Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->