Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->