Berit och Harry

Kommer ni ihåg min kollega Berit? Kvinnan som är en åsiktsmaskin utan dess like och har ett uppenbarligen svårbemästrat behov av att jämt och ständigt vädra sina ofta riktigt kasst underbyggda små funderingar? Nåja, ni har säkert redan gissat: Hon har gjort just det igen.

Berit heter förresten inte alls Berit. Däremot tycker jag hon känns som en väldigt typisk Berit. Namnet passar liksom henne till och med bättre än hennes alldeles riktiga dopnamn. Visst är det underligt hur man kopplar olika personnamn till egenskaper och typer av individer!

Well, tillbaka till E4:an. På kafferasten i förmiddags satt en annan kollega och läste om årets kommande filmpremiärer i vår lokala blaska och vi snackade lite runt det. När han nämnde att den femte filmen om Harry Potter, Harry Potter och Fenixorden, har premiär i sommar var det vad som behövdes för att trigga igång Berit som högt och ljudligt utbrast Ja jag ska då INTE se den!

Alla vid bordet vet vid det här laget ungefär vad som kommer att hända vilket sätter igång en given serie av händelser. Någon resignerar och lutar sig tillbaka i soffan eller går till och med därifrån. Andra visar mer eller mindre tydligt att jaha, nu är det dags igen och suckar eller surrar sinsemellan. Ytterligare andra, läs Fred, tycker att de här tillfällena är ganska kul. Berit fungerar nämligen så att hon börjar i 180 för att sedan accelerera våldsamt vid minsta uppmuntran. Så självklart ska hon uppmuntras. Jag anade vad hon syftat på men undrade ändå försiktigt Jaaså, hur kommer det sig? Svaret lät inte vänta på sig:

Han har ju gått och blivit nakenmodell! Sedan följde en lång harang som gick ut ungefär på att barnens stora förebild fallit ned i helvetets gap för att samtidigt ta all världens barn med sig i fallet. Jag påpekade att det där var en liiiten förvanskning av sanningen eftersom hon ju syftar på hans ganska seriösa roll i pjäsen Equus där han bland annat agerar naken i en scen. Men hon lät sig inte bevekas av det, för hon hade minsann sett bilder av Harry Potter (jepp, hon omtalade honom som Harry Potter, inte som skådespelaren Daniel Radcliffe) i bara mässingen och de var utan tvekan pornografiska, och hon ville minsann inte stödja någon porrstjärna. (Märk den himla smidiga glidningen från att vara nakenmodell till att bli porrstjärna.) En annan kollega bröt in och undrade var hon hittat de bilderna, för hon hade inte sett dem. Berit informerade om att de ju fanns på internet (där hon tydligen känt sig tvingad att leta rätt på dem). Ungefär där dog diskussionen.

Hon är för härlig! Det är himla smidigt att diskutera sådant med henne. Man behöver liksom inte argumentera särskilt mycket för sin sida av saken (den är nämligen sällan samma som hennes), för hon gör sina egna argument så övertydligt genomskinliga att inte ens de som kan tänkas ha åsikter i hennes riktning tycker att det känns lönt att ens försöka. Samtidigt är det lite skrämmande att Berit förmodligen inte är ensam om att orka uppröras över denna slags "moraliska förfall".

//Fred - som känner sig road så det räcker för hela dagen

Eragon - muppar på valium

Var på bio och såg Eragon igår. Jag var skeptisk redan i förväg, och nu med facit i hand visar det sig mer än väl berättigat, så jag ger mig på att skriva en liten sågning. Eller vad fan, jag tror jag sågar hela fantasygenren när jag ändå håller på.

För egentligen började det redan när jag somnade drygt halvvägs in i första försöket att se Sagan om ringen. Det var bara alltför mycket av mupparna på valium. När en polare efteråt var helt till sig i trasorna över hur tänd han var på en dvärgtomte med tydliga strumasymptom kändes det som droppen. Jag lyckas helt enkelt inte engagera mig i fantasivärldar där allt är svart eller vitt, där såväl hjältar som fiender ser ut som om deras förfäder utsatts för radioaktiv strålning och där alla problem har lösningar av typen spontant tungotal som utlöser jordbävningar alternativt plötslig insikt om att man besitter ett magiskt svärd/trolldryck/whatever, ett faktum som alltid är som bortblåst ur hjältens sinnevärld ända tills döden är nära förestående.

Eragon går i samma stil. Vår hjälte, Eragon (Ed Speleers), slåss mot onda komposthögar, killar med svår munherpes, psoriasis och taskig tandhygien och andra fragglar. Självklart vinner han fajterna enligt ovanstående standardmodeller. Kan sträcka mig till att ge ett litet plus för draken, Saphira, resten känns som en lång gäspning i sällskap av platta karaktärer iförda billiga maskeraddräkter.

Så, med risk för att stå ensam mot världen och utmåla mig själv som en fantasilös tråkmåns - don't believe the hype, vilken film som helst som inkluderar korkade highschoolelever och blodtörstiga snubbar i hockeymask engagerar mer och har högre identifikationsfaktor än Eragon och dess filmsläktingar.

//Fred - fantasifull som fan, när det behövs

Gay-men - the last stand

Hade filmkväll igår med ett par polare, som också är bögar. Bland annat såg vi X-men - the last stand, som ledde till en stor diskussion. Först en väldigt kort sammanfattning av filmen, ifall du inte sett den och ska ha möjlighet att förstå vår diskussion: En stor del av världens befolkning är mutanter, dvs människor försedda med olika superkrafter. Ett botemedel som stoppar mutationerna utvecklas. Mutanterna kan nu välja att avstå sina superkrafter och bli som "alla andra". I stället används botemedlet i ett krig mot mutanterna för att stoppa fenomenet en gång för alla.

Efter filmen visade det sig att vi hade tänkt samma tanke alla tre. Hur hade det varit om man bytte ut filmens mutanter mot homosexuella? Tanken är inte långt borta. Jag tror nog att alla homosexuella någon gång har tänkt den, eller varianter på den. Om det hade funnits ett "botemedel", hade jag velat ta det? Tanken är helt hypotetisk, den förutsätter att homosexualitet är en sjukdom som kan botas, men ändå, den är intressant. Filmens upplägg ger åtminstone ytterligare en intressant följdfråga: Om det funnits ett botemedel, hade det funnits ett intresse av att använda det för att bekämpa homosexualitet?

I den första frågan var vi ganska överens. Ingen av oss hade velat "botas". Att vara homosexuell är en del av det som är jag. Om jag inte längre vore homosexuell vore jag inte heller längre jag. Visst är utanförskapet det innebär att vara bög ibland ganska tufft, men det väger lätt emot att ge upp sitt jag.

Samtidigt trodde vi också att det trots det skulle finnas åtskilliga som faktiskt hade velat ta botemedlet. För som samhället ser ut i dag, med de värderingar och attityder som finns, är det för många alltför tufft att acceptera att man är homosexuell. Det är svårt att göra statistik som belägger det, men jag är helt säker på att den orsaken hade gett stort utslag i självmordsstatistiken. För att inte tala om antalet som fortfarande sitter i sin garderob och inte vågar komma ut.

Nu är inte lösningen på det ett botemedel mot homosexualitet utan snarare ett botemedel mot de attityder och värderingar som gör att det ser ut som det gör.

Den sista frågan... skrämmande nog är svaret förmodligen ja. Det är tur att den är hypotetisk.

Tjuvkik på Pirates of the caribbean - dead man's chest

Kunde inte riktigt vänta till premiären av Pirates of the caribean - Dead man's chest... så här kommer lite sneakpreview!

Jag älskade ettan... skön underhållning i sällskap med Johnny Depps rätt ordentligt bisarre sjörövare. Har svårt att se att någon skulle fixa rollen bättre än han. Men så är jag också en Deppfan ända sedan jag blev blöt i byxan av hans Don Juan de Marco.

Tvåan kommer inte att göra dig besviken, den lever väl upp till första filmens rykte. Ja jag tycker till och med att den är strået vassare. Lite mörkare, lite slabbigare, utan att göra avkall på en schysst story.

Action från början till slut, som Indiana Jones with a twist. Bara att luta sig tillbaka i två en halv timme och låta sig underhållas. Extra plus för Stellan Skarsgård som ser ut som något som stått för länge längst in i mitt kylskåp. Premiär i morgon - I'll be there!

Dagens låt måste för övrigt bli He's a pirate (Tiesto Radio Edit) - ledmotivet i skön tranceversion