Att komma ut - för andra gången
Bruden, ni vet hon som bloggar om brudar, kommer ut i färska numret av QX (som kan laddas ned här). Som sig själv. Efter ett år som anonym bloggare med en växande läsarskara avslöjar hon nu nämligen vem bruden bakom bloggen är i samband med att hon tack vare framgången med sin blogg börjar som krönikör i nämnda tidning.
Hon beskriver i sin blogg att hon börjat känna sig trängd på sistone. Det började bli ohållbart att fortsätta som anonym bloggare och hon hade tröttnat på att ljuga och förvränga sanningen, om än aldrig så lite, för att kunna fortsätta på det sättet. Snacka om att hon fick ett guldtillfälle att ändra på det!
Nu har Sara, som hon ju heter, raderat vissa delar av sin blogg av hänsyn till personer hon skrivit om och annat för att det är personligt. Hon lovar dock att fortsätta i någon form.
Sara har visserligen tre gånger så många läsare som jag har, men jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Några betrodda vet vem Fred är i världen utanför bloggvärlden, men sedan... IRL-bekanta kommenterar i bloggen utan att veta vem de kommenterar hos. Jag har hört folk snacka om min blogg och jag har fått bita mig i tungan för att de fått något jag skrivit om bakfoten.
På det stora hela är jag väl ganska sugen på att ge bloggen ett ansikte, men det får vägas mot vad jag vill kunna skriva. Somligt måste definitivt raderas om jag kommer ut. Sådant som ligger väldigt nära, är väldigt personligt och som utlämnar personer i min närhet. Vilket samtidigt är sådant som känts väldigt angeläget att skriva om.
Jag får nog fortsätta fundera, men det börjar kännas som om varje vecka är ett steg mot att komma ut. Igen.
//Fred - från bloggarderoben
10 kommentarer:
Ah... Vore otroligt modigt att göra en sån sak, måste jag säga. Men själv skulle jag nog aldrig göra det... eller?
Trollhare: Visst är det modigt! Vi kanske snart får se trollhare vika ut sin identitet i QX alltså? ;-)
Eh... Bara ett problem: Vem 17 skulle vilja läsa det? Jag menar, jag har bloggat om svampinfektioner, diarré och världens äckligaste fötter. Fatta vilken katastrof det vore socialt sett... Eller vänta... Jag ÄR ju en vandrande social katastrof i mig själv...
Visst kan det vara svårt att skriva om vad som helst när alla vet vem man är. Speciellt om man bor på en liten ort eller rör sig i kretsar där man har svårt att acceptera människor som de är.
Men jag har svårt att förstå det här med att lämna ut anhöriga och vänner med alltför intima eller personliga detaljer. Om man ändå gör det får man allt se till att behålla anonymiteten. Om man har så många besökare så är det ju knappast så att man bara genom att radera vissa delar kan få det ogjort. Dels finns allt på nätet faktiskt kvar och kan sökas trots att det är raderat, dels kan det finnas lagrat på privata datorer och inte minst i folks minne.
monika: Nja, jag vet inte riktigt om jag håller med. Visst, der beror säkert på vad det är man skrivit, men jag ser det inte som ett problem att det skulle finnas kvar i folks minnen . Inte heller att trots allt i någon form finns kvar på nätet; ska den informationen hittas måste man veta vad man letar efter. Det är inte heller så att det handlar om VÄLDIGT komprometterande uppgifter. Jag tror nog det räcker långt att radera de delar av bloggen jag talar om.
Kom ut igen! Det vore grymt!
Fred: Ja, det var tur att QX tog kontakt och att jag fick ett sådant utbyte av att komma ut - annars hade det nog blivit lite av ett antiklimax. Har förstått att du nog sitter i en liknande båt som den jag satt i och ja, det är en skum situation som man liksom delar med Clark Kent och grabbarna. Vad skulle du få ut av att komma ut?
Monika: Jag säger som Fred, nja. Även när jag var anonym var jag noga med att inte skriva saker som skulle kunna få konsekvenser för dem jag skrev om, om jag någon gång skulle komma ut. Jag har framför allt varit väldigt självutlämnande, men det har jag å andra sidan alltid varit - i föreläsningar, livet, på anställningsintervjuer, you name it. Jag tror det kommer an på hur man skriver om sitt privatliv och hur man kan tackla eventuella reaktioner.
bruden: Din avslutande fråga är ju den viktiga och riktigt avgörande. Det jag skulle få ut vore möjligheten till respons även utanför bloggen. Jag tror dessutom att jag skulle uppfattas som mer seriös, jag deltar ju faktiskt ganska ofta i för mig viktiga debatter. Sen är det ju nackdelarna. Clark Kentstuket HAR onekligen sin charm. Tänker ibland på Fred som ett alterego, ett språkrör, som är jag men ändå inte.
Själv har jag fått en hel del skit för att jag kom ut (se kommentaren i gårdagens inlägg tex, det finns mer av samma vara...) så jag rekommenderar att tänka över saken noga innan du tar något sådant beslut. Å andra sidan har nog jag varit mer utlämnande och berättat en slags följetong om mina ragg och sånt där som folk saknar nu, du kanske inte skulle behöva ändra lika mycket på innehållet i din blogg. Lycka till hur du än gör!
Men den sortens skit är väl inte SÅ svår att putsa av sig? Du känner ju dina motiv, vad andra tycker och tror om dem är ju en helt annan sak.
Du har rätt i att du mer genomgående varit utlämnande i din blogg. Jag är det mer emellanåt, som i min komma-ut-historia t.ex. För mig är den dock väldigt hett stoff.
Sedan ÄR det onekligen en charm att följa och fångas av en anonym blogg. Att få möjlighet att skapa sig en egen bild av personen utifrån det som skrivs. En slags magi som bryts när man påtvingas ett ansikte.
Skicka en kommentar