Prideparadrapport

Ligger fortfarande en vecka efter med mina priderapporter, men det går liksom att inte att ha en blogg som heter Närabögenupplevelser och sedan välja att hoppa över paraden bara för att man hade häcken full med att hinna prajda järnet hela veckan.

Bland mina gaybekanta finns ganska många vitt skilda åsikter om paraden. För några är den ett jaha, något man kan fördriva lördageftermiddagen med om tvutbudet är trist, vädret är bra och man orkar ta sig upp efter fredagens festande. För andra är den en styggelse som förstör "vår sak" genom att utmärka oss som annorlunda när vi istället borde hålla tyst, försöka smälta in och visa att vi är alldeles vanliga svenssons with a twist. De spyr galla när kvällspressen väljer att illustrera paraden med bilder på personer i guldglitterkaskader, inoljade överkroppar och muterade monsterfjäderboor. Och visst, den bilden ÄR sned. Har du sett paraden vet du att de allra flesta ser ut som du och jag, men, och det är viktigt, där finns plats för alla. Men face it, du och jag på bild säljer inte lösnummer.

För mig är paraden stort. Inte bara i den meningen att årets upplaga till exempel hade 30'000 deltagare och över 400'000 åskådare. När jag gick paraden för första gången för fem år sedan var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det där är svårt att förklara, men jag tänker försöka. Man kan tycka att det är onödigt att väsnas om att vi finns, det vet ju alla vid det här laget. Sverige har också kommit långt när det gället t.ex. lagstiftning för "våra" rättigheter. (Citationstecknen för att "vi" knappast är en homogen grupp.). Det handlar inte om det.

Den handlar om den gråa vardagen. Då det tas för givet att jag är heterosexuell. Då man alltid behöver förklara för en ny bekantskap att personen jag dejtar inte är en brud utan en annan man. Då man får allas inte alltid glada blickar om man håller honom i handen på stan eller ger en puss i rulltrappan på Åhléns. Då man riskerar att bli vänd ryggen när någon förstår. Då ett rakat huvud i parken på väg hem om kvällen är ett reellt hot. Då man inte får lämna blod. Då man i vissa läger omtalas som en cancersvulst på samhällskroppen. Tillfällena när du får nerkört i halsen i stort som smått att du inte är riktigt som "vi" är tusen. Jag mår inte dåligt. Jag lider inte. Det är vardag och jag har min trygghet och min lycka ändå.

Men, och här kommer poängen, under promenaden genom Stockholms city en lördageftermiddag om året, är allt detta som bortraderat. Vi som går tillsammans och ni som möter oss på vägen, är om än sinsemellan väldigt annorlunda, ett stort "vi". Det är hopp, framtidstro och trygghet.

Med den känslan och ett par liter Loka gav vi oss i god tid mot Hornsgatan för att hitta en bra plats att sitta på. För i år var planen att faktiskt få se paraden också, för att sedan hoppa in i slutet av den paradera Hornsgatan fram mot målet vid Tantolunden. Vi kom precis i tid för att få plats på muren nedanför Maria Magdalena kyrka. Bättre kunde det knappt bli. Solen gassade och det var knökfullt av förväntsfulla människor. Överallt. Det blev en lång väntan på att paraden skulle dyka upp, men när den väl gjorde det... det var mäktigt. Jag tror det måste upplevas för att kunna förstås.

En av mina bästa vänner hade tårar strömmande ner för kinderna ända tills vi var framme vid Tantolunden. Det var nästan mäktigast av allt. Anledningen till det behåller jag. I år kändes det som om paraden var mer din än någon annans D.

Till sist som bonus; för första gången en bild av mig på bloggen. Visserligen med sällskap, men ändå, håll till godo!