Ibland är överarmar precis som bröst

Fick en retorisk fråga i en kommentar på mitt förra inlägg om ifall jag möjligen fascineras av överarmar. Visst har han rätt. Jag tror visserligen inte att drömkillen har en rad fysiska egenskaper som måste prickas av, men ett par schyssta överarmar måste onekligen räknas som en bonus.

Hans kommentar fick mig lätt rodnande att minnas en händelse från när jag var alldeles nyutkommen. Så kära läsare, bara för er, lite offentlig förnedring:

Jag hade varit ute och festat och träffat en kille. Vi bestämde oss för att ses på en fika dagen därpå. Han var en stor kille. Byggartypen, vilket egentligen inte är riktigt min kopp the. Lite too much liksom. Men han var snygg, trevlig och en schysst merit tyckte jag, nyutkommen och överväldigad av allting som jag var då. Det var en varm sommardag när vi slog oss ner på en uteservering för att fika och han var klädd i en mörkblå t-shirt som satt som en kroppsmålning. Han var lättpratad och vi hade riktigt trevligt, men jag hade väääldigt svårt att slita blicken och tanken ifrån det där stället där t-shirtens ärm övergick i hud. Shit vilka överarmar!

Till slut kände jag mig tvungen att kommentera dem. Han tackade för komplimangen, skrattade lite och sa:

Jag satt just och tänkte att nu vet jag hur brudar menar när de säger att det ibland känns som om killar pratar med deras bröst.

Jag bara dog. Jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt, och insåg inte där och då, grön som jag var, att han förmodligen fått mig precis dit han ville. Jag repade mig dock snabbt och vi fortsatte att ses ett tag tills han visade sig vara en skitstövel av rang. Jag hade dock insett att man med lite god illvilja skulle kunna se storleken på hans överarmar som kompensation för annat, som i lika hög grad som hans överarmar var stora, inte var det.

Jag veeet, det är elakt, men det gör det liiite lättare att leva med mitt stirrande debacle och hans egotripp första gången vi sågs.

//Fred - som numera (oftast) spanar mer subtilt

Ännu en bloggutmaning - Jag mötte Lassiestyle

Dags för ännu en bloggutmaning. Den här hittade jag på först på Kulturbloggen och nu verkar den finnas typ överallt. Man ska göra fem påståenden om sig själv varav fyra är sanna och en är falsk. Jag kör en i vissa stycken mindre smickrande Jag mötte Lassie-variant. Så, vilken ska bort?

- Jag mötte Agnetha Sjödin och Niklas Strömstedt på Harrods i London och flinade fram ett Nämen är ni här? som Agnetha glatt besvarade med Jajamen, du också ser jag! Niklas hade vid det laget redan gått därifrån.

- Jag har på fyllan antastat Drömhus- Therese på McDonalds vid Slussen i tron att vi kände varandra eftersom hon såg så bekant ut där hon satt ensam vid ett bord. Hon var inte road och jag gav mig inte förrän polarna drog mig därifrån.

- Jag lade beslag på och har fortfarande kvar en colaburk Jon Bon Jovi just druckit ur. Han var ett tag min blötaste dröm och vi stalkade honom efter en konsert.

- Magnus Uggla har vänligen men bestämt avslagit min och mitt sällskaps förfrågan om att sjunga sin 4 sekunder i bistron på ett tåg. När han inte ville sjöng vi den för honom i stället.

- Jag har sett Lasse Berghagen köpa porr... eller nä förresten. Jag har fått Anna Books autograf skriven på magen.

//Fred - som tyckte det tog emot att bikta somligt

Oh. My. God.

Fredagkvällen blev lärorik. Eller vad sägs om följande.

- Om du har en anonym blogg där du under en längre tid berättar om ditt liv och dina åsikter är du inte längre särskilt anonym. Åtminstone inte inför dem som känner dig väl.

- Räkna inte med att dessa personer som kan lägga ihop ett och ett och få det till två berättar att de vet.

- Bjuder du hem dessa personer på god mat, en hel del alkohol och avslappnat umgänge med slötvtittande, musik via datorn och stafettsurfande vid datorn så är det INTE särskilt smart att ha ett fönster till din blogg öppet. Särskilt inte om du dessutom är inloggad på bloggen. Deras vetskap om din blogg blir då bekräftad och de kan frestas surfa runt och droppa kommentarer i andra bloggar i ditt namn, inklusive i din egen blogg. I efterhand kan du inget säga, för du har ju ingen blogg. Smart va?

Så, jag fråntar mig härmed allt ansvar för kommentarer du fått i mitt namn igår kväll efter kl 20. Eller lägger in en brasklapp i alla fall. De är förmodligen relativt harmlösa, men de är inte nödvändigtvis mina. Tröstar mig med att det hela bidrog till en riktigt kul kväll här.

//Fred - nyutkommen bloggare med underbara men förbannat nyfikna polare

Afroknull

Shiiit! Mina öron är blossande röda. Jag riktigt känner hur de pulserar och hettar. Tur jag inte kan se mig i spegeln.

Satt nyss i personalrummet tillsammans med chefen och några av de grå pantrarna här på jobbet. Stämningen var hög liksom ljudnivån. I bakgrunden stod tvn på som vanligt. Plötsligt kommenterar någon videon som går på tvn. En klassiker, Blame it on the boogie med Jackson 5. Kärringarna går genast igång om vilken kanonlåt det är. Jag ville också ge mitt bidrag i lovordandet, så jag säger:

- Jag gillar deras mikrofonfrillor! Snacka om afroknull!

Det blev knäpptyst. En enda liten sketen bokstav kan göra stor skillnad. Undrar hur mycket det säger om hur svältfödd jag är. Snart är det väl risk att jag spottar ut ett knull i var och varannan mening.

Kalsongflaggning

Det är helt otroligt. Första jobbdagen hann inte bli gammal innan det började gå utför. Som jag skrev förut kom jag åtminstone upp i morse. Solen skiner, jag hann med både lång dusch och lång frukost, hann med bussen och har till och med en bra hårdag, så det kändes helt ok till en början.

Ända tills jag kom fram till jobbet. Först, lite bakgrund; igår kväll var det tvättid. Det nytvättade hamnade i en hög i hallen innan det var sängdags, jag orkade inte ställa mig och sortera. När jag drog till jobbet ryckte jag som vanligt åt mig väskan, av axelbandsmodell med kardborrstängning och halvsprang nedför trapporna.

Väl framme på jobbet drar jag av mig väskan... och upptäcker att i kardborrbandet flaggar ett styck rentvättade skinande vita kalsonger! Som jag luftat genom hela stan, till, från och på bussen. Mina kinder är rätt röda nu kan jag säga. Tur kallingarna var rena i alla fall.

The MSN-vibb from hell

Bakgrund: Igår kväll fick jag en ljudfil av extremt dålig kvalitet. För att lyssna på den var jag tvungen att höja volymen ordentligt på mitt annars riktigt feta 5.1-system. Sedan tog tvätten min uppmärksamhet tills det var läggdags.

Nutid: Efter en riktigt dålig start på dagen blev det en tuff arbetsdag. När jag äntligen kom hem var jag helt slut. På vägen hem hade jag fått tanken att vardagslyxa lite för att jämna ut eländet. Jag köpte en liter jordgubbar att käka tillsammans med ett glas vitt. Sagt och gjort, väl hemma slog jag på datorn, slog upp ett glas, tog jordgubbarna och vinet och slog mig ner raklång i soffan. Snart hade jag katten i knät och hann tänka att det är tur att det kan vända så fort. DÅ! Rummet exploderar i ett ljud som får mig att lyfta, katten att klösa och rusa iväg, jordgubbarna att spridas över rummet och vinet att göra mig helt dyngsur!

Någon hade bestämt sig för att skicka en vibb via MSN. De är irriterande i vanliga fall, men genom schyssta högtalare på högsta volym blir de till ett helvetesdön! Är fortfarande helt skakis här.