Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del II

Men i all trygghet och ljus fanns också något annat. Som barn hade jag inga ord för det. Jag visste inte mer än att jag hade en diffus känsla av utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte riktigt passa in.

Att veta vad som var rätt och fel var sällan svårt. Det mesta var antingen svart eller vitt. Det behövdes sällan ytterligare argumentation än "det är en synd" eller "det är uppbyggligt". I bästa fall åtföljt av ett bibelcitat. Visst var det uppenbart att Världen Utanför tycker och gör annorlunda. Som barn blir det t.ex. självklart att man ifrågasätter varför kompisen får gå på bio, men inte jag. Det förklarades med att de valt en annan väg än Guds väg. Per automatik har de därmed fel och vi har rätt. Klart som korvspad.

Lägg därtill att det är viktigt att vara ett föredöme inför de som inte tror, för att de ska ha en möjlighet att hitta samma väg.

Självklart är inte heller dessa människor perfekta övermänniskor. Människor gör fel. Människor syndar - men synder kan förlåtas.

Jag minns särskilt en kvinna som hade drabbats av en stor personlig tragedi som hade gripit hela församlingen. I sitt sökande efter tröst hade hon blivit gravid. I Världen Utanför hade nog de flesta glatt sig över att hon funnit lyckan igen, eller hur? Men hon fick storgråtande be om förlåtelse inför hela församlingen för sin synd att som ogift bli gravid. Jag glömmer det aldrig.

Men vad händer när man förstår att man ÄR en synd? Att oavsett hur många gånger jag ber om förlåtelse kommer jag att fortsätta vara en synd genom min blotta existens?

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del I

Min blogg har hittills blandat hejvilt mellan högt och lågt, skämt och allvar, yta och djup. Precis som livet självt är, pendlande mellan poler. Men jag har en historia till att berätta. Den stora. Ja, ibland känns det nästan som om den skriker och ropar efter att berättas, och i den rör sig mycket mellan två ytterligheter till; hopp och förtvivlan.

Har funderat på om jag verkligen ska göra det, och i så fall varför och kommit fram till att jag vill göra det. Av flera skäl. För min skull. För din, ge dig möjlighet att kika in genom ett fönster många inte ens vet finns. Men mest för den som kan känna igen sig och kanske därigenom få hopp. Så, dags att börja, och jag tar det från början:

Jag föddes i en frikyrklig familj. Ja nästan hela släkten är faktiskt det. Där kyrkbesök på söndagar och bordsbön före maten är lika självklart som att borsta tänderna. Vi hörde till en församling där Bibelns bokstav är viktig. Åtminstone på ytan, men det lärde jag mig långt senare.

Jag minns tiden fram till tonåren som väldigt ljus. Banden mellan släkt- och församlingsmedlemmar är starka. Många företag skulle ha mycket att lära om personalvård från frikyrkoförsamlingar. Där finns alla möjliga aktiviteter som stärker banden av gemenskap. Som stärker tron. Känslan av vi och dem. Jag uppfostrades i den andan. Att jag är älskad som den jag är. Att jag är viktig för min egen skull. Att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hur motsägelsefullt det än kan låta är det just den grunden som fått mig att klara mig. Det är också det enda från den tiden som jag har kvar.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->