Ett homo på jobbet - the sequel

Kommer ni ihåg homot på jobbet? Har funderat en hel del på honom. Under månaden som har gått har jag sett ovanligt lite av honom. Han har helt uppenbart gjort sig omvägar och besvär för att slippa träffa på mig. Jag har faktiskt fått lite dåligt samvete över det, trots att jag inget gjort. Känns så onödigt om han springer runt och är rädd för något som aldrig kommer att hända. Idag hände i alla fall äntligen något som förhoppningsvis innebär slutet på detta.

Jag gick för att kopiera några papper, men kopiatorn var upptagen. Av honom. Han hejade men blev märkbart stirrig. Ingen annan var i närheten, så jag tänkte att det är lika bra att ta tillfället i akt, även om jag inte visste vad jag skulle säga. Jag fick fram ungefär Du... det där med att vi sågs i Stockholm... det stannar mellan oss om det är så du vill ha det. Jag har ingen anledning att snacka runt om det. Kände mig lite fånig. Visste ju inte ens säkert att jag uppfattat saken rätt.

Men han log, sade Tack, vad skönt! och gick sedan snabbt därifrån.

Det verkade som om jag sagt the magic words, så jag hoppas saker härmed kan återgå till det normala.

Ett homo på jobbet

Nånstans bland alla intryck från Pride glömde jag nästan bort en lite kul sak, ända tills idag på jobbet. En av kvällarna, jag minns inte vilken, men jag tror det var dimmigt ute eller nåt i alla fall, stötte jag på ett bekant ansikte någonstans bland bögar och bajamajor.

Det tog några sekunder innan jag kopplade vem han var. Det där är för övrigt ett litet helvete i sig i ankdammen bögvärlden i allmänhet och under Pride i synnerhet; alla känner varandra på ett eller annat sätt. Varit ihop, dejtat, spanat på, snackat skit om, festat med eller bara knullat, eller något av redan nämnda med min polare, mitt ex osv osv, till slut blir det lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Vem ska kindpussas, vem ska iggas?

I alla fall... det var kanske inte såå konstigt att jag inte kopplade vem han var först. Killen är nämligen av mina kollegor. Fel person på fel, eller kanske jävligt rätt, plats. Han stelnade till för en sekund och dröp sedan iväg fortare än en avlöning. Intressant...

Idag har han i alla fall lagt stor energi på att inte träffa på mig på jobbet och gjort sitt bästa för att inte möta min blick om han trots allt gjort det. Eftersom arbetsplatsen är ganska liten kan han ju försöka fortsätta med det i längden.

Undrar lite hur han tänker. Är han rädd att jag ska outa honom? Eller går han, God forbid, runt och skäms?

Ska bli intressant att se vad som händer där. Jag har ganska kul åt det i alla fall, även om det kanske är lite synd om honom. :)