffa honom och hans vänner på en middag, för att sedan gå ut på bögklubb.

Jag minns att jag höll på att bubbla över av nyfikenhet och nervositet, men alldeles i onödan. Killarna visade sig vara alldeles vanliga, liksom klubben vi gick till. Med den skillnaden att alla där var som jag. Jag gick runt och glodde och förundrades. Såg förmodligen väldigt mycket ut som kusinen från landet. :)

Den helgen betydde mycket. Inuti mig växte hoppet. Det går att leva öppet som homosexuell. Det ska gå. Jag har bara ett liv.

Det var fortfarande sommar. Jag började låta mina vänner få veta hur det ligger till. Visst kan man tänka att man inte behöver redovisa sin läggning för någon. Men jag tyckte att jag gått under falsk flagg både inför mig och inför dem och det behövde jag ändra på för att må bra.

De reagerade väldigt olika. Ett par var riktigt överraskade, någon blev först arg och besviken och en annan började gråta. Men nästan alla landade till slut i att det inte spelar någon roll för vänskapen. De var snarare glada över att jag hittat hem till mig själv.

Det fanns undantag. Ett par killkompisar drog sig undan. Men det kändes som om det kvittade. De vänner jag hade nu var mina vänner på riktigt. Om de nu inte kunde ta att jag är den jag är, varför skulle jag sörja deras vänskap?

Känslan av frihet var enorm. Hela världen låg öppen. Det enda orosmolnet var visserligen enormt stort, men än så länge höll det sig i horisonten; familjen, släkten, församlingen. Det spelade ingen roll, det fick bli som det blev, jag hade inga som helst planer på krypande och kompromissande.

Sommaren tog slut och det blev höst.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->