torsdag 29 mars 2007

Sweet sixteen?

För ett par veckor sedan skrev en kille till mig på Qruiser, Sveriges största HBTQ-community. Han skrev ganska allmänt om det ena och det andra, och fortsatte ett tag trots att jag svarade ganska kort. Jag tyckte nämligen att det kändes lite underligt att snacka med honom, vilket jag också förklarade efter ett tag. Efter det blev det tyst ifrån honom. Tills igår.

Då skrev han igen, men den här gången började han med att skriva att han vet vem jag är och bekräftade det genom att skriva mitt namn. Han berättade att han känt igen mig, eftersom hans familj sedan länge är bekant med min familj, och tyckte att det var häftigt att han hittat mig på Qruiser. Själv kände jag inte igen Micke. Jag har nämligen inte sett honom sedan han var sådär sju, åtta bast. Nu är han 16, går i nian och är öppet homosexuell.

Efter att ha snackat ett tag om gemensamma bekanta kom vi in på våra komma-ut-historier. Han berättade att det inte varit någon särskilt stor sak för honom när han kom ut förra året. På hans skola hade man jobbat med bland annat homosexualitet på ett bra sätt tyckte han, och det fanns redan ett par tjejer och en kille som kommit ut. Det gav honom mod att göra samma sak. Så häftigt! När jag var 16 var jag nästan ensam i hela världen om att vara bög. Det var typ Sixten, Jacob, Jonas, jag och en förbannad massa heteros. Den bild jag fått av att vara bög var i stort sett helt och hållet formad av min omgivnings fördomar. Snacka om ett helvete för en stackars vilsen pingstpojke.

Jag tänker ofta på Anna. Anna är lika gammal som jag och bodde en tvärgata ifrån mig i villaförorten där jag växte upp. Vi gick i samma klass igenom hela grundskolan och kände varandra väl på det sätt man gör med någon man egentligen inte har så mycket gemensamt med men umgås dagligen med i nio år. För vi var olika. Anna var sportig och cool. Jag var inte det. Anna var tillsammans med klassens snyggo i nian. Jag fick nöja mig med att spana på honom i duschen efter gympan. Trots olikheterna snackade vi en del, för vi hade musikintresset gemensamt och var de enda som slaviskt följde Trackslistan. Efter skolavslutningen i nian sågs vi inte på femton år. Inte förrän vi sprang på varandra i Pride Park häromåret.

Det blev en lång fika tillsammans på Chokladkoppen, för det fanns mycket att prata om. Som om hur det hade varit om vi redan då vetat att den andre är homosexuell. Hur mycket skit vi hade sluppit om man visste att det fanns en ventil. Men också om hur det inte alls fanns på kartan eftersom det inte fanns några referenser. Inget som kunde säga oss vem vi var på ett sätt vi kunde identifiera oss med. Under det samtalet kändes det lite som om en trasig bit ur det förflutna blev lite helare. För trots allt - hon fanns där även om jag inte visste.

Det kändes riktigt gott att höra Micke berätta. Det finns hopp och har tydligen hänt en del sedan jag gick i skolan. Åtminstone på en del ställen, för det är knappast solsken överallt. Skolverkets rapport Kränkningar i skolan - förekomst, former och sammanhang från 2003 (som överhuvudtaget är intressant men skrämmande läsning) visade bland annat att 82% av Sveriges skolelever uppger att homosexuella relationer aldrig eller enbart någon enstaka gång tagits upp i sex- och samlevnadsundervisningen. RFSLs kommunundersökning som kom förra året visar att bara 14 kommuners skolplaner överhuvudtaget nämner något om att förmedla allas lika värde oavsett sexuell läggning.

Skolvärlden måste vakna. Det finns väldigt mycket kvar att jobba med innan alla har det som Micke.

//Fred - back in the loop

3 kommentarer:

Mats "Shirou" Johansson sa...

Jag har pressat min skola om och om och om och om och om och om och om igen angående det här med hur viktigt det är att ta med saker utanför narkotika/alkohol då det är en massa föreläsningar och blaha. Kränkningar och fördomar förekommer dagligen, nog för att jag har lärt mig att köra upp fördomsfulla typers ord i deras förbannade ***, men det betyder inte att det var enkelt att lära sig allt. Ett helt år av depression och funderingar gjorde att betygen och närvaron fick sig en törn.

Kalix har inte bra skolor, något behöver göras. Men tydligen kan inte eleverna påverka det hela. Och nu då det äntligen är lugnt så har jag ingen lust att börja bråka igen. =P

Anonym sa...

Åh, vilken fin historia. Jag skulle vilja hitta min med-homo på mitt högstadie, men det slaget är nog förlorat. Hm. Bra läsning iallafall!

Anonym sa...

Uj. När jag gick i högstadiet ville min klasföreståndare förbjuda rfsls föreläsare från att komma, bland mycket annat. Det bästa är att hon och alla andra jobbar kvar och allt är precis som det var då, på det gamla goda 90-talet.

Inte så konstigt mao att jag vägrar åka "hem" i påsk. Världen förändras, men Helvetesstaden verkar vara den enda som lever kvar på medeltiden...