Jag kramar inte män!

Orden i rubriken är enligt AB den norske statsministern, Jens Stoltenbergs. När kulturministern, Trond Giske, fyllde 40 häromdagen försökte han få sig en kram av statsministern - men tji! Den gode Jens backade undan för att slippa.

Hans pressekreterare lät hälsa att "Statsministern bara kramar kvinnor" när tidningen Verdens Gang undrade över hans beteende. Chefen för ett norskt resurscenter för män förklarar att Norge inte har någon (manlig) kramtradition, men att det trots allt blir allt vanligare.

Jeez... själv är jag en sucker för kramar. Både att få dem och ge dem. Och definitivt oavsett kön. Självklart kramas det inte runt precis hur som helst. Något måste man allt ha gjort för att göra sig förtjänt av dem. Men polarna får dem jämt, och andra får dem vid behov. Eller om jag bara har lust. Ibland lite grabbigt i kombination med en ryggdunk. Ibland nära och innerligt. Oavsett vilken sorts kram det är tycker jag de är viktiga. Ett så väldigt enkelt sätt att visa närhet, samhörighet eller uppskattning vore det helkorkat att missa. De känns.... självklara.

Har själv aldrig upplevt att någon backat undan, även om responsen inte precis alltid är lika hjärtlig. Hur är det där ute, får du din share av kramar? Är du en runtkramare, eller sparar du dem till öhh... högtidliga tillfällen? Och ni grabbar, spelar mottagarens kön verkligen roll?

//Fred - som tycker att en kram för mycket är bättre än en för lite