Den 11e september - fem år senare

En dag som den här så minns man, vare sig man vill eller inte. Jag var på ett studiebesök på SAAB under eftermiddagen. Vi satt i en stor hörsal där både jag och mina kollegor kämpade för att hålla intresset uppe för den inte alltför inspirerande föreläsaren. Plötsligt kommer någon inspringande mot föreläsaren, och strax därefter meddelar han att det hänt något. Storbildskärmen på väggen bakom honom tänds och på tvn startar CNN.

På bilden ser vi World Trade Center. Det ena tornet står i lågor. Plötsligt är alla väldigt vakna. Vad har hänt? Ingen förstår. Sekunden senare ser vi hur ett plan flyger rakt in i det andra tornet.

Långsamt börjar tankarna koppla. Det här är ingen olycka. Någon gör det med avsikt. Det är tyst i hörsalen, så när som på CNNs uppjagade reporter. Vi sitter kvar så länge. Någon gråter. En annan springer ut. Vi sitter kvar tills vi ser tornen rasa. Det är oerhört svårt att ta till sig det som händer. Att förstå vidden av händelserna. Så småningom tog vi oss därifrån och hem. Den ursprungliga anledningen till att vi befann oss på SAAB var som bortblåst.

Det var ett fruktansvärt attentat och en oerhörd tragedi. Bilden av de två rasande tornen är för alltid fastetsad i minnet. Kan dock inte låta bli att undra varför dagliga bombräder och attentat mot Irak och Afghanistan inte får samma uppmärksamhet och griper lika hårt. Tragedin är lika stor.