He ain't heavy - he's my brother

Det blev en sedvanligt blöt midsommarafton. Kanske till och med blötare än vanligt om man i begreppet plockar in både spriten, badet och allt jefla regn. I år kändes det dessutom som om det fanns större anledning än vanligt att gå hårt på nubbarna. All cred till festfolket, de gjorde vad de kunde med hopplöst bortregnade förutsättningar, men mina tankar var till stora delar ändå någon helt annanstans.

Dagen innan knöt nämligen min lillbrorsas bästa kompis fast badrocksskärpet i dörrhandtaget till badrumsdörren, slängde det över dörren och hängde sig i det. 18 bast. Game over. Inga förklaringar - och frågorna är hur många som helst. Det går knappt att ta till sig. Ännu mindre att förstå. Hur kan en kille på 18 bast, som dessutom gav intryck av att vara mer levande än de flesta, se framtiden så svart?

Fan vad tankarna går runt. Jag har ju själv varit där. Tänk om jag hade gått hela vägen den där gången? Jag tror inte någon hade förstått något. Vad vet man egentligen om sina närmaste? Hur de egentligen mår, när dörren är stängd och lampan är släckt?

Det funkar fint som en påminnelse om hur viktigt det är att krama sin syster och sin bror medan man fortfarande kan. Att visa hur viktiga de är. Det är så otäckt lätt att ta saker för givet.

Jag tror på att den där kramen, de där uppskattande orden eller den där lilla kärlekshandlingen kan ha helt avgörande betydelse. Samtidigt ger just den tanken dåligt samvete. Den gör riktigt förbannat jävla ont idag. Vi, jag, måste bli bättre på att visa vad vi känner för de vi verkligen håller av.

Min stora starka lillebror är liten idag och jag känner mig förbannat för många mil ifrån honom. Tur det finns telefoner. Ring din brorsa, du också.

//Fred - lite låg

Jag överlevde! Del XII

Ok, jag avslutade sist med att berätta att jag gjorde ytterligare en liten demonstration av att jag inte tänkte varken ändra mig eller bara acceptera deras ställningstagande, så here we go:

Jag har tidigare berättat att alla möjliga högtider är viktiga i min familj. Flera av dem firas enligt tradition på samma sätt. En av dem är midsommarafton. Den firas alltid på samma plats och enligt ett schema man skulle kunna ställa klockan efter, tillsammans med ett trettiotal släktingar.

Eftersom jag inte accepterade att komma utan min pojkvän var jag inte välkommen längre. Jag vägrade komma ensam, då hade de fått chansen att låtsas som ingenting, att allt var som vanligt, och gotta sig i att de vunnit en seger. Den tänkte jag inte ge dem. Att inte komma alls vore nästan lika illa; de hade gett en banal ursäkt till min frånvaro och låtsats som ingenting.

Så... min pojkvän och jag satte oss i bilen och åkte de fyrtio milen dit. Planen var att tajma så att vi kom dit när de satt vid sitt långbord och åt jordgubbstårta. När vi trodde att det var dags gick vi mot festplatsen hand i hand. Mycket riktigt, där satt de allihop och tårtan skulle just serveras.

Det blev knäpptyst! (Det var ingen nyhet för någon att jag är homosexuell vid det här laget, men deras inställning var densamma som mina föräldrars.) Min plan och mitt hopp var att ingen skulle vilja ställa till en stor scen vid ett sådant tillfälle... och den gick i lås! En av mina släktingar fann sig snabbt, dukade och ställde fram två extra stolar. Vi gick runt, "tvingade" alla att hälsa och satte oss sedan till bords för att äta tårta.

Det var stelt och knappast hjärtligt. Min mor i synnerhet såg ut som om hon hade velat försvinna. Efter tårtan kände vi oss nöjda med insatsen, tackade för oss och åkte därifrån.

Jag var överlycklig efteråt! Visst, vi fick inget översvallande mottagande, men det var knappast väntat heller. MEN vi hade åkt dit. De hade fått träffa min pojkvän och han hade fått träffa min familj och släkt för första gången. De hade inte fått en chans att blunda för faktum och låtsas som ingenting. De tvingades förstå att jag inte tänker acceptera att de inte gör det.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->