Om näradödenupplevelser och vit sås

Nej nej nej. Jag har inte övergivit bloggen. Alls. Men ni vet hur det är; när en man blir sjuk är det ALLTID en näradödenupplevelse.

Efter en hård natt på svenneheteroklubb i lördags trodde jag först mest att jag mådde dåligt av en överdos DJ Bobo. Eller om det var spriten? En bakfylla med extra allt. Men det höll inte som förklaring när söndagkvällen kom och jag fortfarande kallsvettades och huvudet kändes som en snorbomb trots att jag varit en duktig ponke och kurerat mig med Ipren, vila och en massa vätska i de båda adventsljusens sken hela dagen lång.

Hittade trots allt så pass mycket ork framåt kvällen att jag tog mig ner till pizzerian för att införskaffa en god och närande kebabpizza. Det var min favvobagare som jobbade. Han med leendet och överarmarna. När jag kom ner var pizzan nästan klar. Precis när jag kom fram till disken sträckte han sig nämligen efter såsflaskan för att sätta pricken över i. Men han var på väg att ta den där röda som jag inte gillar, så för att förhindra skadan utbrast jag:

-Nej! Jag vill ha vit sås!

Han verkade komma av sig för en sekund, men avfyrade sedan det där leendet och sade att jag visst ska få vit sås då. Ungefär samtidigt som jag insåg hur hans tankegång gått mellan den tappade hakan och leendet. Nåja, han verkade rätt road, så det var väl bara att bjuda på den.

Sedan dess har jag mest legat nedbäddad och tyckt synd om mig själv, med feber, hosta och magknip. Ensam. Sjuk. Missförstådd.

//Fred - som börjar komma i form igen