Ett äktenskap - lika för alla

Jag har alltid drömt om att en dag gifta mig. Eller ja, nästan alltid i alla fall. Ibland har drömmen känts alltför långt borta för att jag skulle kunna uppbåda modet att hålla den riktigt nära. Han med stort H har inte dykt upp ännu, men drömmen lever. Även om jag idag i vilket fall som helst inte hade haft möjligheten att gifta mig.

För jag underkänner partnerskapslagen. Jag tycker den är diskriminerande. Den innehåller visserligen samma paket av juridisk bindning och skydd som äktenskapslagen. Men det svider att det faktum att jag riktar min kärlek till en annan man gör att jag inte omfattas av samma lag som alla andra. Varför finns det två lagar med samma effekt om inte för att markera att det är skillnad på folk och folk? För att tydligt visa att det finns ett a- och ett b-äktenskap?

Kyrkan påstår att äktenskapet är ett av Gud instiftat förbund mellan man och kvinna, och mellan man och kvinna endast. Jag tycker inte att det argumentet håller. Idag är äktenskapet en självklar del av svensk och västerländsk kultur och tradition, på samma sätt som andemeningen av budorden är det. Få i min bekantskapskrets har gift sig för att ingå ett förbund inför Gud.

En äktenskapsutredning pågår som bäst för att bereda inför en ny äktenskapslagstiftning. Som jag förstått det är ett av utredningens fokus att utreda möjligheterna till en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det låter ju bra så långt!

Men nu kommer nästa problem. Vem ska ha rätt att viga? Som det är idag har ju religiösa samfund rätt att själva utse vigselförättare. Dessa har rätt att neka till att viga t.ex. homosexuella par. Är det rätt att en lag i Sverige, där lagen ska vara lika för alla, tillåter det? Jag kan inte se det.

Jag ställer mig till att börja frågande till att kyrkan, som ju idag är skild från staten, överhuvudtaget ska ha rätt till myndighetsutövande. Att deras myndighetsutövande dessutom är diskriminerande är riktigt illa. Svensk lag ska INTE ge mandat till diskriminerande myndighetsutövande.

Hur löser man detta? En könsneutral lagstiftning hindrar ju inte automatiskt kyrkan från att med lagens hjälp särbehandla bl.a. homosexuella. Jag har ett radikalt förslag:

Skulle man kunna tänka sig att införa civiläktenskap för alla, med offentligt utsedda vigselförättare? Den som ville kunde fortfarande ingå äktenskap i samband med valfri ceremoni, med den skillnaden att den juridiska biten skiljs från ceremonin och kyrkan. Ett förbund med Gud borde väl kunna ingås utan inblandning av staten och juridiken, om det nu är det man vill göra?

Enda riktigt stora skillnaden mot idag vore införandet av rättvisa, att lagen vore lika för alla.

Eller vad säger ni..?

//Fred - giftaslysten

Jag överlevde! Del XI

Jag tänkte inte låta det spela någon roll vad mina föräldrar tog för sig. Jag hade aldrig mått bättre än nu när jag accepterat inför mig själv vem jag är och dessutom kunde vara mig själv inför mina vänner. Inte en chans att någon skulle få ta det ifrån mig.

Men visst. Det var fruktansvärt jobbigt. De flesta av er vet säkert hur viktig familjen är, hur starka banden och känslorna förknippade med dem är.

Nu kändes det mer eller mindre som om vi hade gått i krig. Där båda sidor gjorde vad som helst för att få rätt.

Till exempel försökte mamma få mig på andra tankar genom att påpeka hur församlingen skulle ta det om de fick veta. Eller släkten! Det brydde jag mig inte om längre. Eller rättare sagt, jag hade bestämt mig för att ta konsekvenserna, oavsett hur de tog det. Det var nog snarare hon som var rädd för hur släkten och församlingen skulle ta ett sådant besked.

Så... jag satte mig och började ringa runt. Jag var trött på att de bara kände till min fasad. Haha... så här i efterhand, med lite distans, känns det helt vettlöst. Men jag ringde säkert 20 samtal, till de jag kände bäst i församlingen och i släkten, bara för att berätta att jag är gay, homosexuell, bög, bajspackare, vad ni vill. De flesta sade inte mycket där och då. Vem skulle ha haft något att säga inför ett sådant besked, när man bara får det så där helt apropå inget?

Men, säkert som amen i kyrkan, spred sig ryktet som en löpeld. Sedan dess har mina föräldrar inte kunnat använda det argumentet i alla fall.

Å andra sidan; sedan den dagen har jag inte blivit bjuden till en enda släkthändelse av vikt. Inte en enda födelsedag. Ingen släkträff. Inget högtidsfirande. Inte ett enda bröllop.

Jo, ett bröllop blev jag faktiskt bjuden till, ganska snart efter detta faktiskt. Min jämnårige kusin bjöd mig till sitt bröllop, dit man var välkommen med sin respektive. Jag tackade ja, tillsammans med min pojkvän. Lika självklart som min syster anmälde sin, trots att de varit tillsammans kortare tid än vi (drygt ett år). Varvid min moster lät hälsa att han inte var välkommen. Så jag åkte inte heller.

Varför jag ens ville gå på bröllopet? Jag ville inte låta dem komma undan med det här. Så lätt skulle de inte bli av med mig efter alla dessa år.

Jag gjorde åtminstone ytterligare en, kanske ännu mer in your face, demonstration av att jag inte accepterade deras ställningstagande. Mer om den i nästa del.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->