Även DITT barn kan vara bög!

På tåget igår fick jag tag i Aftonbladets söndagsbilaga. Funkade fint som tidsfördriv en stund. Där fanns bland annat ett reportage med Anders Öhrman, journalist och chefredaktör för QX, som är aktuell med sin bok Komma ut - berättelser från garderoben.

Artikeln har rubriken "Även ditt barn kan vara bög!" och bl.a. listar Anders sex råd till föräldrar (som självklart funkar lika fint om ditt barn är flata). Kloka råd, ungefär som jag själv hade formulerat dem om jag fått frågan. Önskar att mina föräldrar hade läst dem för länge sedan, även om jag är rädd att det vore som att hälla vatten på en gås i just deras fall. (Min story finns ute i högerspalten om du missat den.) Råden lyder så här, med mina kommentarer och tillägg:

1. Räkna inte med att ditt barn är hetero! Det är ordentligt knäckande när man tar det för givet. Du säger egentligen att det inte finns någon plats för ditt barn som inte är hetero.

2. När du får beskedet är det ok att bli lite ledsen, men glöm inte bort att krama ditt barn och visa att han/hon är älskad. Tycker att det helt ok att riva upp himmel och jord ett par dagar om du tycker att det känns nödvändigt. Det är inte svårt för någon att inse att det här kanske inte var vad du tänkt och planerat. Det viktiga är att du klarar att snart landa och inse vad som verkligen är viktigt och att du inte på något sätt drabbats av en katastrof.

3. Du har inte gjort något fel! Du har INTE skällt för mycket, du har inte skilt dig för ofta (eller för sällan!). Ditt barns läggning är ingenting du kan påverka! Och nej, den röda tröjan han älskade i fyran och hopprepet han fick i present av dig när han fyllde åtta hade inte heller något med saken att göra.

4. Vänd på det! Du har fostrat en självständig individ som vågar stå för sin läggning! Bravo! Det här har jag försökt att framhålla för mina föräldrar. Jag har till och med tackat dem för det. Pappa är faktiskt stolt över det idag. Morsan... ja det är en HELT annan historia det...

5. Om du anar att ditt barn är gay, men inte har vågat berätta för dig, visa att du respekterar homosexualitet. Om nyheterna rapporterar om hatbrott mot homosexuella kan du markera: "De där homofoberna är idioter!", till exempel. Men jag tycker inte du ska konfrontera ditt barn med dina misstankar i första taget. Jag klarade inte av frågan innan jag kommit till punkten när jag var redo att acceptera faktum för mig själv. Det är schysstast att invänta honom/henne.

6. Ta kontakt med RFSL's föräldragrupp Stolta föräldrar, ett nätverk för föräldrar till homo- och bisexuella barn, www.rfsl.se.

Läs och begrunda, ni föräldrar! Det kan vara tufft som fan att komma ut för er, och det borde vara er förbannade skyldighet att försöka göra det så smidigt som möjligt för era barn!

//Fred - som uppfostrar föräldrar idag

Jag överlevde - del XIII

Jag tror jag måste knyta ihop påsen och skriva en sista(?) del i min historia, så här kommer den, ett litet avslutande "vad-hände-sen"-kapitel.

Det var knappast frid och fröjd efter midsommaraktionen. Det dröjde faktiskt ända fram till jul innan jag överhuvudtaget hörde något från familjen igen. Pappa undrade om jag tänkt komma hem och fira jul dem som vanligt. Jag blev arg. De körde återigen samma taktik: att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Det blev jul på annan ort för min del det året. Det fanns en del som hade behövt sägas och göras för att jag skulle vilja komma "hem". Det kändes som om jag gjort allt vad jag kunnat, nu låg bollen ovillkorligen hos dem. Jag hann bojkotta mammas 50-årsfest också innan pappa hörde av sig igen.

Den här gången ville han ha The big talk. Han hade tänkt mycket. Han hade svårt att hitta orden. Men med tanke på hur lite vi någonsin talat om känslor och saker som verkligen betyder något, förstod jag hur mycket det här kostade på och hur gärna han ville ha detta sagt. Han hade svårt att förstå, och det kan jag inte klandra honom för, med tanke på frikyrkokontexten. Han hade i alla fall kommit fram till det man kanske kan tycka att han borde ha insett redan för flera år sedan. Att jag är hans son och att han vill att jag ska vara lycklig. Att det inte spelar någon roll att jag är homosexuell. Efter det samtalet har vår relation sakta förbättrats, och idag är den så bra som jag kan hoppas på. Han har dessutom, så vitt jag vet, inte satt sin fot i en kyrka på bra länge.

Mamma däremot... Vi har haft några sammandrabbningar ytterligare. Jag har fått veta att jag har förstört hennes liv. Att hon skäms över mig så att hon knappt kan visa sig för folk. Att jag dragit in djävulen i hennes hus. Vi har mer eller mindre ingen relation idag. Det är som om jag inte har någon mamma, och ibland har jag faktiskt till och med sagt det när folk frågat om min familj. Visst hade jag velat ha det annorlunda, men jag har accepterat att det är så här det är. Jag kan inte göra mer, och det tjänar inget till att må dåligt för det. Det kanske låter hårt, men jag ser det som att hon har förlorat så mycket mer än jag.

Mina syskon står mig nära, liksom de gjort hela tiden, men med övriga släkten har jag ingen som helst kontakt. Det har hänt att jag mött någon av dem i olika sammanhang, men de har knappt hälsat, och några har ignorerat mig helt.

Jag tänker inte ge mig in på någon större diskussion om religion, men eftersom några läsare undrat med tanke på vad jag berättat... Gud... tja, vem kan veta något säkert? Men hans hängivna anhängare ger jag i alla fall ingenting för. Religion är som jag ser det, något av det farligaste som överhuvudtaget kan tänkas när den hindrar människor från att tänka själva.

Min historia har kanske skrämt någon som är i en situation liknande den jag var i, som ännu inte har kommit ut. Jag har varit lite rädd för det medan jag har skrivit, därför vill jag vara väldigt tydlig när jag säger att jag inte ångrar någonting. Vinsterna är väldigt mycket större än förlusterna. Visst har det varit ett litet helvete, men det ÄR som en annan bloggare kommenterade i en av de andra delarna; kaos och utveckling ligger väldigt nära varandra. Jag lever MITT liv nu. Inte det liv någon annan vill att jag ska leva. Inte ett liv av halvsanningar, rena lögner och självförnekelse. Jag vågar nog till och med säga att jag är starkare än de flesta idag. För det är en styrka att ha gått till botten med sig själv, letat rätt på sig själv, hittat honom och sedan slagits för att få vara den man funnit att man är. Jag är min egen hjälte och jag är helt säker på att du kan bli din. Med risk för att snart vinna SM i klyschor och floskler så har man bara ett liv att leva. Det finns inte tid att leva någon annans liv.

Till sist, tack till alla som har läst och kommenterat min historia. Det har varit både skönt och jobbigt att få den nedskriven, men nu är det gjort och jag hoppas den kan ge någon något.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

I'm queer, I'm gay, I'm homosexual...

...I'm a poof, poofter, ponce, I'm a bumboy, baddy boy, backside artist, bugger, I'm Bent. I am that arse bandit, I lift those shirts. I'm a faggot arse, fudge-packing, shit-stabbing uphill gardener, I dine at the downstairs restaurant, I dance at the other end of the ballroom, I'm Moses in the parting of the red cheeks. I fuck and I'm fucked, I suck and I'm sucked, I rim them and wank them and every single man's had the fucking time of his life. And I'm NOT a pervert. - Stuart Allen Jones i Queer as folk

Kom att tänka på det citatet när det började diskuteras i en annan tråd om vad man kallar... ja en sådan person.

Eftersom det här är min alldeles egna blogg talar jag för mig själv. Jag kallar mig själv bög, och inget annat. Går man tillbaka i tiden var det ett nedlåtande tillmäle till en homosexuell person, och det används fortfarande på det sättet ibland. Samtidigt är det ett uttryck som alltmer återtagits av de homosexuella, ungefär på samma sätt som nigger återtas av afroamerikaner.

Jag vet många med mig som gör samma sak, de flesta till och med, men också andra som aldrig skulle göra det, utan hellre kallar sig gay eller homosexuell.

Det är också helt ok att andra beskriver mig som bög (även om jag tycker det är en sekundär egenskap) - som jag ser det handlar allt om hur man använder begreppen.

Hoppas jag rett ut begreppen lite!

Hur vet man att man är bög?

Har fått en del mail som respons på min blogg. Jättekul! De flesta tar avstamp i min komma-ut-historia ("Jag överlevde", som finns ute i min högerspalt) och några av dem innehåller frågor om homosexualitet. Tänkte därför leka lite sex- och samlevnadsexpert och publicera några av dem och mina svar här i bloggen. Självklart har jag tagit bort sådant som kan identifiera den som frågar. Det är alltså inte personen i filmen som har skrivit brevet typ. :)

Håll till godo, och kom ihåg att jag faktiskt inte är någon expert, svaren är bara min sida av saken.

Tjaa
Läste lite i din blogg om hur du blev bög och så. Jätteinteresant! Undrar lite själv om det, vet faktiskt inte om jag är lite bög eller hur det är. Hur vet man det?

Hej!
Egentligen borde svaret på din fråga vara ganska enkel. Eftersom du läst min blogg såg du kanske att jag visste, men att jag inte ville veta. Så kan det nog ofta vara, det är är inte alltid lätt att vara annorlunda.

Sedan kan man dessutom fråga sig hur viktigt det egentligen är att skaffa sig en etikett. Att man är heterosexuell, homosexuell eller något annat. Det viktiga är att du är du, att du är nöjd med det och mår bra. Jag brukar säga att jag är homosexuell, men mest för att det är bekvämt, för att slippa en lång förklarande utläggning. En etikett begränsar och utesluter, alldeles i onödan.

När jag tvingas förklara brukar jag använda min alldeles egna müsliliknelse. När jag går och handlar finns det alltid flera sorters müsli att välja på. Trots det köper jag nästan jämt min favorit, trots att flera andra sorter faktiskt är helt ok. Det kan dock tänkas att man någon gång skulle bli sugen på att prova en annan sort. Då är det bara att göra det valet den gången! Svårare är det inte.

Men ok, till din konkreta fråga. Du vill ju veta, så fråga dig ärligt: Vilka spanar du efter när du går på stan? Eller är ute på krogen? Vad dina blickar söker säger en hel del. Eller kanske ännu konkretare, vad finns i din tanke när du drar en tralla (hur många ord finns det för det förresten)?

Lycka till, vad du än kommer fram till!

Jag överlevde! Del IX

Hösten 1996

Jag tänkte ibland att det kanske gick lite väl fort. Det var som att surfa på en enorm våg som bara drev vidare framåt. Jag ville inte sakta ner, livet var underbart. Jag tror inte jag hade kunnat sakta ner heller, det ena gav det andra hela tiden.

Jag hade inte räknat med den sensation det var bland mina vänner, i klassen, på jobbet att jag kommit ut som bög. Ta det inte fel nu, responsen var faktiskt nästan bara positiv, men jag förstod att det var en snackis. Folk jag aldrig haft någon relation till kunde ta upp ämnet, på jobbet, på en fest eller i en busskö.

Vid ett tillfälle blev jag bjuden på en privat fest. Alla inbjudna var andra studenter. Trevligt värre. Värdinnan snodde runt och serverade snittar och presenterade folk för varandra. De flesta presenterades med sitt namn och några ord om vilken utbildning man gick. Men jag presenterades som "Det här är Fred, han är bög!". Jag tog det med ro. Jag var med vänner. Det kändes bra.

I november träffade jag killen som skulle bli min första pojkvän. Vi fick syn på varandra en kväll ute på krogen. Det var så häftigt! Som två pusselbitar som passade ihop, de bara föll på plats och allt kändes så rätt. Vi räknade vår årsdag från dagen vi sågs. Det skulle komma att bli fyra sådana.

Om jag var motiverad att komma ut för mina föräldrar förut så var det ingenting emot vad jag var nu. Jag var upp över öronen förälskad, det bubblade över åt alla håll. Jag försökte mjuka upp dem, hinta försiktigt och samtidigt leta efter rätt tillfälle att berätta. Allt för att försöka minska skadeverkningarna av explosionen som jag visste skulle komma. Till exempel talade jag mycket om min pojkvän med mina föräldrar. Jag sade inte att han var just det, men jag benämnde honom alltid med förnamn, han beskrevs inte som en "polare", "kompis" eller "vän".

Det började bli dags att ta också den tjuren vid hornen. Situationen började i bli ohållbar. I min nya stad visste "alla". I min gamla visste mer eller mindre ingen, och något jag absolut inte ville var att de skulle få veta på någon omväg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag - en bögjävel

Ahh... där kom det! Jag hann blogga i mindre än ett dygn innan någon med hjälp av mitt första inlägg, enkel matematik och en tredje okänd faktor räknade ut min stoooora hemlighet: Jag är en bögjävel, och enligt kommentaren borde jag dö på grund av det.

Jag är inte överraskad. Det är inte precis första gången jag möter sådant i en eller annan form. Särskilt inte när det kan framföras anonymt. Men frågan är vad det är som får någon att skriva så. Eller att ens tycka så. Hat? Okunskap? Brist på empati?

Jag vet vem jag är och är trygg i min identitet. Jag har faktiskt svårt att ta åt mig av dylika påhopp. Men ändå, det är lite intressant att fundera över den där tredje faktorn. Vad är det som gör någon beredd att lägga så mycket energi på att hata en grupp människor för att de riktar sin kärlek till någon av samma kön?

Någon säger att det äckligt. På vilket sätt undrar jag? Jag tycker att kärlek är vackert. Om du tänker på vad jag (eventuellt) gör i mitt sovrum så blir det än mer obegripligt. Jag skulle nämligen inte ens drömma om att klura över vad ett heterosexuelt par gör i sängen. Det är liksom inte intressant. Du har förresten säkert sett mig förut. På stan. I din skola. På ditt arbete. Jag såg din blick. Det fanns inget äckel i den. Du såg en vanlig kille. Kanske lite mer välklädd än de flesta. Kanske till och med attraktiv. Du visste det inte. Att jag är bög.

Du kanske menar att det är onaturligt. Hur kan något som kan beläggas till så långt tillbaka i mänsklighetens historia man kan komma betecknas som onaturligt? Ah... du tänkte på fortplantningen, att vi ska för människosläktet vidare. Upplysningsvis har jag till att börja med heterosexuella föräldrar. Heterosexuella orsakar att en viss andel hela tiden föds som homosexuella! Och visst, jag och andra homosexuella kommer förmodligen inte i någon större utsträckning kunna få biologiska barn med våra respektive partners. Men så vitt jag kan se är det inte ett faktum som verkar leda till mänsklighetens utplåning. Tvärtom, jordens befolkning ökar i raketfart.

Adam och Eva? Just ja, det sägs att Gud skapade dem först. Det utesluter inte att han också skapade homosexuella, eller hur? Bibeln beskriver också att homosexualitet är en synd. Det gör den bara om man inte orkar läsa grundtexterna. Faktiskt. I vilket fall, jag är som jag är eftersom jag är skapt sådan. Så om jag nu vore skapad av en Gud vore det väldigt underligt om han gett mig en egenskap som i sig skulle leda käpprätt åt helvete.

Hur man kan välja att bli bög? Det kan man inte. Man är det, eller inte. Fick du välja din sexuella inriktning? Inte? Nej, det fick inte jag heller. Det spelar ingen roll om det blir aldrig så modernt att vara bög; du kan inte bli det. Ledsen.

Eller är det något annat som gör att jag förtjänar att dö? Kan någon förklara, jag förstår inte. Jag är, och jag vill bara vara. Nästan som du.