Nedräkning melodifestivalen - 6 dagar kvar

Nedräkningen fortsätter! 1985 gick jag på mellanstadiet men var redan ett ganska hardcore melodifestivalfan, alltsedan jag var med familjen och hälsade på min faster i Malmö och vi tillsammans sett Carola ro hem kalaset två år tidigare.

Snacket i plugget efter festivalen 85 handlade om ifall Pernilla Wahlgren med Piccadilly Circus eller Dan Tillbergs låt Ta min hand varit bäst och om ifall Ta min hand kunde räknas som synth(!) och i så fall gillas av syntharna utan alltför stor credförlust. För er som glömt; man var antingen synthare, hårdrockare eller fanns inte på kartan. Att Kikki vunnit med Bra vibrationer var bara pinsamt.

Vuxna diskuterade tydligen mest huruvuda Pernillas strassmycken var nazistsymboler eller inte, något som gått mig spårlöst förbi eftersom jag varit fullt upptagen med att dregla över bröderna Ingrosso som dansade bakom henne.

Min favorit, åtminstone officiellt, var Dan Tillberg. Jag gillade låten, och dessutom sjöng han på skånska. Det var coolt. Innerst inne gnagde dock det faktum att den ALLRA bästa låten inte ens kommit med bland de fem som gått vidare till andra omgången. Jag hade nämligen fastnat för en låt som följde den klassiska schlagerlåtens ABC till punkt och pricka. Den hade allt; en ruskigt banal text, en refräng som sitter som en padda i asfalten efter första lyssningen, synkdans (har alltid varit en sucker för det), en höjning och matchande scenoutfits. Texten var självklart skriven av Pling och den framfördes av tre systrar(?) från Åtvidaberg som kallade sig Bel Air, som ingen hört talas om före festivalen. Ja, ingen hörde väl talas om dem efter den heller förresten.

Lyckan var därför i det närmaste total när de uppträdde i ett köpcentra nära mig snart efter festivalen. Jag lyckades tjata mig till att få köpa singeln som jag till och med fick signerad av dem alla tre. Med silverpenna. Silverpennor var höjden av glamour 1985. Förstå min lycka! Mitt plåtpennskrin med Dundermusen (som chockerande nog inte tagits upp som nick på Qruiser), var översållat med mina idolers namn skrivna med silverpenna. Singeln vårdar jag fortfarande ömt - Dundermusen har dock försvunnit någonstans på vägen.

Så, dagens mellonostalgi: Bel Air med 1 + 1 = 2!

//Fred - som hamnade i fullständig extas när Bel Air dök upp på Prides schlagerkväll 2004

Melodifestivalnostalgi

Jodå, det blev precis den nostalgiorgie som jag förutspådde igår, när SVT sände Melodifestivalen från 1984 i Minnenas television. Det blev snabbt väldigt uppenbart att vi på senare år blivit väldigt bortskämda med överdådiga shower från stora arenor. Här utspelades finalen, under ledning av Fredrik Belfrage, i en liten studio med en stämning som närmast kan liknas vid ett stillsamt caféprogram.

Koreografi och scenshow verkar ha varit ett i det närmaste okänt begrepp. Bröderna Herreys gyllene skor och dansnummer framstod som oerhört avancerat jämfört med övriga nio deltagare. Vicki Benckerts och Göran Folkestad/Lotta Pedersens försök till att röra sig på scenen hade kommit på skam på klassens timme i vilken mellanstadieskola som helst idag. Folkestad såg för övrigt ut att komma direkt från jobbet på kontoret. Alla nummer framfördes under samma vita plastpalm(!) med samma vita mikrofoner (med sladd) och med hjälp av samma beiga kör. Självklart framfördes allt till livemusik från orkestern under ledning av Curt-Erik Holmqvist.

Allra roligast var alla kläder. Byxdressen måtte t.ex. ha varit väldigt het 1984! Mer att le glatt åt var studiovärdinnornas rogue som såg ut som en brännmärkning... eller Thomas Lewings axelvaddar... för att inte tala om John Ballards fantastiska mintgröna kostym. Komplett med uppkavlade ärmar! Mintgrön måste för övrigt vara den fulaste färg som finns. INGEN kan klä i den.

Bröderna Herreys ja... jag minns att jag, ännu inte ens tonåring, hade en crush på Richard. Hade hans bild på väggen över sängen både länge och väl, där han i sina scenkläder, kompletta med guldsprejade skor, log vackert åt mig när det var sängdags.

Självklart vann de igår också, efter att rösternas fördelats från de åldersindelade jurygrupperna, som trängdes runt cafébord i studion.

Tack SVT!

Nostalgi: Nintendo Game and Watch

Besökte föräldrahemmet idag och fick för mig att rota igenom ett par kartonger med sådant jag ratat när jag flyttade ifrån pojkrummet för x antal år sedan. Det var riktigt kul! Hittade bland annat min luktsuddsamling (som fortfarande luktar MYCKET, min neongröna halsduk, min filmissamling (där Bruce "Luke Macahan" Boxleitner tydligen var en favorit) och inte minst, mina gamla Nintendo Game & Watchspel!

Jag for genast iväg till närmsta mack för att köpa knappbatterier i hopp om att få återuppleva mellanstadiets ändlösa blippande. Utrustad med ett eller helst flera var du kung på skolgården om du kunde runda Donkey Kongs maxpoäng 999 ett par tre varv.

Jodå, de funkade fortfarande! Har ägnat eftermiddagen åt att hoppa över tunnor och krokodiler, klänga i lyftkranar och lianer i Donkey Kong och Donkey Kong Jr och att fånga oljedroppar i en hink i Oil Panic. De är faktiskt lika beroendeframkallande fortfarande och jag har nästan kunnat höra ekot av skolkompisarnas hejarop i bakgrunden!