H är ute

H aka Ian Watkins, före detta medlem i numera insomnade synkdansande ABBA-soundaliksen Steps kommer ut i en intervju i the Sun idag. För vem som helst med en hyggligt fungerande gaydar känns det väl inte direkt som en chock dock.

Han berättar om hur han var byns enda bög hemma i byn Cwmparc (en vokal!) i Wales och den långa resan därifrån ut ur garderoben. Trots att han hade ett långt förhållande med Steps manager under deras storhetstid dolde han sin läggning inför fansen, bl.a. genom att påstå att han dejtade Britney Spears som visste att han var gay och backade upp honom. Han vågade helt enkelt inte, och tyckte inte att han var färdig med sig själv. Lite underligt kan man tycka. Vill man dölja sin läggning kanske inte gayklubbsallsångsrefränger och supersynkroniserade dansnummer är ett förstahandsval av coverup att rekommendera?

Popjustice väljer att raljera över det faktum att han inte kom ut under tiden med Steps, "trots att det hade kunnat ge en känsla av att vara en förebild och inspiration för andra som är den ende bögen i sin walesiska by, men visst, det är ju sådant som popstjärnor inte gör nuförtiden".

Jag tycker snarare att hans historia är en påminnelse om att popstjärnor faktiskt också är människor. Ingen kan lägga ett ansvar på någon att vara en förebild och komma ut bara för att man är offentlig. Resan mot att hitta sig själv är knappast enklare om man gör den i en spotlight.

Avslutningsvis, min favvovideo med Steps, Deeper shade of blue, där medlemmarna under synkdansandet transformeras till öhh... gay superhjältar? Förutom kanske just H, som blir en mutation mellan C3PO och Plåtman. Här fick man dessutom för första gången möjlighet att se att gruppens andre snubbe, Lee, faktiskt är en riktig hunk under den fånflinande frikyrkopojkefasaden.



//Fred - som tar ett varv genom Steps backlist

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del XII

Ok, jag avslutade sist med att berätta att jag gjorde ytterligare en liten demonstration av att jag inte tänkte varken ändra mig eller bara acceptera deras ställningstagande, så here we go:

Jag har tidigare berättat att alla möjliga högtider är viktiga i min familj. Flera av dem firas enligt tradition på samma sätt. En av dem är midsommarafton. Den firas alltid på samma plats och enligt ett schema man skulle kunna ställa klockan efter, tillsammans med ett trettiotal släktingar.

Eftersom jag inte accepterade att komma utan min pojkvän var jag inte välkommen längre. Jag vägrade komma ensam, då hade de fått chansen att låtsas som ingenting, att allt var som vanligt, och gotta sig i att de vunnit en seger. Den tänkte jag inte ge dem. Att inte komma alls vore nästan lika illa; de hade gett en banal ursäkt till min frånvaro och låtsats som ingenting.

Så... min pojkvän och jag satte oss i bilen och åkte de fyrtio milen dit. Planen var att tajma så att vi kom dit när de satt vid sitt långbord och åt jordgubbstårta. När vi trodde att det var dags gick vi mot festplatsen hand i hand. Mycket riktigt, där satt de allihop och tårtan skulle just serveras.

Det blev knäpptyst! (Det var ingen nyhet för någon att jag är homosexuell vid det här laget, men deras inställning var densamma som mina föräldrars.) Min plan och mitt hopp var att ingen skulle vilja ställa till en stor scen vid ett sådant tillfälle... och den gick i lås! En av mina släktingar fann sig snabbt, dukade och ställde fram två extra stolar. Vi gick runt, "tvingade" alla att hälsa och satte oss sedan till bords för att äta tårta.

Det var stelt och knappast hjärtligt. Min mor i synnerhet såg ut som om hon hade velat försvinna. Efter tårtan kände vi oss nöjda med insatsen, tackade för oss och åkte därifrån.

Jag var överlycklig efteråt! Visst, vi fick inget översvallande mottagande, men det var knappast väntat heller. MEN vi hade åkt dit. De hade fått träffa min pojkvän och han hade fått träffa min familj och släkt för första gången. De hade inte fått en chans att blunda för faktum och låtsas som ingenting. De tvingades förstå att jag inte tänker acceptera att de inte gör det.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del XI

Jag tänkte inte låta det spela någon roll vad mina föräldrar tog för sig. Jag hade aldrig mått bättre än nu när jag accepterat inför mig själv vem jag är och dessutom kunde vara mig själv inför mina vänner. Inte en chans att någon skulle få ta det ifrån mig.

Men visst. Det var fruktansvärt jobbigt. De flesta av er vet säkert hur viktig familjen är, hur starka banden och känslorna förknippade med dem är.

Nu kändes det mer eller mindre som om vi hade gått i krig. Där båda sidor gjorde vad som helst för att få rätt.

Till exempel försökte mamma få mig på andra tankar genom att påpeka hur församlingen skulle ta det om de fick veta. Eller släkten! Det brydde jag mig inte om längre. Eller rättare sagt, jag hade bestämt mig för att ta konsekvenserna, oavsett hur de tog det. Det var nog snarare hon som var rädd för hur släkten och församlingen skulle ta ett sådant besked.

Så... jag satte mig och började ringa runt. Jag var trött på att de bara kände till min fasad. Haha... så här i efterhand, med lite distans, känns det helt vettlöst. Men jag ringde säkert 20 samtal, till de jag kände bäst i församlingen och i släkten, bara för att berätta att jag är gay, homosexuell, bög, bajspackare, vad ni vill. De flesta sade inte mycket där och då. Vem skulle ha haft något att säga inför ett sådant besked, när man bara får det så där helt apropå inget?

Men, säkert som amen i kyrkan, spred sig ryktet som en löpeld. Sedan dess har mina föräldrar inte kunnat använda det argumentet i alla fall.

Å andra sidan; sedan den dagen har jag inte blivit bjuden till en enda släkthändelse av vikt. Inte en enda födelsedag. Ingen släkträff. Inget högtidsfirande. Inte ett enda bröllop.

Jo, ett bröllop blev jag faktiskt bjuden till, ganska snart efter detta faktiskt. Min jämnårige kusin bjöd mig till sitt bröllop, dit man var välkommen med sin respektive. Jag tackade ja, tillsammans med min pojkvän. Lika självklart som min syster anmälde sin, trots att de varit tillsammans kortare tid än vi (drygt ett år). Varvid min moster lät hälsa att han inte var välkommen. Så jag åkte inte heller.

Varför jag ens ville gå på bröllopet? Jag ville inte låta dem komma undan med det här. Så lätt skulle de inte bli av med mig efter alla dessa år.

Jag gjorde åtminstone ytterligare en, kanske ännu mer in your face, demonstration av att jag inte accepterade deras ställningstagande. Mer om den i nästa del.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del VIII

I slutet av den förra delen beskrev jag uppbrottet i maj från min flickvän som revolution. Det är ett starkt ord, men det var så det kändes, det var en monumental vändpunkt. Det kändes som om jag blivit frisläppt efter en livstid i fängelse.

Det är svårt att sammanfatta kärnan av vad vändpunkten innebar, men det var som om jag hade bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv, oavsett vilka konsekvenser det skulle få.

Till att börja med försökte jag ta reda på om det fanns fler som jag. Eller ja, det visste jag ju egentligen, men det här var strax före den stora boomen av kändisar som kom ut, och jag hade svårt att identifiera mig med de som "alla" kände till.

På heta linjen av alla ställen fick jag snart kontakt med en kille som var något annat än alla stönfreaks som hördes där. Vi talade i telefon i timmar under den sommaren. Jag hade massor att häva ut, och han lyssnade. Han i sin tur berättade om sig, att det faktiskt går att leva öppet som homosexuell. Om sina vänner, som var alldeles vanliga killar, men som han och jag, homosexuella.

Han bodde i en annan stad, men efter ett tag bjöd han mig att komma dit och träffa honom och hans vänner på en middag, för att sedan gå ut på bögklubb.

Jag minns att jag höll på att bubbla över av nyfikenhet och nervositet, men alldeles i onödan. Killarna visade sig vara alldeles vanliga, liksom klubben vi gick till. Med den skillnaden att alla där var som jag. Jag gick runt och glodde och förundrades. Såg förmodligen väldigt mycket ut som kusinen från landet. :)

Den helgen betydde mycket. Inuti mig växte hoppet. Det går att leva öppet som homosexuell. Det ska gå. Jag har bara ett liv.

Det var fortfarande sommar. Jag började låta mina vänner få veta hur det ligger till. Visst kan man tänka att man inte behöver redovisa sin läggning för någon. Men jag tyckte att jag gått under falsk flagg både inför mig och inför dem och det behövde jag ändra på för att må bra.

De reagerade väldigt olika. Ett par var riktigt överraskade, någon blev först arg och besviken och en annan började gråta. Men nästan alla landade till slut i att det inte spelar någon roll för vänskapen. De var snarare glada över att jag hittat hem till mig själv.

Det fanns undantag. Ett par killkompisar drog sig undan. Men det kändes som om det kvittade. De vänner jag hade nu var mina vänner på riktigt. Om de nu inte kunde ta att jag är den jag är, varför skulle jag sörja deras vänskap?

Känslan av frihet var enorm. Hela världen låg öppen. Det enda orosmolnet var visserligen enormt stort, men än så länge höll det sig i horisonten; familjen, släkten, församlingen. Det spelade ingen roll, det fick bli som det blev, jag hade inga som helst planer på krypande och kompromissande.

Sommaren tog slut och det blev höst.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del VII

Dags för studenten! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men en sak var helt säker. Jag skulle flytta hemifrån, och det gärna en bra bit bort dessutom.

Så blev det! När hösten kom började jag plugga på en annan ort, många sköna mil hemifrån. Det var en oerhörd frihet att inte länge behöva leva under den kontroll jag upplevt när jag bodde hemma hos mina föräldrar.

Jag levde universitetslivet fullt ut. Mycket plugg, mycket fest, studentföreningar och en massa nya vänner. De första två åren var bra år. Jag byggde en ny grund, en ny plattform, som inte hade med någon kyrka att göra. En grund som byggde på mina egna val.

Avståndet hem gjorde också att de direkta konflikterna med mina föräldrar uteblev. Mycket för att jag inte berättade allt skulle jag tro. Kontakten förbättrades en hel del och jag hade telefonkontakt med mamma och pappa flera gånger i veckan. Det handlar om starka band. Lägg därtill att släkten fortfarande var viktig. Alla födelsedagar, storhelger, bröllop osv. firades tillsammans med släkten. Trygghet och stabilitet, men den började vackla i takt med att jag tog avstånd ifrån kyrkan. För att undvika den direkta konflikten undvek jag samtalsämnet så långt jag kunde, mer än svävande antydningar om att jag inte längre var lika aktiv.

Efter två år i min nya stad skaffade jag en flickvän. Eller ja, ännu en flickvän, men en som kom att bli mer än en lek för stunden. Hon hade allt... som en god vän ska ha. Vi skulle komma att vara tillsammans i ett och ett halvt år. Det fanns starka känslor från båda håll, men de var inte av samma slag, och jag insåg det mer och mer allt eftersom tiden gick.

För medan hon planerade allt mer för en gemensam framtid började jag allt mer slåss med frågor om ifall det här verkligen var vad jag ville. Då menar jag ett större perspektiv än bara mellan henne och mig. Hennes prat om framtid, äktenskap och gemensamma barn tvingade fram de sidor hos mig som jag kämpat så hårt att trycka undan. Jag tvingades förstå att jag oundvikligen rörde mig mot ett stort vägskäl.

Mitt ena val var att bygga en framtid med min flickvän. Trygghet. Svenssonliv. Det skulle vara enkelt. Men, det skulle också vara en stor lögn. En lögn som skulle bli allt svårare att ta sig ur.

Det andra valet... var svårt att formulera. Det var svårt att använda de orden. Men de två senaste åren hade varit viktiga. Jag hade byggt på en grund som kändes starkare. Det fanns mer av mig i den. Ironiskt nog hjälpte min uppfostran till, med mantran som "det är viktigt att våga vara sig själv, att gå sin egen väg", "jag är viktig och älskad, jag duger som jag är". Jag började långsamt inse att det andra valet skulle innebära att acceptera att jag är homosexuell. Det skulle innebära att göra revolution. Men det skulle vara mitt sanna jag.

Jag valde revolutionen. Jag gjorde slut med min flickvän. Av allt i hela den här historian är det här det enda jag har dåligt samvete för: Jag klarade inte av att berätta varför jag gjorde slut. Jag sade att det inte kändes rätt. Att det var mitt fel. Klyschor. Jag brukar trösta mig med att jag gav henne chansen att hitta någon som älskar henne på rätt sätt. Men ändå.

Nu blir berättelsen intensiv. Det händer mycket på kort tid. Himmel... och helvete. Alldeles för mycket helvete.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del VI

Hittills har min historia varit mer eller mindre svart rakt igenom, och det kommer svärta så det räcker och blir över även i kommande delar. Den här delen blir dock inte lika svart, även om slutet kanske inte blev precis som man hade önskat.

Först måste jag backa tillbaka något i tiden. Som för alla var det en stor sak för mig att börja gymnasiet. Ny skola, nya klasskamrater och nya ämnen. Framförallt uppskattade jag nog att det fanns fler med samma inriktning och motivation för skolarbetet. Jag kom snabbt in i klassen och trivdes bra, även om jag av ganska förklarliga skäl nog uppfattades som lite "hemlig". Jag drog en väldigt tydlig gräns mellan skola, fritid och privatliv.

I min lilla krets, de där som alltid hänger ihop på rasterna fanns en kille som det var något speciellt med. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men där fanns liksom... en laddning i vår kontakt som kändes helt ny. Jag tittade gärna åt hans håll. Och emellanåt kändes det som om han gjorde samma sak. Du vet så där en tiondels sekund för länge. Såhär i efterhand låter det kanske helt knäppt, men jag förstod verkligen ingenting. Inte ens när samma sak hände i omklädningrummet och duscharna på idrotten. Inte ens när blickarna då oftast landade under hakhöjd. Jag ville ju faktiskt inte riktigt förstå heller, men det här spelet gick liksom ändå inte att låta bli.

Så höll det på... det blev aldrig mer... förrän i tredje ring, efter min självmordsincident, när jag blev lite mer wild. Då trappades det lååångsamt upp. Det kunde vara en hand i den andres bakficka i kön till caféet. Lite avslappnat, coolt, sådär som man kan göra om man är riktiga polare... och har en status som gör att det inte ifrågasätts. Dessutom hade båda vattentäta alibin i form av flickvänner. Vi kunde stå onödigt nära varandra i matkön... Ja alltsammans var så små saker att de egentligen inte behöver betyda någonting. Saker som man kan tolka till sin fördel om man vill, men lika gärna vifta bort som ingenting om det skulle behövas.

Ända tills en riktigt blöt klassfest inför studenten på vårterminen. Större delen av klassen var hemma hos en klasskamrat och festade loss. Musiken dunkade och alkoholen flödade. Hur det nu gick till så blev Han utmanad att hångla upp en kille. Och det kan man säga att han gjorde. Ordentligt.

För att inte gå in på detaljer gjorde vi sedan det mesta man knappt vågat drömma om den natten, bland blixtar, dunder, stjärnor och planeter.

Nu lossnade det äntligen kanske du tänker. Men nej, ibland fungerar man bra underligt. Trots att jag haft en av mitt livs häftigaste upplevelser tryckte jag ned det så långt ner det gick i mitt medvetande. Vi nämnde det aldrig med ett ord för varandra efteråt och snart var det studentdags och våra vägar skiljdes åt.

Om tanken på studenten innebär frihet för många så innebar den FRIHET för mig. Mer om det i nästa del...

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del V

Jag var framme vid en första vändpunkt, men ännu hade jag långt kvar. Hittills hade mer eller mindre hela mitt liv kretsat runt familjen och vännerna i församlingen. Det är inget som går att ändra på en eftermiddag. Men jag hade ytterligare en liten grund att bygga på.

Har redan antytt att jag faktiskt var ganska populär på gymnasiet. Jag hörde till dem som hördes och syntes. Jag har alltid haft lätt för att skapa ytliga sociala kontakter och även om det är förbjudet att påstå det i jantesverige, jag hade utseendet på min sida.

Hittills hade jag inte utnyttjat den kontaktytan till mer än att fördriva tid på rasterna. De hörde ju till Världen Utanför. Till de som är inne på Fel Väg. Utanför skolan umgicks jag ALDRIG med andra än mina vänner i församlingen.

Jag började så smått att knyta starkare band med De Andra. Hänga på fik, spela innebandy, ja sånt som 18-åringar brukar göra efter skolan. Så småningom accepterade jag inbjudningar till fester. I tid är vi nu på höstterminen i tredje ring.

Där gick dock gränsen för vad min familj kunde acceptera. För att använda en (o)passande liknelse, det tog hus i helvete. Ett förtydligande först: min nya inriktning hade bara som mål att lätta ångesten. Min homosexualitet hade jag fortfarande väldigt svårt att acceptera, den trycktes undan så gott det gick. Mina föräldrar försökte förbjuda mig att umgås med mina nya vänner på alla sätt de kunde, till och med med hot om svavel och helvete.

Jag spelade dock stenhårt på det enda trumf jag hade: jag hade fyllt 18 och gjorde precis som jag ville. Jag hittade ständigt på ursäkter för att hålla mig hemifrån. När jag väl var hemma var det olidligt. Iskall tystnad blandat med sammandrabbningar av jordbävningsdimensioner.

Som en tonårsrevolt ska se ut tog jag ut svängarna ordentligt med t.ex. fest och fylla varje helg. Jag skaffade mig ett helgjobb, för pengar hemifrån kunde jag glömma nu. Jag hade ganska snart tagits upp i klicken alla ville synas tillsammans med i skolan.

Det förde med sig en intressant aspekt till. Tjejerna. Det passade mig bra, jag ville ju till varje pris dölja att jag är homosexuell. Flickvännerna avlöste varandra i snabb takt, vilket i vanlig grabbig anda uppmuntrades och beundrades av killpolarna. Mer status. En annan fördel med de korta "romanserna" var ju att det sällan hann komma till sex. Det hände dock det också, men det kan nog enklast sammanfattas med att det funkade, men handlade bara om prestation. I kanten av bilden fanns också en kille... honom får nästa del handla om.

Sammanfattningsvis hade jag rört mig från en ytterlighet till en annan, men jag mådde åtminstone för tillfället lite bättre. Kanske mest för att jag försökte låta bli att tänka.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del II

Men i all trygghet och ljus fanns också något annat. Som barn hade jag inga ord för det. Jag visste inte mer än att jag hade en diffus känsla av utanförskap. En känsla av att vara annorlunda, att inte riktigt passa in.

Att veta vad som var rätt och fel var sällan svårt. Det mesta var antingen svart eller vitt. Det behövdes sällan ytterligare argumentation än "det är en synd" eller "det är uppbyggligt". I bästa fall åtföljt av ett bibelcitat. Visst var det uppenbart att Världen Utanför tycker och gör annorlunda. Som barn blir det t.ex. självklart att man ifrågasätter varför kompisen får gå på bio, men inte jag. Det förklarades med att de valt en annan väg än Guds väg. Per automatik har de därmed fel och vi har rätt. Klart som korvspad.

Lägg därtill att det är viktigt att vara ett föredöme inför de som inte tror, för att de ska ha en möjlighet att hitta samma väg.

Självklart är inte heller dessa människor perfekta övermänniskor. Människor gör fel. Människor syndar - men synder kan förlåtas.

Jag minns särskilt en kvinna som hade drabbats av en stor personlig tragedi som hade gripit hela församlingen. I sitt sökande efter tröst hade hon blivit gravid. I Världen Utanför hade nog de flesta glatt sig över att hon funnit lyckan igen, eller hur? Men hon fick storgråtande be om förlåtelse inför hela församlingen för sin synd att som ogift bli gravid. Jag glömmer det aldrig.

Men vad händer när man förstår att man ÄR en synd? Att oavsett hur många gånger jag ber om förlåtelse kommer jag att fortsätta vara en synd genom min blotta existens?

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del I

Min blogg har hittills blandat hejvilt mellan högt och lågt, skämt och allvar, yta och djup. Precis som livet självt är, pendlande mellan poler. Men jag har en historia till att berätta. Den stora. Ja, ibland känns det nästan som om den skriker och ropar efter att berättas, och i den rör sig mycket mellan två ytterligheter till; hopp och förtvivlan.

Har funderat på om jag verkligen ska göra det, och i så fall varför och kommit fram till att jag vill göra det. Av flera skäl. För min skull. För din, ge dig möjlighet att kika in genom ett fönster många inte ens vet finns. Men mest för den som kan känna igen sig och kanske därigenom få hopp. Så, dags att börja, och jag tar det från början:

Jag föddes i en frikyrklig familj. Ja nästan hela släkten är faktiskt det. Där kyrkbesök på söndagar och bordsbön före maten är lika självklart som att borsta tänderna. Vi hörde till en församling där Bibelns bokstav är viktig. Åtminstone på ytan, men det lärde jag mig långt senare.

Jag minns tiden fram till tonåren som väldigt ljus. Banden mellan släkt- och församlingsmedlemmar är starka. Många företag skulle ha mycket att lära om personalvård från frikyrkoförsamlingar. Där finns alla möjliga aktiviteter som stärker banden av gemenskap. Som stärker tron. Känslan av vi och dem. Jag uppfostrades i den andan. Att jag är älskad som den jag är. Att jag är viktig för min egen skull. Att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hur motsägelsefullt det än kan låta är det just den grunden som fått mig att klara mig. Det är också det enda från den tiden som jag har kvar.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->