I slutet av den förra delen beskrev jag uppbrottet i maj från min flickvän som revolution. Det är ett starkt ord, men det var så det kändes, det var en monumental vändpunkt. Det kändes som om jag blivit frisläppt efter en livstid i fängelse.
Det är svårt att sammanfatta kärnan av vad vändpunkten innebar, men det var som om jag hade bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv, oavsett vilka konsekvenser det skulle få.
Till att börja med försökte jag ta reda på om det fanns fler som jag. Eller ja, det visste jag ju egentligen, men det här var strax före den stora boomen av kändisar som kom ut, och jag hade svårt att identifiera mig med de som "alla" kände till.
På heta linjen av alla ställen fick jag snart kontakt med en kille som var något annat än alla stönfreaks som hördes där. Vi talade i telefon i timmar under den sommaren. Jag hade massor att häva ut, och han lyssnade. Han i sin tur berättade om sig, att det faktiskt går att leva öppet som homosexuell. Om sina vänner, som var alldeles vanliga killar, men som han och jag, homosexuella.
Han bodde i en annan stad, men efter ett tag bjöd han mig att komma dit och träffa honom och hans vänner på en middag, för att sedan gå ut på bögklubb.
Jag minns att jag höll på att bubbla över av nyfikenhet och nervositet, men alldeles i onödan. Killarna visade sig vara alldeles vanliga, liksom klubben vi gick till. Med den skillnaden att alla där var som jag. Jag gick runt och glodde och förundrades. Såg förmodligen väldigt mycket ut som kusinen från landet. :)
Den helgen betydde mycket. Inuti mig växte hoppet. Det går att leva öppet som homosexuell. Det ska gå. Jag har bara ett liv.
Det var fortfarande sommar. Jag började låta mina vänner få veta hur det ligger till. Visst kan man tänka att man inte behöver redovisa sin läggning för någon. Men jag tyckte att jag gått under falsk flagg både inför mig och inför dem och det behövde jag ändra på för att må bra.
De reagerade väldigt olika. Ett par var riktigt överraskade, någon blev först arg och besviken och en annan började gråta. Men nästan alla landade till slut i att det inte spelar någon roll för vänskapen. De var snarare glada över att jag hittat hem till mig själv.
Det fanns undantag. Ett par killkompisar drog sig undan. Men det kändes som om det kvittade. De vänner jag hade nu var mina vänner på riktigt. Om de nu inte kunde ta att jag är den jag är, varför skulle jag sörja deras vänskap?
Känslan av frihet var enorm. Hela världen låg öppen. Det enda orosmolnet var visserligen enormt stort, men än så länge höll det sig i horisonten; familjen, släkten, församlingen. Det spelade ingen roll, det fick bli som det blev, jag hade inga som helst planer på krypande och kompromissande.
Sommaren tog slut och det blev höst.
Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->
