Även DITT barn kan vara bög!

På tåget igår fick jag tag i Aftonbladets söndagsbilaga. Funkade fint som tidsfördriv en stund. Där fanns bland annat ett reportage med Anders Öhrman, journalist och chefredaktör för QX, som är aktuell med sin bok Komma ut - berättelser från garderoben.

Artikeln har rubriken "Även ditt barn kan vara bög!" och bl.a. listar Anders sex råd till föräldrar (som självklart funkar lika fint om ditt barn är flata). Kloka råd, ungefär som jag själv hade formulerat dem om jag fått frågan. Önskar att mina föräldrar hade läst dem för länge sedan, även om jag är rädd att det vore som att hälla vatten på en gås i just deras fall. (Min story finns ute i högerspalten om du missat den.) Råden lyder så här, med mina kommentarer och tillägg:

1. Räkna inte med att ditt barn är hetero! Det är ordentligt knäckande när man tar det för givet. Du säger egentligen att det inte finns någon plats för ditt barn som inte är hetero.

2. När du får beskedet är det ok att bli lite ledsen, men glöm inte bort att krama ditt barn och visa att han/hon är älskad. Tycker att det helt ok att riva upp himmel och jord ett par dagar om du tycker att det känns nödvändigt. Det är inte svårt för någon att inse att det här kanske inte var vad du tänkt och planerat. Det viktiga är att du klarar att snart landa och inse vad som verkligen är viktigt och att du inte på något sätt drabbats av en katastrof.

3. Du har inte gjort något fel! Du har INTE skällt för mycket, du har inte skilt dig för ofta (eller för sällan!). Ditt barns läggning är ingenting du kan påverka! Och nej, den röda tröjan han älskade i fyran och hopprepet han fick i present av dig när han fyllde åtta hade inte heller något med saken att göra.

4. Vänd på det! Du har fostrat en självständig individ som vågar stå för sin läggning! Bravo! Det här har jag försökt att framhålla för mina föräldrar. Jag har till och med tackat dem för det. Pappa är faktiskt stolt över det idag. Morsan... ja det är en HELT annan historia det...

5. Om du anar att ditt barn är gay, men inte har vågat berätta för dig, visa att du respekterar homosexualitet. Om nyheterna rapporterar om hatbrott mot homosexuella kan du markera: "De där homofoberna är idioter!", till exempel. Men jag tycker inte du ska konfrontera ditt barn med dina misstankar i första taget. Jag klarade inte av frågan innan jag kommit till punkten när jag var redo att acceptera faktum för mig själv. Det är schysstast att invänta honom/henne.

6. Ta kontakt med RFSL's föräldragrupp Stolta föräldrar, ett nätverk för föräldrar till homo- och bisexuella barn, www.rfsl.se.

Läs och begrunda, ni föräldrar! Det kan vara tufft som fan att komma ut för er, och det borde vara er förbannade skyldighet att försöka göra det så smidigt som möjligt för era barn!

//Fred - som uppfostrar föräldrar idag

Jag överlevde! Del XII

Ok, jag avslutade sist med att berätta att jag gjorde ytterligare en liten demonstration av att jag inte tänkte varken ändra mig eller bara acceptera deras ställningstagande, så here we go:

Jag har tidigare berättat att alla möjliga högtider är viktiga i min familj. Flera av dem firas enligt tradition på samma sätt. En av dem är midsommarafton. Den firas alltid på samma plats och enligt ett schema man skulle kunna ställa klockan efter, tillsammans med ett trettiotal släktingar.

Eftersom jag inte accepterade att komma utan min pojkvän var jag inte välkommen längre. Jag vägrade komma ensam, då hade de fått chansen att låtsas som ingenting, att allt var som vanligt, och gotta sig i att de vunnit en seger. Den tänkte jag inte ge dem. Att inte komma alls vore nästan lika illa; de hade gett en banal ursäkt till min frånvaro och låtsats som ingenting.

Så... min pojkvän och jag satte oss i bilen och åkte de fyrtio milen dit. Planen var att tajma så att vi kom dit när de satt vid sitt långbord och åt jordgubbstårta. När vi trodde att det var dags gick vi mot festplatsen hand i hand. Mycket riktigt, där satt de allihop och tårtan skulle just serveras.

Det blev knäpptyst! (Det var ingen nyhet för någon att jag är homosexuell vid det här laget, men deras inställning var densamma som mina föräldrars.) Min plan och mitt hopp var att ingen skulle vilja ställa till en stor scen vid ett sådant tillfälle... och den gick i lås! En av mina släktingar fann sig snabbt, dukade och ställde fram två extra stolar. Vi gick runt, "tvingade" alla att hälsa och satte oss sedan till bords för att äta tårta.

Det var stelt och knappast hjärtligt. Min mor i synnerhet såg ut som om hon hade velat försvinna. Efter tårtan kände vi oss nöjda med insatsen, tackade för oss och åkte därifrån.

Jag var överlycklig efteråt! Visst, vi fick inget översvallande mottagande, men det var knappast väntat heller. MEN vi hade åkt dit. De hade fått träffa min pojkvän och han hade fått träffa min familj och släkt för första gången. De hade inte fått en chans att blunda för faktum och låtsas som ingenting. De tvingades förstå att jag inte tänker acceptera att de inte gör det.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del XI

Jag tänkte inte låta det spela någon roll vad mina föräldrar tog för sig. Jag hade aldrig mått bättre än nu när jag accepterat inför mig själv vem jag är och dessutom kunde vara mig själv inför mina vänner. Inte en chans att någon skulle få ta det ifrån mig.

Men visst. Det var fruktansvärt jobbigt. De flesta av er vet säkert hur viktig familjen är, hur starka banden och känslorna förknippade med dem är.

Nu kändes det mer eller mindre som om vi hade gått i krig. Där båda sidor gjorde vad som helst för att få rätt.

Till exempel försökte mamma få mig på andra tankar genom att påpeka hur församlingen skulle ta det om de fick veta. Eller släkten! Det brydde jag mig inte om längre. Eller rättare sagt, jag hade bestämt mig för att ta konsekvenserna, oavsett hur de tog det. Det var nog snarare hon som var rädd för hur släkten och församlingen skulle ta ett sådant besked.

Så... jag satte mig och började ringa runt. Jag var trött på att de bara kände till min fasad. Haha... så här i efterhand, med lite distans, känns det helt vettlöst. Men jag ringde säkert 20 samtal, till de jag kände bäst i församlingen och i släkten, bara för att berätta att jag är gay, homosexuell, bög, bajspackare, vad ni vill. De flesta sade inte mycket där och då. Vem skulle ha haft något att säga inför ett sådant besked, när man bara får det så där helt apropå inget?

Men, säkert som amen i kyrkan, spred sig ryktet som en löpeld. Sedan dess har mina föräldrar inte kunnat använda det argumentet i alla fall.

Å andra sidan; sedan den dagen har jag inte blivit bjuden till en enda släkthändelse av vikt. Inte en enda födelsedag. Ingen släkträff. Inget högtidsfirande. Inte ett enda bröllop.

Jo, ett bröllop blev jag faktiskt bjuden till, ganska snart efter detta faktiskt. Min jämnårige kusin bjöd mig till sitt bröllop, dit man var välkommen med sin respektive. Jag tackade ja, tillsammans med min pojkvän. Lika självklart som min syster anmälde sin, trots att de varit tillsammans kortare tid än vi (drygt ett år). Varvid min moster lät hälsa att han inte var välkommen. Så jag åkte inte heller.

Varför jag ens ville gå på bröllopet? Jag ville inte låta dem komma undan med det här. Så lätt skulle de inte bli av med mig efter alla dessa år.

Jag gjorde åtminstone ytterligare en, kanske ännu mer in your face, demonstration av att jag inte accepterade deras ställningstagande. Mer om den i nästa del.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del X

Sommaren 1997

Jag tyckte att jag hade förberett mig. Jag visste ju att reaktionen ifrån mina föräldrar, min släkt, församlingen inte skulle komma att bli positiv. Det fanns inte på kartan. Trots det var jag inte det minsta förberedd på vad som hände. Jag blev helt tagen på sängen.

En kväll ringde telefonen. Det skulle komma att bli ett sådant ögonblick som fryser till is och för alltid etsas fast i minnet. Ungefär som när folk brukar kunna beskriva exakt var de var och vad de gjorde när Olof Palme/JFK/Anna Lindh mördades.

I andra änden skrek och grät någon hejdlöst. Det tog ett tag innan jag förstod att det var min syster. Hon fick inte fram ett ord på vad som måste ha varit minuter, hon bara grät. Jag tänkte att någon form av katastrof måste ha inträffat. Någon nära måste ha dött.

Till slut fick hon fram det: Stämmer det att du är homosexuell? I så fall ska mamma ta livet av sig. Så brast hon i gråt igen.

Jag var chockad. Min mamma, som jag talade med flera gånger i veckan, som ofta uttryckt hur stolt hon var över mig, tänkte ta livet av sig för att... jag är jag..?

Jag svarade ja på frågan, sedan var jag tvungen att avsluta samtalet. Jag var livrädd för att hon skulle göra allvar av sina planer och jag var många långa mil därifrån. Jag ringde runt och larmade pappa och andra släktingar.

Sedan blev det knäpptyst. I dagar. Ingen hörde av sig, ingen svarade i telefon. Tills det kom ett brev.

Det var mamma som skrev. Hon vräkte ur sig sorg, ilska och bitterhet. Jag hade förstört allt genom mitt svek mot henne, mot familjen, mot församlingen och emot Gud. Jag hade släppt in djävulen i mitt liv och var oundvikligen på väg mot helvetet. Hon försökte på alla sätt, med Bibeln, med hot, med känslomässig utpressning.

Jag svarade på brevet, det kom fler. Jag svarade igen. Jag försökte förklara. Klart hon skulle lugna sig och förstå, hon var ju min mor..?

Men nej. Det spelade ingen roll vad jag sade. Hon menade att jag hade ju släppt in Djävulen i mitt liv. Alltså var det han som talade genom mig. Med andra ord behövde man inte ta minsta hänsyn till vad jag sade, det var ju den störste Lögnaren, Manipuleraren och Förledaren som talade genom mig.

Ett mycket effektivt att vinna en argumentation. Jag hade lika gärna kunnat dunka huvudet i en vägg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->