Post Pride Syndrome

Sedan jag kom hem från Stockholm och Pride igår har jag legat mer eller mindre konstant utslagen på soffan. Shit, snacka om att man är helt slut! De här dagarna har bara rusat förbi och hela tiden har man bombarderats av intryck, matats med upplevelser och knappt mer än hunnit hälsa på folk man gärna spenderat hela dagen, och i vissa fall natten, med. Kanske inte konstigt att det känns som kortslutning när man nu är tillbaka på hemmaplan igen och försöker sammanfatta dagarna för sig själv.

Efter rapporten jag skrev i fredags blev det en himla trevlig förfest hos bloggkollegan Oswald, som jag äääntligen lyckats träffa irl, innan utgång på Göta Källare där det dansades i det närmaste konstant från det av vi kom dit till stängning. Edward af Sillén gjorde ett kanonjobb i DJ-båset.

I lördags var det ju sedan dags för paraden. Liksom förra året höll vi till vid hornsgatspuckeln där vi såg i det närmaste hela paraden innan vi hoppade in bakom Qruisers ekipage och gick med längs Hornsgatan fram till Pride Park. Det rapporteras om 45'000 deltagare i år, och mäktigt var det allt. Åsiktstorped-Micke har ett helt gäng paradbilder om du vill se mer än min enda mobilkameradito.

Det var knökfullt med folk i parken under avslutningsgalan vars höjdpunkt utan tvekan var Bananaramas framträdande, en nostalgitripp av rang. Trots det vågade vi inte stanna kvar under hela av risk att inte komma in på Lino. vi lyckades ändå inte undvika en ryyyysligt lång kö, men den var väl värd att genomlida, eftersom det blev en riktig kanonkväll. Mängder av vänner och bekanta var där, flera bloggkollegor spottades, Bananarama dök upp och återigen förgyllde Ed dansgolvet. När efterfesten klingade av framåt nio på morgonen var Pride i det närmaste över för i år. Jag tror det var sjunde Pride för min del - men helt klart en av de bästa veckorna hittills.

Andra bloggar om: Stockholm Pride

//Fred - seg, men väldigt nöjd

Ein bisschen priderapport

Har lyckats sneaka åt mig en dator i Pride Park en stund, så här följer en kort liten rapport. Gårkvällens schlagerkväll var samma höjdare som vanligt, (vilket känns i halsen idag,) även om den kändes kortare än vanligt. Eller om det bara berodde på att tiden gick fort? Ganska många inte särskilt otippade namn som Måns Zelmerlöw, Marija Serifovic, Nanne, After Dark, Drömhus, Jill Johnson, Sonja Aldén och Sarah Dawn Finer, ett par mindre förväntade, t.ex. i form av isländska Silvia Nott, Cyndee Peters, Forbes och Sofia Källgren som äntligen kom till Pride, men också några namn för de mer hardcore fansen, vilka jag såg som kvällens höjdpunkter; Angel, som återförenades för första gången på många herrans år framförde sin gamla sommarhit Sommaren i city och sin mellolåt Venus Butterfly, Uffe Persson hade skrämts fram och fick framföra sin Nästa weekend i originalkläder och belgiska Liliane StPierre gjorde sin eurovisionfanfavvo Soldiers of love. Kanon! Vill du se lite av vad du missade så har esctoday.com lagt ut ett gäng snuttar från kvällen via YouTube här.

Efteråt råkade vi hamna på SLM. Fantastiskt otippat. SLM är väl kanske inte riktigt min grej, men intressant kan jag sträcka mig till att det var haha... Kön till Patricia var lång och väldigt stillastående...

Liksom kön till datorerna här börjar bli. Ett litet dagens citat till slut, som jag fann i dagens Stockholm City. Under rubriken Onanerande par syntes vid mack rapporterar de om en incident med ett par som sågs onanera på kajen vid Preemmacken vid Norr Mälarstrand igår. Jag avstår från att kommentera händelsen i sig, men när journalisten frågar Björn Engström på polisens länskommunikationsscentral om det var en man och en kvinna svarar han:

Det vet man aldrig under den här veckan, ett par står det i rapporten.

//Fred - som prajdar på

Happy Pride!

Dags för avfärd mot Stockholm! 16.30 drar invigningsgalan igång och sedan kör vi på tills på söndag! Satt och filade på ett inlägg om vad Pride egentligen är efter att ha läst somliga reaktioner i bloggosfären, som t.ex. Alex Schulmans ovanligt korkade och skrämmande ivrigt påhejade inlägg, men får konstatera att jag inte hinner fila det till publicerbar form innan avresa.

Jag nöjer mig med en mer kortfattad version; han med flera har fantastiskt fel på ett helt gäng sätt. Att påstå att bögar (och flator, flator vänner, glöm dem inte) inte är en utsatt grupp i samhället är insiktslöst och ett rent hån mot alla de som utsätts för brott på grund av sin läggning, mot de som ser sig tvingade att fly sin landsortshåla för Schulmans skyddade storstad på grund av intolerans och mot alla de som sitter i sin garderob eftersom de hör och ser sin omgivnings attityder.

Den andra stora gruppen av kritiker finns även hos andra bögar; de som menar att Pride är ett skott i foten om man vill vinna respekt och ses som en av alla andra. De som säger att Pride framställer bögar som översexuella modeikoner som skriker ut sin bögighet. Jag säger att de kritikerna antingen a) tycker de ser ett tillfälle att trycka till bögjävlarna i största allmänhet, eller b) har fallit för mediabilden av Pride, som ALLTID illustrerar sina rapporter med bilder av de som utmärker sig mest. Mest hud, störst fjäderplymer, mest glitter - *klick*. And who can blame them, hur kul är en vanlig snubbe i jeans och t-shirt på bild, oavsett om han är mer representativ för en pridebesökare? Visst, det vore nice med en mer nyanserad bild, men allvarligt... Om man nu känner att man kan få vara sig själv under en enda vecka om året, känner man sig inte lite... glad under den veckan då?

Här kommer vi till c) Lite självanalys tack. Varför skrämmer det att han klämmer i lite extra för att visa sin glädje? Om det får dig att skämmas och ta avstånd så skäms jag å dina vägnar. Det finns plats för dig också, även om du uttrycker dig annorlunda, Svensson eller glitterfjolla. Det är liksom där hela kärnan av tanken med Pride ligger. Räta på ryggen. Min respekt hos mina medmänniskor, mitt likaberättigande, vinns inte på bekostnad av andra. Det ska fan i mig finnas plats för alla.

Hoppas kunna rapportera på plats, men jag vet hur det brukar bli, och intensivt är bara förnamnet. Ses vi inte i Tanto så hörs vi efter Pride om det inte blir något bloggande! Happy Pride!

Andra bloggar om: homosexualitet, Stockholm Pride

//Fred - taggad, i dubbel bemärkelse

Hyséns spännande resa

Prideveckan har börjat! Jag har vaknat och äntligen insett att jag behöver fixa en tvättid innan det är dags att dra mot Stockholm och Tantolunden på onsdag. Media verkar också ha vaknat, för det skrivs en hel del idag.

Till att börja med blossar debatten om valet av Glenn Hysén som invigningstalare upp igen. Petter Wallenberg skriver en debattartikel i Aftonbladet och Anders Selin gör detsamma på DN Debatt.

Det handlar om en händelse för sex år sedan när Hysén slog ned en man som tog honom på kuken på en offentlig toalett i Frankfurt. Expressen skrev enligt Sylvester om saken då:

Mannen tafsade på Hysén inne på flygplatstoaletten, och enligt Hysén fick han ett knytnävsslag mitt i ansiktet så han flög in i ett toalettbås. På frågan om hur det gick för den homosexuelle mannen säger Glenn Hysén till Expressen:
- Jag gick ju inte in och kollade direkt [i båset där han låg, Sylvester anm.]. Men han rörde sig i alla fall.
Vidare säger fotbollsstjärnan att han anser att mannen måste vara helt sjuk.

Nej, det är inte ok att antasta någon på en offentlig toalett. Alldeles oavsett kön eller läggning. Det är HELT ok att reagera om man blir utsatt för något sådant. Säg ifrån. Polisanmäl. Men det är INTE ok att slå ner någon och sedan utan att bry sig gå därifrån. Inte ens om man tycker att man kan ursäkta sig med att personen är sjuk i huvudet.

Stockholm Prides ordförande Sofia Sjöö har försvarat valet av Hysén med att han gjort en spännande resa i synen på HBT-personer och presstalesmannen Anders Wallnér menar att man inte betraktar det han gjort som ett homofobt dåd. I hans värld är det så här man reagerar, och det får stå för honom.

Det luktar illa hur man än vänder på det. Selin & co vill göra det till en fråga om homofobi eller hatbrott. Men egentligen - alldeles oavsett homofobiska motiv - övervåld är aldrig rätt, och ett sådant beteende ÄR inte något som får stå för Hysén. Jag vill inte se den tallande snubben som invigningstalare - och jag vill inte se Hysén. Jesus, det måste finnas bättre val.

Andra snubbar som ger en rak höger utan att bry sig om följderna åker dit. Men inte Hysén. Han gör istället en spännande resa och belönas med att få invigningstala på Sveriges största tillställning för HBT-personer. Pinsamt.

Andra bloggar om: Glenn Hysén, Stockholm Pride

//Fred - som skäms för det blinda krypandet

Prideångest - eller Bögkultur, vad är det?

Idag är det exakt en månad kvar innan startskottet för årets Stockholm Pride och jag börjar så smått få en släng av prideångest. Det verkar nämligen som om polarna kommer att dissa en vecka i grusgropen i år. Det flyttas, åks till Barcelona, gås på bröllop och vaktas höns(!). Vilket ser ut att ge mig alternativen att åka själv (ehh nej) eller lägga ner helt i år. Vilket känns riktigt surt. För jag hör nämligen till dem som fortfarande ser Pride som en av årets absoluta höjdpunkter. Till och med till dem som faktiskt tycker att det var kanon när Samantha Fox dök upp, att tanken på om Lena Ph dyker upp i år eller inte kittlar och till dem som förmodligen skulle välja bort julafton till förmån för schlagerkvällen om jag blev tvungen att göra det valet.

Ingen som har minsta koll på HBTQ-hörnet av bloggosfären lär ha missat de senaste veckornas debatt i svallvågorna efter releasen av Bögjävlar (Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson (red), Petter Wallenberg, Roger Wilson). Jag har inte hunnit läsa den ännu (men den dimper ner i brevinkastet vilken dag som helst), så jag gör inte anspråk på att bemöta den. Dock är diskussionerna om dess innehåll väldigt intressanta och har gjort mig riktigt sugen på boken. Jag fastnar särskilt vid resonemangen omkring begreppet bögkultur. Det är knappast första gången det är på tapeten, men så gott som varje gång reagerar jag på samma sätt. Jag förstår helt enkelt inte.

Ofta angrips begreppet utifrån, med perspektivet att det har ett mycket specifikt innehåll som man inte riktigt vill kännas vid eller åtminstone inte känner sig delaktig i. Antingen stolt eller bittert - aldrig neutralt konstaterande. Angrips, för jag kan faktiskt inte påminna mig att jag någonsin läst en hyllningstext tillägnad svensk bögkultur. Redan här är jag borttappad. Är jag bög så måtte jag väl vara en del av bögkulturen, om det nu finns en sådan? Vare sig jag är det som den delvis konstruerade schablonen som festar loss till schlager med bar vaxad överkropp alternativt tajt topp och lågt skurna jeans eller om jag gör helt andra val en lördag kväll eller för all del, under en vecka i månadsskiftet juli/augusti, om vi nu ska ta just den delen av tillvaron som en indikator på kulturell tillhörighet.

Jag ser fortfarande en lördagkväll på Lino som en potentiell höjdpunkt på veckan (även om jag snabbt skulle kunna peka ut ett antal baksidor där också) - hade jag inte gjort det hade jag inte gått dit. Det finns andra arenor. Skulle jag trots det inte hitta någon hade jag väl fått göra något åt saken. Och hade jag hellre passivt sörjt utanförskapet på Lino än letat rätt på, eller motat in, ett eget hörn hade just det valet varit mitt bidrag till bögkulturen.

Man kan säkert med utgångspunkt i detta härmed betrakta mig, eller rent av avfärda mig, som mainstream - lättroad och lättköpt. Eller kanske bara lyckligt lottad som till stor del kan finna tillfredsställelse i befintligt kulturutbud. Eller också lägger man ner försöken att stoppa ned folk i trånga fack, skiter helt i att förminska dem till förutsägbara stereotyper och åtminstone försöker se dem som de individer de är i en oändlig variation av positioner mellan olika strukturer (om än som delar av ett större sammanhang) - och framförallt; slutar se sig själv som ett maktlöst offer.

Någonstans just här närmar vi oss dock det som faktiskt verkligen kan ses som ett problem: Att vi inte är herre över vilken bild som ges av oss. Som individer, och som bögar, om vi nu tvunget måste buntas ihop till en sådan grupp. Bilden av vem jag förväntas vara formas stenhårt av media och dess genomslagskraft ger avtryck överallt, om det så handlar om politisk debatt eller om det vardagliga mötet med människor i min närmiljö - och den bilden är allt annat än mångfacetterad. Om det nu finns en bögkultur består den av summan av alla bögars bidrag till den, vare sig man vill eller inte. Att tillkännage sin del i den måtte väl stärka möjligheterna att själv få definiera bilden av sig själv snarare än om man fruktlöst försöker ställa sig utanför den och peka på delarna av den man inte identifierar sig med?

Till sist; tillbaka till Pride. Det är inte möjligt att göra ett arrangemang som tillfredsställer alla, men jag tycker att Pride utvecklats till ett riktigt schysst smörgåsbord. Visst står mainstream i fokus, men man kan trots det i hög grad göra veckan till vad man vill att den ska vara. Räcker inte det ser jag gärna andra mer nischade arrangemang - men som alternativ och komplement till Pride, inte som en ersättning.

Röster om Bögjävlar:
Dexo - Bögsörjan - The trilogy; Henrik Tornberg - Är bögjävlarna the only gays in the village?; Antigayretorik - Recension av Bögjävlar; Anders Wallner - Stockholm Pride är mer än era fördomar, Bögjävlar.

Andra bloggar om: Bögjävlar, Stockholm Pride, bögkultur, homosexualitet

//Fred - vars bidrag till bögkulturen ikväll består av en sexpack Heineken och Marvel Ultimate Alliance