Även DITT barn kan vara bög!

På tåget igår fick jag tag i Aftonbladets söndagsbilaga. Funkade fint som tidsfördriv en stund. Där fanns bland annat ett reportage med Anders Öhrman, journalist och chefredaktör för QX, som är aktuell med sin bok Komma ut - berättelser från garderoben.

Artikeln har rubriken "Även ditt barn kan vara bög!" och bl.a. listar Anders sex råd till föräldrar (som självklart funkar lika fint om ditt barn är flata). Kloka råd, ungefär som jag själv hade formulerat dem om jag fått frågan. Önskar att mina föräldrar hade läst dem för länge sedan, även om jag är rädd att det vore som att hälla vatten på en gås i just deras fall. (Min story finns ute i högerspalten om du missat den.) Råden lyder så här, med mina kommentarer och tillägg:

1. Räkna inte med att ditt barn är hetero! Det är ordentligt knäckande när man tar det för givet. Du säger egentligen att det inte finns någon plats för ditt barn som inte är hetero.

2. När du får beskedet är det ok att bli lite ledsen, men glöm inte bort att krama ditt barn och visa att han/hon är älskad. Tycker att det helt ok att riva upp himmel och jord ett par dagar om du tycker att det känns nödvändigt. Det är inte svårt för någon att inse att det här kanske inte var vad du tänkt och planerat. Det viktiga är att du klarar att snart landa och inse vad som verkligen är viktigt och att du inte på något sätt drabbats av en katastrof.

3. Du har inte gjort något fel! Du har INTE skällt för mycket, du har inte skilt dig för ofta (eller för sällan!). Ditt barns läggning är ingenting du kan påverka! Och nej, den röda tröjan han älskade i fyran och hopprepet han fick i present av dig när han fyllde åtta hade inte heller något med saken att göra.

4. Vänd på det! Du har fostrat en självständig individ som vågar stå för sin läggning! Bravo! Det här har jag försökt att framhålla för mina föräldrar. Jag har till och med tackat dem för det. Pappa är faktiskt stolt över det idag. Morsan... ja det är en HELT annan historia det...

5. Om du anar att ditt barn är gay, men inte har vågat berätta för dig, visa att du respekterar homosexualitet. Om nyheterna rapporterar om hatbrott mot homosexuella kan du markera: "De där homofoberna är idioter!", till exempel. Men jag tycker inte du ska konfrontera ditt barn med dina misstankar i första taget. Jag klarade inte av frågan innan jag kommit till punkten när jag var redo att acceptera faktum för mig själv. Det är schysstast att invänta honom/henne.

6. Ta kontakt med RFSL's föräldragrupp Stolta föräldrar, ett nätverk för föräldrar till homo- och bisexuella barn, www.rfsl.se.

Läs och begrunda, ni föräldrar! Det kan vara tufft som fan att komma ut för er, och det borde vara er förbannade skyldighet att försöka göra det så smidigt som möjligt för era barn!

//Fred - som uppfostrar föräldrar idag

Harry Potter goes gay

I den sjunde boken kommer Harry Potter äntligen att få till det med Draco Malfoy!

Eller nä förresten... nu fantiserar jag nog bara. :-S

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Prideparadrapport

Ligger fortfarande en vecka efter med mina priderapporter, men det går liksom att inte att ha en blogg som heter Närabögenupplevelser och sedan välja att hoppa över paraden bara för att man hade häcken full med att hinna prajda järnet hela veckan.

Bland mina gaybekanta finns ganska många vitt skilda åsikter om paraden. För några är den ett jaha, något man kan fördriva lördageftermiddagen med om tvutbudet är trist, vädret är bra och man orkar ta sig upp efter fredagens festande. För andra är den en styggelse som förstör "vår sak" genom att utmärka oss som annorlunda när vi istället borde hålla tyst, försöka smälta in och visa att vi är alldeles vanliga svenssons with a twist. De spyr galla när kvällspressen väljer att illustrera paraden med bilder på personer i guldglitterkaskader, inoljade överkroppar och muterade monsterfjäderboor. Och visst, den bilden ÄR sned. Har du sett paraden vet du att de allra flesta ser ut som du och jag, men, och det är viktigt, där finns plats för alla. Men face it, du och jag på bild säljer inte lösnummer.

För mig är paraden stort. Inte bara i den meningen att årets upplaga till exempel hade 30'000 deltagare och över 400'000 åskådare. När jag gick paraden för första gången för fem år sedan var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det där är svårt att förklara, men jag tänker försöka. Man kan tycka att det är onödigt att väsnas om att vi finns, det vet ju alla vid det här laget. Sverige har också kommit långt när det gället t.ex. lagstiftning för "våra" rättigheter. (Citationstecknen för att "vi" knappast är en homogen grupp.). Det handlar inte om det.

Den handlar om den gråa vardagen. Då det tas för givet att jag är heterosexuell. Då man alltid behöver förklara för en ny bekantskap att personen jag dejtar inte är en brud utan en annan man. Då man får allas inte alltid glada blickar om man håller honom i handen på stan eller ger en puss i rulltrappan på Åhléns. Då man riskerar att bli vänd ryggen när någon förstår. Då ett rakat huvud i parken på väg hem om kvällen är ett reellt hot. Då man inte får lämna blod. Då man i vissa läger omtalas som en cancersvulst på samhällskroppen. Tillfällena när du får nerkört i halsen i stort som smått att du inte är riktigt som "vi" är tusen. Jag mår inte dåligt. Jag lider inte. Det är vardag och jag har min trygghet och min lycka ändå.

Men, och här kommer poängen, under promenaden genom Stockholms city en lördageftermiddag om året, är allt detta som bortraderat. Vi som går tillsammans och ni som möter oss på vägen, är om än sinsemellan väldigt annorlunda, ett stort "vi". Det är hopp, framtidstro och trygghet.

Med den känslan och ett par liter Loka gav vi oss i god tid mot Hornsgatan för att hitta en bra plats att sitta på. För i år var planen att faktiskt få se paraden också, för att sedan hoppa in i slutet av den paradera Hornsgatan fram mot målet vid Tantolunden. Vi kom precis i tid för att få plats på muren nedanför Maria Magdalena kyrka. Bättre kunde det knappt bli. Solen gassade och det var knökfullt av förväntsfulla människor. Överallt. Det blev en lång väntan på att paraden skulle dyka upp, men när den väl gjorde det... det var mäktigt. Jag tror det måste upplevas för att kunna förstås.

En av mina bästa vänner hade tårar strömmande ner för kinderna ända tills vi var framme vid Tantolunden. Det var nästan mäktigast av allt. Anledningen till det behåller jag. I år kändes det som om paraden var mer din än någon annans D.

Till sist som bonus; för första gången en bild av mig på bloggen. Visserligen med sällskap, men ändå, håll till godo!

Redo för Pride?

Well, väskan, eller rättare sagt, väskorna är packade i alla fall. I morgon drar jag till huvudstaden för att partaja loss på Stockholm Pride. För ja, även om det händer massor runt om i stan, med t.ex. en massa seminarier och föreläsningar i Pride House så lär jag nog koncentrera mig på mingel i Pride Park och allt som står på programmet där.

Ska bli intressant att höra invigningstalet av de i sammanhanget något udda talarna Amelia Adamo och Jan Guillou i morgon. Senare under kvällen underhåller Shirley Clamp (är inte hon precis överallt just nu?) och Lill-Babs. Av alla.

Ser ännu mer, eller kanske allra mest, i konkurrens med paraden på lördag, fram emot schlagerkvällen på torsdag. Det brukar vara ett fullständigt brutalt och hejdlöst frossande i schlagerlåtarna och artisterna de flesta utom nördarna (läs en stor andel av veckans besökare) glömt bort.

För att ta ett talande exempel: häromåret utbröt fullständig extas när Bel Air dök upp i sin originaloutfit och framförde sin 1+1=2 komplett med dansstegen från 1985. Säger du "huh..?" platsar du förmodligen inte som schlagernörd. Jag har den singeln. Signerad. Som ett litet mått.

Vilka artister som dyker upp är en hemlighet in i sista stund, men det spekuleras vilt. Kommer Carola äntligen? Lordi? Kate Ryan, singback? Kommer Towa Carson att gråta? Igen?

Och just ja, såg i dag att Darren Hayes är nytt namn på avslutningsgalan på lördag! *slurp*

Vidare rapporter följer...

I'm queer, I'm gay, I'm homosexual...

...I'm a poof, poofter, ponce, I'm a bumboy, baddy boy, backside artist, bugger, I'm Bent. I am that arse bandit, I lift those shirts. I'm a faggot arse, fudge-packing, shit-stabbing uphill gardener, I dine at the downstairs restaurant, I dance at the other end of the ballroom, I'm Moses in the parting of the red cheeks. I fuck and I'm fucked, I suck and I'm sucked, I rim them and wank them and every single man's had the fucking time of his life. And I'm NOT a pervert. - Stuart Allen Jones i Queer as folk

Kom att tänka på det citatet när det började diskuteras i en annan tråd om vad man kallar... ja en sådan person.

Eftersom det här är min alldeles egna blogg talar jag för mig själv. Jag kallar mig själv bög, och inget annat. Går man tillbaka i tiden var det ett nedlåtande tillmäle till en homosexuell person, och det används fortfarande på det sättet ibland. Samtidigt är det ett uttryck som alltmer återtagits av de homosexuella, ungefär på samma sätt som nigger återtas av afroamerikaner.

Jag vet många med mig som gör samma sak, de flesta till och med, men också andra som aldrig skulle göra det, utan hellre kallar sig gay eller homosexuell.

Det är också helt ok att andra beskriver mig som bög (även om jag tycker det är en sekundär egenskap) - som jag ser det handlar allt om hur man använder begreppen.

Hoppas jag rett ut begreppen lite!

För alltid 17 år

Igår kväll var min sista kväll i Skåne. Eftersom det dessutom var fredagkväll och jag inte hade lust att tillbringa den häckande i en förortsvilla med mina päron, som jag hunnit få en lätt överdos av, bestämde jag mig för att gå ut. På egen hand.

Det brukar jag aldrig göra annars, men är man på bortaplan kan man åtminstone inbilla sig att man gör ett snygg-mystisk-främling-intryck snarare än ett desperat-patetisk-singel-dito.

Visste inte riktigt hur man beter sig när man går ut utan polarna i ryggen, så det var bara att improvisera. Jag satte mig i baren, beställde en Frozen strawberry daquiri och försökte se avslappnat nonchalant ut medan utbudet spanades in.

Brudar i flock och par... killar i liknande konstellationer. Flera riktigt fräscha. De flesta mellan 25 och 35. Backslicken verkar för övrigt fortfarande funka på landsorten. Ett par killar verkade vara där på egen hand, så jag kände mig inte helt ensam om att vara där just ensam. De häckade liksom jag i baren.

Kände mig ganska snart uttittad. Eller snarare inspanad kanske, av ett par fräscha tjejer runt de 25. Försökte att inte uppmuntra dem alltför mycket, åtminstone inte på fel sätt, även om det vore kul med kontakt. Det ständiga dilemmat som bög på heterohak; uppmärksamhet är kul, men jag vill inte ge brudarna fel förväntningar.

De kom ganska snart fram och ville smaka min drink. Jag lät det funka, de verkade kul. Lite småprat senare frågade de om jag dansar. Jag tänkte vad fan, tog dem i vardera handen, sade "Vi tar reda på det!" och ledde ut dem på dansgolvet. Jag såg andra killars svarta blickar och log glatt.

Det blev startskottet för en riktigt bra kväll. Hade kul fram till stängning även om inte en kille, inte helt oväntat, såg mig som något annat än en konkurrent. Kanske inte konstigt när jag hängde med några av de fräschaste tjejerna på plats. Nånstans i dimman fick tjejerna förstå att vi hade killar som gemensamt intresse... vilket nästan verkade höja trivselfaktorn ännu mer för deras del också. Var lite osäker på hur jag skulle ta det haha...

När jag kom hem till päronen runt halv fyra mötte pappa mig:
- Du kunde väl ha ringt om du tänkte vara ute så sent!
Genast var jag 17 år igen istället för 30+... och lättad över hemresan kommande dag.

Jag överlevde! Del IX

Hösten 1996

Jag tänkte ibland att det kanske gick lite väl fort. Det var som att surfa på en enorm våg som bara drev vidare framåt. Jag ville inte sakta ner, livet var underbart. Jag tror inte jag hade kunnat sakta ner heller, det ena gav det andra hela tiden.

Jag hade inte räknat med den sensation det var bland mina vänner, i klassen, på jobbet att jag kommit ut som bög. Ta det inte fel nu, responsen var faktiskt nästan bara positiv, men jag förstod att det var en snackis. Folk jag aldrig haft någon relation till kunde ta upp ämnet, på jobbet, på en fest eller i en busskö.

Vid ett tillfälle blev jag bjuden på en privat fest. Alla inbjudna var andra studenter. Trevligt värre. Värdinnan snodde runt och serverade snittar och presenterade folk för varandra. De flesta presenterades med sitt namn och några ord om vilken utbildning man gick. Men jag presenterades som "Det här är Fred, han är bög!". Jag tog det med ro. Jag var med vänner. Det kändes bra.

I november träffade jag killen som skulle bli min första pojkvän. Vi fick syn på varandra en kväll ute på krogen. Det var så häftigt! Som två pusselbitar som passade ihop, de bara föll på plats och allt kändes så rätt. Vi räknade vår årsdag från dagen vi sågs. Det skulle komma att bli fyra sådana.

Om jag var motiverad att komma ut för mina föräldrar förut så var det ingenting emot vad jag var nu. Jag var upp över öronen förälskad, det bubblade över åt alla håll. Jag försökte mjuka upp dem, hinta försiktigt och samtidigt leta efter rätt tillfälle att berätta. Allt för att försöka minska skadeverkningarna av explosionen som jag visste skulle komma. Till exempel talade jag mycket om min pojkvän med mina föräldrar. Jag sade inte att han var just det, men jag benämnde honom alltid med förnamn, han beskrevs inte som en "polare", "kompis" eller "vän".

Det började bli dags att ta också den tjuren vid hornen. Situationen började i bli ohållbar. I min nya stad visste "alla". I min gamla visste mer eller mindre ingen, och något jag absolut inte ville var att de skulle få veta på någon omväg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->