Förbannade fariséer!

Det är många år sedan jag hade något närmare samröre med Pingstkyrkan nu. Ja, om man bortser ifrån det faktum att halva släkten ju är medlemmar då. Å andra sidan var det rätt länge sedan jag hade något närmare samröre med dem också.

Trots det gör de sig påminda ibland, de bekanta från den eran. Förra året damp det t.ex. ner ett brev. Ett par handskrivna sidor från en av handstilen och innehållet att döma äldre kvinna som helt uppenbarligen mycket väl vet vem jag är. Hon skrev att hon har nöd för mig och att jag måste förstå att jag är på väg mot helvetet. Hon argumenterade utifrån de bibelord hennes likar brukar använda emot homosexualitet. Romarbrevet 1:26-27 och 1 Korintierbrevet 6:9-10 i synnerhet. Det enda utrymme hennes brev gav till försoning var att jag återgick till "den rätta vägen". Hon avslutade helveteshoten med att jag alltid finns i hennes böner och signaturen En församlingssyster. Jodå, brevet var anonymt.

Igår hände det igen. På hallmattan låg ett gult madrasserat kuvert med min adress handskriven på. Jag blev så klart nyfiken och undrade vad det var. Jag väntade inget paket. Så jag öppnade.

Inuti låg en bok. Ingen hälsning, ingen förklaring alls. Bara en bok. Med titeln Glimtar av nästa liv och undertiteln 25 personer berättar om sina näradödenupplevelser. Que..? Varför har jag fått den boken..? Jag kollade på baksidan. Och då föll poletten ner. Utgiven av Gospel Media stod det. My God(!)... att de aldrig ger sig.

Jag behöver inte läsa en rad av boken för att veta exakt vad den innehåller. Folk som varit nära döden berättar om hur de antingen mött Jesus och alla hans änglar eller fan själv och alla hans småjävlar. Alltsammans med ett stort mässande Vänd om till den rätta vägen medan tid ännu är ekande i bakgrunden. Det är ta mig fan så man nästan spyr på fläcken!

Är jag otacksam över deras omtanke nu? Glöm det! Det stör mig enormt att folk jag inte känner tror sig veta hur det är ställt med min själ och vart min kompass är inställd och ovanpå det tycker sig ha rätt att delge mig den åsikten utan att ens klara av att stå för att de har den.

Jag diskuterar gärna, men anonyma fördömanden förklädda till omtanke betackar jag mig för.

//Fred - som dessutom har lite noja och undrar om bokens titel anspelar på bloggens namn

Bögen gör comeback i frikyrkan

Igår var jag på julkonsert i Pingstkyrkan. Låter det som en trevlig bagatell? Det var det inte. Inte för mig. Trevligt, kanske, men knappast en bagatell. Efter att ha levt en stor del av mitt liv i en frikyrka var det nu mycket länge sedan jag överhuvudtaget satte min fot i en sådan. Vi snackar 8-10 år sedan.

Så när en kompis, också bög och med bakgrund i en frikyrka för övrigt, tyckte vi skulle gå dit på julkonsert tog det en stund att tacka ja. Jag är inte helt säker på mina motiv, men de var flera. Till att börja med är jag en sucker för julen, och julkonserten brukade vara fin. Sedan tror jag på att möta sina demoner, och absolut inte minst; jag var nyfiken. På om jag fortfarande skulle få möta samma människor som då. På hur de skulle reagera över att se mig där. På hur jag skulle reagera. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Vi kom i god tid, vilket var tur, för kyrkan började redan bli fullsatt. Vi hann inte mer än innanför dörren innan jag snabbt kunde konstatera att jag skulle få möta många bekanta ansikten. En tjej jag umgicks mycket med när det begav sig hejade förvirrat och försvann. Flera kom fram och hälsade med glada miner. Några ville småprata lite, som man gör med människor man inte träffat på länge, men egentligen inte vet vad man ska prata om med. Ytterligare många nöjde sig med att på avstånd konstatera att jag var där.

Det kändes mycket underligt. Lite som en scen i en skum sciencefictionfilm. Till att börja med bor jag i samma stad som dessa människor, men jag kan inte påminna mig att jag överhuvudtaget sett någon av dem under tiden som gått. Som om de bara existerar just i kyrkan.

Sedan känslan av en lucka i tiden och utraderade minnen. Som om de glömt varför de efter att vi umgåtts så nära så länge bara helt slutade att höra av sig när jag kommit ut som bög och efter ett tag inte längre gick dit.

Jag har i alla fall definitivt inte glömt. Det känns till och med bra att ha varit där igen och blivit påmind. Missförstå inte, jag är övertygad om de är goda och välvilliga människor, men på en mycket underlig grund. För det är underligt att ett sammanhang som skryter om kärlek känns som det ytligaste man kan finna.

//Fred - som trots allt njöt av en fin konsert

Pingst och tungotal

God morgon!
Ja faktiskt, jag sitter här med morgonkaffet, fortfarande nyvaken. Behövde visst ordentligt med sömn. :)

Idag är det pingstafton. För de flesta är det en helg utan någon större innebörd. Ännu mindre nu, när annandagen inte är röd längre. När jag växte upp däremot var pingsten en viktig dag i min familj och i frikyrkoförsamlingen vi hörde till. Man mindes att Gud gav lärjungarna den helige ande som en hjälpare. Blir fortfarande illa berörd när jag tänkter på de mötena, fyllda med uppskruvat tungotal. Jag förstod det aldrig. Går det att förstå? Obeskrivlig rappakalja, med fördel framfört med stor dramatik.

De flesta har väl vid det här laget hört Carolas bedrifter inom tungotalet, men har ni insett att i en frikyrka är det där mer eller mindre vardag?

Så idag firar jag istället att jag är långt borta från den världen! Förresten, del II kommer snart, om någon är intresserad.