Jag överlevde! Del I
Min blogg har hittills blandat hejvilt mellan högt och lågt, skämt och allvar, yta och djup. Precis som livet självt är, pendlande mellan poler. Men jag har en historia till att berätta. Den stora. Ja, ibland känns det nästan som om den skriker och ropar efter att berättas, och i den rör sig mycket mellan två ytterligheter till; hopp och förtvivlan.
Har funderat på om jag verkligen ska göra det, och i så fall varför och kommit fram till att jag vill göra det. Av flera skäl. För min skull. För din, ge dig möjlighet att kika in genom ett fönster många inte ens vet finns. Men mest för den som kan känna igen sig och kanske därigenom få hopp. Så, dags att börja, och jag tar det från början:
Jag minns tiden fram till tonåren som väldigt ljus. Banden mellan släkt- och församlingsmedlemmar är starka. Många företag skulle ha mycket att lära om personalvård från frikyrkoförsamlingar. Där finns alla möjliga aktiviteter som stärker banden av gemenskap. Som stärker tron. Känslan av vi och dem. Jag uppfostrades i den andan. Att jag är älskad som den jag är. Att jag är viktig för min egen skull. Att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hur motsägelsefullt det än kan låta är det just den grunden som fått mig att klara mig. Det är också det enda från den tiden som jag har kvar.
Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar