He ain't heavy - he's my brother

Det blev en sedvanligt blöt midsommarafton. Kanske till och med blötare än vanligt om man i begreppet plockar in både spriten, badet och allt jefla regn. I år kändes det dessutom som om det fanns större anledning än vanligt att gå hårt på nubbarna. All cred till festfolket, de gjorde vad de kunde med hopplöst bortregnade förutsättningar, men mina tankar var till stora delar ändå någon helt annanstans.

Dagen innan knöt nämligen min lillbrorsas bästa kompis fast badrocksskärpet i dörrhandtaget till badrumsdörren, slängde det över dörren och hängde sig i det. 18 bast. Game over. Inga förklaringar - och frågorna är hur många som helst. Det går knappt att ta till sig. Ännu mindre att förstå. Hur kan en kille på 18 bast, som dessutom gav intryck av att vara mer levande än de flesta, se framtiden så svart?

Fan vad tankarna går runt. Jag har ju själv varit där. Tänk om jag hade gått hela vägen den där gången? Jag tror inte någon hade förstått något. Vad vet man egentligen om sina närmaste? Hur de egentligen mår, när dörren är stängd och lampan är släckt?

Det funkar fint som en påminnelse om hur viktigt det är att krama sin syster och sin bror medan man fortfarande kan. Att visa hur viktiga de är. Det är så otäckt lätt att ta saker för givet.

Jag tror på att den där kramen, de där uppskattande orden eller den där lilla kärlekshandlingen kan ha helt avgörande betydelse. Samtidigt ger just den tanken dåligt samvete. Den gör riktigt förbannat jävla ont idag. Vi, jag, måste bli bättre på att visa vad vi känner för de vi verkligen håller av.

Min stora starka lillebror är liten idag och jag känner mig förbannat för många mil ifrån honom. Tur det finns telefoner. Ring din brorsa, du också.

//Fred - lite låg