Jag överlevde! Del II

Men i all trygghet och ljus fanns också något annat. Som barn hade jag inga ord för det. Jag visste inte mer än att jag hade en diffus känsla av utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte riktigt passa in.

Att veta vad som var rätt och fel var sällan svårt. Det mesta var antingen svart eller vitt. Det behövdes sällan ytterligare argumentation än "det är en synd" eller "det är uppbyggligt". I bästa fall åtföljt av ett bibelcitat. Visst var det uppenbart att Världen Utanför tycker och gör annorlunda. Som barn blir det t.ex. självklart att man ifrågasätter varför kompisen får gå på bio, men inte jag. Det förklarades med att de valt en annan väg än Guds väg. Per automatik har de därmed fel och vi har rätt. Klart som korvspad.

Lägg därtill att det är viktigt att vara ett föredöme inför de som inte tror, för att de ska ha en möjlighet att hitta samma väg.

Självklart är inte heller dessa människor perfekta övermänniskor. Människor gör fel. Människor syndar - men synder kan förlåtas.

Jag minns särskilt en kvinna som hade drabbats av en stor personlig tragedi som hade gripit hela församlingen. I sitt sökande efter tröst hade hon blivit gravid. I Världen Utanför hade nog de flesta glatt sig över att hon funnit lyckan igen, eller hur? Men hon fick storgråtande be om förlåtelse inför hela församlingen för sin synd att som ogift bli gravid. Jag glömmer det aldrig.

Men vad händer när man förstår att man ÄR en synd? Att oavsett hur många gånger jag ber om förlåtelse kommer jag att fortsätta vara en synd genom min blotta existens?

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->