Kan man omvända homosexuella?

Med jämna mellanrum poppar åsikten att det är möjligt att omvända homosexuella upp i olika, om än oftast ur bekännande kristna, sammanhang. Allas vår, eller ja, Carola i alla fall, hamnade ju t.ex. i blåsväder sedan hon hävdat detta, ett uttalande som hon senare bad om avbön för, och den numera riksbekante pastorn Åke Green hävdar så vitt jag vet fortfarande att man kan omvända homosexuella genom själasörjning. För att ta ett par välkända exempel. Min mor är ett annat, för allmänheten mindre känt.

Idag blev ämnet återigen aktuellt när jag fann en kommentar i en blogg som länkade till en sida full av länkar till vittnesmål från tidigare homosexuella män som hävdar att de nu blivit omvända. Jag har inte kollat dem alla, men i de jag läst (i de av få länkar som verkar funka) har det kunnat ske med någon form av gudaingripande.

Jag är väldigt skeptiskt till deras påstående. Eller rättare sagt - jag tror dem inte.

Till att börja med är jag skeptisk till att Gud skulle ha något intresse av ett sådant ingrepp, om man nu väljer att utgå ifrån hans existens. Min övertygelse är nämligen att vår sexuella läggning är en egenskap man bär med sig från början, och därmed något en eventuell skapare i så fall bistått med. Och ja, jag hävdar fortfarande att det inte finns något i Bibeln som talar emot detta.

Varför skulle någon då påstå att han faktiskt har blivit omvänd om det nu inte är så? Well, till att börja med väger förmodligen ett hot om en evighet i helvetet rejält tungt för den som tror. För det är ju den bilden som ofta förmedlas av kristna, att utlevd homosexualitet är en enkel biljett till hetast möjliga plats. Vad är man inte beredd att göra för att slippa den?

Om inte det räcker - vad är människan beredd att göra för att passa in i rätt mall? I synnerhet om man upplever att alla förväntar sig att du är och ska vara en del av mallen. Om du tror att du skulle stötas bort, diskrimineras eller rent av utsättas för våld om du inte gör det? Att påstå att svaret är allt som står i ens makt är knappast en överdrift.

Jag har, vilket jag ju skrivit om här tidigare, själv strulat runt med tjejer. Med uppbådandet av all styrka jag hade lyckades jag bryta, men inte förrän min dåvarande flickvän började snacka bröllop. Det enklaste hade utan tvekan varit att fortsätta på den inslagna spåret, precis som alla förväntade sig. Fru, barn, villa, vovve, ja ni vet hur det funkar. Ingen hade rynkat på ögonbrynen. Visst vore det höjden av förnedring och självförnekelse, för att inte tala om vilket bedrägeri det vore mot min omgivning, och inte vore jag mindre homosexuell heller. Men jag hade passat in.

Trots det vet jag att många har valt och väljer den vägen, för att det är SÅ mycket enklare att följa en så förhärskande norm än att våga bryta den. Så, sorry Green och ni andra som hävdar att det går - jag kan inget bevisa, men min övertygelse är fast om att ni har fel.

//Fred - icke omvändbar