Förbannade fariséer!

Det är många år sedan jag hade något närmare samröre med Pingstkyrkan nu. Ja, om man bortser ifrån det faktum att halva släkten ju är medlemmar då. Å andra sidan var det rätt länge sedan jag hade något närmare samröre med dem också.

Trots det gör de sig påminda ibland, de bekanta från den eran. Förra året damp det t.ex. ner ett brev. Ett par handskrivna sidor från en av handstilen och innehållet att döma äldre kvinna som helt uppenbarligen mycket väl vet vem jag är. Hon skrev att hon har nöd för mig och att jag måste förstå att jag är på väg mot helvetet. Hon argumenterade utifrån de bibelord hennes likar brukar använda emot homosexualitet. Romarbrevet 1:26-27 och 1 Korintierbrevet 6:9-10 i synnerhet. Det enda utrymme hennes brev gav till försoning var att jag återgick till "den rätta vägen". Hon avslutade helveteshoten med att jag alltid finns i hennes böner och signaturen En församlingssyster. Jodå, brevet var anonymt.

Igår hände det igen. På hallmattan låg ett gult madrasserat kuvert med min adress handskriven på. Jag blev så klart nyfiken och undrade vad det var. Jag väntade inget paket. Så jag öppnade.

Inuti låg en bok. Ingen hälsning, ingen förklaring alls. Bara en bok. Med titeln Glimtar av nästa liv och undertiteln 25 personer berättar om sina näradödenupplevelser. Que..? Varför har jag fått den boken..? Jag kollade på baksidan. Och då föll poletten ner. Utgiven av Gospel Media stod det. My God(!)... att de aldrig ger sig.

Jag behöver inte läsa en rad av boken för att veta exakt vad den innehåller. Folk som varit nära döden berättar om hur de antingen mött Jesus och alla hans änglar eller fan själv och alla hans småjävlar. Alltsammans med ett stort mässande Vänd om till den rätta vägen medan tid ännu är ekande i bakgrunden. Det är ta mig fan så man nästan spyr på fläcken!

Är jag otacksam över deras omtanke nu? Glöm det! Det stör mig enormt att folk jag inte känner tror sig veta hur det är ställt med min själ och vart min kompass är inställd och ovanpå det tycker sig ha rätt att delge mig den åsikten utan att ens klara av att stå för att de har den.

Jag diskuterar gärna, men anonyma fördömanden förklädda till omtanke betackar jag mig för.

//Fred - som dessutom har lite noja och undrar om bokens titel anspelar på bloggens namn

Kan man omvända homosexuella?

Med jämna mellanrum poppar åsikten att det är möjligt att omvända homosexuella upp i olika, om än oftast ur bekännande kristna, sammanhang. Allas vår, eller ja, Carola i alla fall, hamnade ju t.ex. i blåsväder sedan hon hävdat detta, ett uttalande som hon senare bad om avbön för, och den numera riksbekante pastorn Åke Green hävdar så vitt jag vet fortfarande att man kan omvända homosexuella genom själasörjning. För att ta ett par välkända exempel. Min mor är ett annat, för allmänheten mindre känt.

Idag blev ämnet återigen aktuellt när jag fann en kommentar i en blogg som länkade till en sida full av länkar till vittnesmål från tidigare homosexuella män som hävdar att de nu blivit omvända. Jag har inte kollat dem alla, men i de jag läst (i de av få länkar som verkar funka) har det kunnat ske med någon form av gudaingripande.

Jag är väldigt skeptiskt till deras påstående. Eller rättare sagt - jag tror dem inte.

Till att börja med är jag skeptisk till att Gud skulle ha något intresse av ett sådant ingrepp, om man nu väljer att utgå ifrån hans existens. Min övertygelse är nämligen att vår sexuella läggning är en egenskap man bär med sig från början, och därmed något en eventuell skapare i så fall bistått med. Och ja, jag hävdar fortfarande att det inte finns något i Bibeln som talar emot detta.

Varför skulle någon då påstå att han faktiskt har blivit omvänd om det nu inte är så? Well, till att börja med väger förmodligen ett hot om en evighet i helvetet rejält tungt för den som tror. För det är ju den bilden som ofta förmedlas av kristna, att utlevd homosexualitet är en enkel biljett till hetast möjliga plats. Vad är man inte beredd att göra för att slippa den?

Om inte det räcker - vad är människan beredd att göra för att passa in i rätt mall? I synnerhet om man upplever att alla förväntar sig att du är och ska vara en del av mallen. Om du tror att du skulle stötas bort, diskrimineras eller rent av utsättas för våld om du inte gör det? Att påstå att svaret är allt som står i ens makt är knappast en överdrift.

Jag har, vilket jag ju skrivit om här tidigare, själv strulat runt med tjejer. Med uppbådandet av all styrka jag hade lyckades jag bryta, men inte förrän min dåvarande flickvän började snacka bröllop. Det enklaste hade utan tvekan varit att fortsätta på den inslagna spåret, precis som alla förväntade sig. Fru, barn, villa, vovve, ja ni vet hur det funkar. Ingen hade rynkat på ögonbrynen. Visst vore det höjden av förnedring och självförnekelse, för att inte tala om vilket bedrägeri det vore mot min omgivning, och inte vore jag mindre homosexuell heller. Men jag hade passat in.

Trots det vet jag att många har valt och väljer den vägen, för att det är SÅ mycket enklare att följa en så förhärskande norm än att våga bryta den. Så, sorry Green och ni andra som hävdar att det går - jag kan inget bevisa, men min övertygelse är fast om att ni har fel.

//Fred - icke omvändbar

Homosexualitet enligt Nya testamentet

Precis innan min väldigt lilla bloggvila blev jag ju anklagad för att täppa till käften på religiösa genom att påstå att det är svårt att diskutera med den som gör det med religionen som filter.

Jag fortsätter att hävda att jag har rätt i det. Använder man Bibelns bokstav som argument finns det just inte mer att säga. Det upplever jag snarast som att min käft blir tilltäppt. ...men att täppa till den är lättare sagt än gjort. Jag är ju uppvuxen i ett frikyrkosammanhang med bokstavstroende kristna och har haft all motivation i världen att läsa på för att trots allt KUNNA argumentera mot det som kan kännas som väggen. Så... det har jag gjort.

Till att börja med tycker jag det är underligt att tolka Bibeln bokstavligt, rakt upp och ner, precis som det står. Den är skriven för ett par tusen år sedan, av flera författare, på flera språk, i en annan kultur och en annan begreppssfär. Detta har sedan översatts till vår tids svenska, för ja, det är ju oftast den versionen man argumenterar med, eller hur..?

I nya testamentet finns några verser skrivna av Paulus som ofta och gärna används som argument mot homosexualitet. Vi kikar lite på dem!

Rom 1:26-27 Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.

Det kan låta ganska solklart, eller hur? Men frågan är om det är det. Till att börja med är det ALLTID farligt att rycka ett citat ur sitt sammanhang. Kapitlet handlar om vad som händer när man vänder Gud ryggen. Vid den här tiden fanns inte begreppet homosexualitet i den mening man använder det idag, med stadiga förhållanden på jämlika villkor. Däremot var det vanligt att yngre män hade sex med äldre män, som en slags sexuell mentor i väntan på vuxenlivet. Även prostitution och sexuell lössläppthet var vanligt. Vad stod det nu i texten? Lidelser. Begär. Inte kärlek, ett ord som annars används frekvent i Bibeln. Den rimliga tolkningen borde väl vara att han syftar på företeelserna jag återgav, inte på kärlek mellan två vuxna individer?

1 Kor 6:9-10 Har ni glömt att ingen orättfärdig ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Ingen som lever i otukt eller avguderi eller hor eller homosexualitet, i tjuvaktighet och själviskhet, ingen som dricker, som är ovettig och utsuger andra - ingen sådan får ärva Guds rike.

Här står ju till och med ordet homosexualitet uttalat! Så praktiskt, bara att dänga i skallen på folk. Om det inte vore för att grundtextens ord inte började användas för att beteckna homosexuella förrän flera hundra år senare. Ingen har lyckats tyda precis vad ordet syftade på vid den här tiden, men man vet att om meningen var att beskriva en relation mellan vuxna jämlika individer hade det funnits andra, tydliga ord för att göra det.

Jag säger härmed inte att jag sitter på den absoluta sanningen om hur Bibeln ska tolkas. Vill bara ha sagt att det inte på något sätt är självklart att Bibeln fördömer homosexualitet. Det finns inget oemotsägligt bibelställe som gör det. Om man nu vill tro på den boken.

Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del II

Men i all trygghet och ljus fanns också något annat. Som barn hade jag inga ord för det. Jag visste inte mer än att jag hade en diffus känsla av utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte riktigt passa in.

Att veta vad som var rätt och fel var sällan svårt. Det mesta var antingen svart eller vitt. Det behövdes sällan ytterligare argumentation än "det är en synd" eller "det är uppbyggligt". I bästa fall åtföljt av ett bibelcitat. Visst var det uppenbart att Världen Utanför tycker och gör annorlunda. Som barn blir det t.ex. självklart att man ifrågasätter varför kompisen får gå på bio, men inte jag. Det förklarades med att de valt en annan väg än Guds väg. Per automatik har de därmed fel och vi har rätt. Klart som korvspad.

Lägg därtill att det är viktigt att vara ett föredöme inför de som inte tror, för att de ska ha en möjlighet att hitta samma väg.

Självklart är inte heller dessa människor perfekta övermänniskor. Människor gör fel. Människor syndar - men synder kan förlåtas.

Jag minns särskilt en kvinna som hade drabbats av en stor personlig tragedi som hade gripit hela församlingen. I sitt sökande efter tröst hade hon blivit gravid. I Världen Utanför hade nog de flesta glatt sig över att hon funnit lyckan igen, eller hur? Men hon fick storgråtande be om förlåtelse inför hela församlingen för sin synd att som ogift bli gravid. Jag glömmer det aldrig.

Men vad händer när man förstår att man ÄR en synd? Att oavsett hur många gånger jag ber om förlåtelse kommer jag att fortsätta vara en synd genom min blotta existens?

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del I

Min blogg har hittills blandat hejvilt mellan högt och lågt, skämt och allvar, yta och djup. Precis som livet självt är, pendlande mellan poler. Men jag har en historia till att berätta. Den stora. Ja, ibland känns det nästan som om den skriker och ropar efter att berättas, och i den rör sig mycket mellan två ytterligheter till; hopp och förtvivlan.

Har funderat på om jag verkligen ska göra det, och i så fall varför och kommit fram till att jag vill göra det. Av flera skäl. För min skull. För din, ge dig möjlighet att kika in genom ett fönster många inte ens vet finns. Men mest för den som kan känna igen sig och kanske därigenom få hopp. Så, dags att börja, och jag tar det från början:

Jag föddes i en frikyrklig familj. Ja nästan hela släkten är faktiskt det. Där kyrkbesök på söndagar och bordsbön före maten är lika självklart som att borsta tänderna. Vi hörde till en församling där Bibelns bokstav är viktig. Åtminstone på ytan, men det lärde jag mig långt senare.

Jag minns tiden fram till tonåren som väldigt ljus. Banden mellan släkt- och församlingsmedlemmar är starka. Många företag skulle ha mycket att lära om personalvård från frikyrkoförsamlingar. Där finns alla möjliga aktiviteter som stärker banden av gemenskap. Som stärker tron. Känslan av vi och dem. Jag uppfostrades i den andan. Att jag är älskad som den jag är. Att jag är viktig för min egen skull. Att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hur motsägelsefullt det än kan låta är det just den grunden som fått mig att klara mig. Det är också det enda från den tiden som jag har kvar.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->