Äktenskapsfrågan - varför kompromissa?

Så, då har Hans Regner, enmansutredningen om äktenskapsfrågan, lämnat sitt betänkande till regeringen. Innehållet är det väntade. Samkönade par (varför envisas pressen med att skriva om homosexuella par?) ska inkluderas i äktenskapsbalken, vilket skulle innebära att partnerskapsbalken går på tippen. Så långt är allt väl. Det låter faktiskt till och med riktigt bra!

Men det råder väldigt delade meningar om hur bra förslaget är. Regeringen är splittrad och i fredags uttalade Claes-Bertil Ytterberg att Svenska kyrkan visserligen är beredda att förrätta ett civilrättsligt giltigt partnerskap för homosexuella, men man vill kalla det just partnerskap, inte äktenskap. Man vill med andra ord hålla fast vid hierarkin och behålla ett b-äktenskap för samkönade par. De flesta andra trossamfunden går på samma linje, vilket i praktiken, eftersom vigselrätt enligt förslaget inte skulle föra med sig vigselplikt, skulle kunna innebära att samkönade par inte alls kommer att få gifta sig i kyrkan.

Vilket återigen för mig tillbaka till samma fråga: varför kompromissa? Vad är poängen med att in absurdum försöka jämka? Jag kan tycka det är helt ok att samfund inte vill viga samkönade par. Nog borde samfunden ha rätt att bestämma reglerna på sin arena? Men, den rimliga konsekvensen av det borde bli att de inte förrättar vigsel med juridisk giltighet. Det ÄR inte ok att svensk lag ger utrymme för diskriminering. Ännu mindre att man avsiktligen ger det utrymmet.

Jag skrev om det redan i höstas: I ett sekulärt samhälle där vi inte längre har en statskyrka, där folk i allmänhet inte gifter sig för att ingå ett förbund inför Gud, finns ingen anledning att koppla samman de juridiska och de religiösa perspektiven.

Regner stöder vidhållandet av samfundens vigselrätt på en enkät som visar att 49 % föredrar vigsel inom trossamfund. Folk fäster stor vikt vid att deras giftermål omges av vissa ceremonier, att det blir festligt och högtidligt.

Fine! Låt folk välja sina ceremonier. Det är inget som skulle uteslutas genom införandet av ett civiläktenskap för alla. Det skulle gå fint att komplettera det civilt invigda äktenskapet med en ceremoni. Om det innebär att ha ett ståtligt kyrkbröllop, att sluta ett förbund inför Gud, att kröna dagen med att tillsammans göra tandemsnöänglar eller något helt annat vore helt upp till var och en. Fullständig valfrihet, inga behov av kompromisser och vi vore helt jämlika i lagens bokstav.

Varför driver ingen den linjen?

Läs mer här: DN, SvD.

//Fred - frågande

Förbjud all religion!

Orden i rubriken är Elton Johns. När han intervjuades av Scissor Sisters sångare Jake Shears i brittiska Observer Music Monthly Magazines gayupplaga uttryckte han enligt Aftonbladet att:

"Religion borde förbjudas totalt, trots att det finns en del fantastiska saker med det."

Han menar att religionen alltid riktad sitt hat mot homosexuella och att den uppmuntrar folk att hata homosexuella. Att den organiserade religionen saknar medkänsla och förvandlar människor till "hatande lämlar". Han pekar t.ex. på att de homosexuellas utsatta situation i länder som Polen, Lettland och Ryssland beror på att kyrkan stödjer homofientliga rörelser.

Hans lösning på problemet är alltså den radikalast möjliga - att förbjuda organiserad religion. Hur han nu tänkt sig att ett sådant förbud skulle kunna genomföras. Jag väljer att se hans utspel som en brandfackla för att väcka debatt. För han kan väl inte mena allvar?

Den som har följt min blogg vet att jag har berört ämnet tidigare. Jag har en personlig negativ upplevelse av hur religion kan ta sig uttryck, vilket jag berättade om i min komma-ut-historia (som finns här ute i högerspalten -->). Ett par av raderna i den (i del XIII) ledde till att jag beskylldes av en annan bloggare för att hetsa mot religion, vilket ledde till debatt.

Jag står fortfarande för de raderna: "Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva."

MEN steget från den åsikten till att vilja förbjuda religion är enormt. De "hatande lämlarna" ÄR livsfarliga och bör tas på största allvar som ett problem och hanteras därefter. Men de hatande lämlarna är ingen majoritet. De ÄR inte heller religion. De är individer under religiös flagg. Religionen är väldigt mycket mer än hat för väldigt många människor. Den ger visserligen inte mig mycket, men det ger inte mig någon rätt att ta den ifrån andra.

Att tro att ett förbud mot religion skulle gynna "vår sak" som homosexuella är naivt, för att inte säga korkat.

//Fred - som utser Elton John till dagens hatande lämmel

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Pingst och tungotal

God morgon!
Ja faktiskt, jag sitter här med morgonkaffet, fortfarande nyvaken. Behövde visst ordentligt med sömn. :)

Idag är det pingstafton. För de flesta är det en helg utan någon större innebörd. Ännu mindre nu, när annandagen inte är röd längre. När jag växte upp däremot var pingsten en viktig dag i min familj och i frikyrkoförsamlingen vi hörde till. Man mindes att Gud gav lärjungarna den helige ande som en hjälpare. Blir fortfarande illa berörd när jag tänkter på de mötena, fyllda med uppskruvat tungotal. Jag förstod det aldrig. Går det att förstå? Obeskrivlig rappakalja, med fördel framfört med stor dramatik.

De flesta har väl vid det här laget hört Carolas bedrifter inom tungotalet, men har ni insett att i en frikyrka är det där mer eller mindre vardag?

Så idag firar jag istället att jag är långt borta från den världen! Förresten, del II kommer snart, om någon är intresserad.