Jag överlevde! Del VI

Hittills har min historia varit mer eller mindre svart rakt igenom, och det kommer svärta så det räcker och blir över även i kommande delar. Den här delen blir dock inte lika svart, även om slutet kanske inte blev precis som man hade önskat.

Först måste jag backa tillbaka något i tiden. Som för alla var det en stor sak för mig att börja gymnasiet. Ny skola, nya klasskamrater och nya ämnen. Framförallt uppskattade jag nog att det fanns fler med samma inriktning och motivation för skolarbetet. Jag kom snabbt in i klassen och trivdes bra, även om jag av ganska förklarliga skäl nog uppfattades som lite "hemlig". Jag drog en väldigt tydlig gräns mellan skola, fritid och privatliv.

I min lilla krets, de där som alltid hänger ihop på rasterna fanns en kille som det var något speciellt med. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men där fanns liksom... en laddning i vår kontakt som kändes helt ny. Jag tittade gärna åt hans håll. Och emellanåt kändes det som om han gjorde samma sak. Du vet så där en tiondels sekund för länge. Såhär i efterhand låter det kanske helt knäppt, men jag förstod verkligen ingenting. Inte ens när samma sak hände i omklädningrummet och duscharna på idrotten. Inte ens när blickarna då oftast landade under hakhöjd. Jag ville ju faktiskt inte riktigt förstå heller, men det här spelet gick liksom ändå inte att låta bli.

Så höll det på... det blev aldrig mer... förrän i tredje ring, efter min självmordsincident, när jag blev lite mer wild. Då trappades det lååångsamt upp. Det kunde vara en hand i den andres bakficka i kön till caféet. Lite avslappnat, coolt, sådär som man kan göra om man är riktiga polare... och har en status som gör att det inte ifrågasätts. Dessutom hade båda vattentäta alibin i form av flickvänner. Vi kunde stå onödigt nära varandra i matkön... Ja alltsammans var så små saker att de egentligen inte behöver betyda någonting. Saker som man kan tolka till sin fördel om man vill, men lika gärna vifta bort som ingenting om det skulle behövas.

Ända tills en riktigt blöt klassfest inför studenten på vårterminen. Större delen av klassen var hemma hos en klasskamrat och festade loss. Musiken dunkade och alkoholen flödade. Hur det nu gick till så blev Han utmanad att hångla upp en kille. Och det kan man säga att han gjorde. Ordentligt.

För att inte gå in på detaljer gjorde vi sedan det mesta man knappt vågat drömma om den natten, bland blixtar, dunder, stjärnor och planeter.

Nu lossnade det äntligen kanske du tänker. Men nej, ibland fungerar man bra underligt. Trots att jag haft en av mitt livs häftigaste upplevelser tryckte jag ned det så långt ner det gick i mitt medvetande. Vi nämnde det aldrig med ett ord för varandra efteråt och snart var det studentdags och våra vägar skiljdes åt.

Om tanken på studenten innebär frihet för många så innebar den FRIHET för mig. Mer om det i nästa del...

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del V

Jag var framme vid en första vändpunkt, men ännu hade jag långt kvar. Hittills hade mer eller mindre hela mitt liv kretsat runt familjen och vännerna i församlingen. Det är inget som går att ändra på en eftermiddag. Men jag hade ytterligare en liten grund att bygga på.

Har redan antytt att jag faktiskt var ganska populär på gymnasiet. Jag hörde till dem som hördes och syntes. Jag har alltid haft lätt för att skapa ytliga sociala kontakter och även om det är förbjudet att påstå det i jantesverige, jag hade utseendet på min sida.

Hittills hade jag inte utnyttjat den kontaktytan till mer än att fördriva tid på rasterna. De hörde ju till Världen Utanför. Till de som är inne på Fel Väg. Utanför skolan umgicks jag ALDRIG med andra än mina vänner i församlingen.

Jag började så smått att knyta starkare band med De Andra. Hänga på fik, spela innebandy, ja sånt som 18-åringar brukar göra efter skolan. Så småningom accepterade jag inbjudningar till fester. I tid är vi nu på höstterminen i tredje ring.

Där gick dock gränsen för vad min familj kunde acceptera. För att använda en (o)passande liknelse, det tog hus i helvete. Ett förtydligande först: min nya inriktning hade bara som mål att lätta ångesten. Min homosexualitet hade jag fortfarande väldigt svårt att acceptera, den trycktes undan så gott det gick. Mina föräldrar försökte förbjuda mig att umgås med mina nya vänner på alla sätt de kunde, till och med med hot om svavel och helvete.

Jag spelade dock stenhårt på det enda trumf jag hade: jag hade fyllt 18 och gjorde precis som jag ville. Jag hittade ständigt på ursäkter för att hålla mig hemifrån. När jag väl var hemma var det olidligt. Iskall tystnad blandat med sammandrabbningar av jordbävningsdimensioner.

Som en tonårsrevolt ska se ut tog jag ut svängarna ordentligt med t.ex. fest och fylla varje helg. Jag skaffade mig ett helgjobb, för pengar hemifrån kunde jag glömma nu. Jag hade ganska snart tagits upp i klicken alla ville synas tillsammans med i skolan.

Det förde med sig en intressant aspekt till. Tjejerna. Det passade mig bra, jag ville ju till varje pris dölja att jag är homosexuell. Flickvännerna avlöste varandra i snabb takt, vilket i vanlig grabbig anda uppmuntrades och beundrades av killpolarna. Mer status. En annan fördel med de korta "romanserna" var ju att det sällan hann komma till sex. Det hände dock det också, men det kan nog enklast sammanfattas med att det funkade, men handlade bara om prestation. I kanten av bilden fanns också en kille... honom får nästa del handla om.

Sammanfattningsvis hade jag rört mig från en ytterlighet till en annan, men jag mådde åtminstone för tillfället lite bättre. Kanske mest för att jag försökte låta bli att tänka.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->