He ain't heavy - he's my brother

Det blev en sedvanligt blöt midsommarafton. Kanske till och med blötare än vanligt om man i begreppet plockar in både spriten, badet och allt jefla regn. I år kändes det dessutom som om det fanns större anledning än vanligt att gå hårt på nubbarna. All cred till festfolket, de gjorde vad de kunde med hopplöst bortregnade förutsättningar, men mina tankar var till stora delar ändå någon helt annanstans.

Dagen innan knöt nämligen min lillbrorsas bästa kompis fast badrocksskärpet i dörrhandtaget till badrumsdörren, slängde det över dörren och hängde sig i det. 18 bast. Game over. Inga förklaringar - och frågorna är hur många som helst. Det går knappt att ta till sig. Ännu mindre att förstå. Hur kan en kille på 18 bast, som dessutom gav intryck av att vara mer levande än de flesta, se framtiden så svart?

Fan vad tankarna går runt. Jag har ju själv varit där. Tänk om jag hade gått hela vägen den där gången? Jag tror inte någon hade förstått något. Vad vet man egentligen om sina närmaste? Hur de egentligen mår, när dörren är stängd och lampan är släckt?

Det funkar fint som en påminnelse om hur viktigt det är att krama sin syster och sin bror medan man fortfarande kan. Att visa hur viktiga de är. Det är så otäckt lätt att ta saker för givet.

Jag tror på att den där kramen, de där uppskattande orden eller den där lilla kärlekshandlingen kan ha helt avgörande betydelse. Samtidigt ger just den tanken dåligt samvete. Den gör riktigt förbannat jävla ont idag. Vi, jag, måste bli bättre på att visa vad vi känner för de vi verkligen håller av.

Min stora starka lillebror är liten idag och jag känner mig förbannat för många mil ifrån honom. Tur det finns telefoner. Ring din brorsa, du också.

//Fred - lite låg

Självmord - med andra ord

Jag hade inte tänkt skriva om Johanna Sällströms död. Den är självklart oerhört tragisk, men jag tyckte inte att jag hade något att tillföra med att skriva om det. Det fanns liksom inga ord. Inte förrän jag läste det här inlägget, där Åsiktstorped menar att det är okänsligt, skenheligt och oetiskt att samtliga stora tidningar (SvD, DN, Expressen och Aftonbladet) alla använt omskrivningar för orsaken till Johannas död i stället för att rakt ut skriva att det rör sig om självmord.

Han har visserligen en poäng i att det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men det finns fler sidor av saken.

Strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig 1994 gjorde en bekant till mig samma sak. Han lämnade efter sig ett brev, och snart gick ryktet i bekantskapskretsen att en av raderna i hans brev var Tack Kurt för modet.

Kurts exempel gav honom bekräftelsen att döden var det rätta. Jag är absolut ingen expert på de psykologiska mekanismerna hos en djupt deprimerad människa, men jag har själv haft riktigt svarta perioder. Jag har aldrig velat dö, inte innerst inne, men trots det har jag haft stunder när jag känt att jag inte haft andra alternativ än att dö. Målar man in sig i ett hörn med svart färg ser man till slut bara svart och svart blir den enda färg som finns att tillgå. Sitter man väl där i hörnet behövs inte mycket för att man ska måla ännu lite mer svart. Kanske inte mer än att någon annan gör precis det ens tanke är full av.

Därför konstaterade jag ganska nöjt att man i stor utsträckning använder omskrivningar i rapporteringarna om Johannas död. Nog kan alla läsa mellan raderna vad det (förmodligen) rör sig om, men där finns ingen in-your-face trigger.

Det är självklart under all kritik att suicidpreventionen bara får 2 miljoner kronor per år medan trafiksäkerhetsforskningen får 70 miljoner trots tredubbel dödsfrekvens, men jag tror inte att rätt metod att förbättra de siffrorna är att basunera ut kändisars självmord på löpsedlarna.

//Fred - som mest målar i vitt

SJ - en förkortning för idioti?

På onsdag ska jag åka till Skåne med tåg är det tänkt. Det var ett tag sedan sist, men jag minns vilken djungel det var att hitta rätt biljett till bästa pris. Men jag minns också att SJ relativt nyligen skröt om hur de röjt i djungeln av olika priser, så med gott mod gick jag in på deras hemsida för att boka biljett.

Det fanns åtta olika avgångar att välja på under onsdagen, och fem olika typer av biljetter. Eftersom jag vill åka billigt kollar jag priserna på Just nu-biljetterna för andra klass, som ska vara billigast.

På de åtta avgångarna har de sex olika priser! Och då har jag ändå bara kollat en biljettyp.

Det blir inte bättre när jag kollar priserna för en Just nu-biljett i första klass; på ett par avgångar är det billigare att åka första klass än andra klass. Logik?

Jag tröttnade och ringde upp för att beställa biljett istället. Jag berättar när jag vill åka och vart och påpekar att jag söker en billig resa.

Som förslag på billigaste resa får jag en som inte ens listas på hemsidan, och till ännu ett pris (som faktiskt var billigare än någon som fanns där).

Tack SJ för att ni gjort det så enkelt och överskådligt för oss!

Jag överlevde! Del IV

Av tiden från det att jag bestämt mig fram till Den Svarta Dagen, en period på några månader, minns jag inga händelser. Jag fyllde 18 år däremellan! När jag ser bilder från min 18-årsdag är det som om det handlar om en annan person. Killen på bilderna ser glad och välmående ut. Tro inte att du kan se att någon mår så dåligt.

Jag var livrädd för att någon skulle få veta och nöjd med att jag hade bestämt mig. Det fanns ju inget annat sätt.

Jag hade bestämt att det skulle ske på stranden. Jag tycker om stranden och havet. Lugnet och känslan av oändlighet.

Trodde förresten länge att jag inte skrev något som helst avskedsbrev, men flera år senare hittade jag en hälsning i min kalender. Jag hade gjort en anteckning: "Tro mig, ni vill inte veta varför".

Jag minns däremot mycket väl hur jag satt där på stranden. Det var kväll. Mörkt. Kall april. Jag satt med burken i handen och grät. Jag skrek, vrålade ut min ångest.

Jag är så glad att "rätt" känslor tog över den där kvällen. Det gick timmar och till slut var jag rasande. På Gud. På församlingen. Jag ville inte det här. Jag ville leva.

När jag tog mig hem visste jag två saker. Jag ville leva. Och att skulle det gå var jag tvungen att vända mig åt andra håll än Gud, församlingen och familjen. Jag var ensammare än ensammast. Men jag levde.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del III

Till en början förstod jag inte på vilket sätt jag var annorlunda, även om jag hade den känslan väldigt tidigt. Som jag skrev förut, jag hade inga ord för det, men steg för steg, en bit i taget blev det tydligare.

Min mormor har berättat att jag en gång kommenterade en kille på lekis. Han var "fin". Inte snäll. Inte rolig. Han var "fin". När klasskamraterna började fråga chans tyckte jag bara det var dumt. Man fick ju bara fråga chans på sådana man inte tyckte om på det sättet.

Jag vet inte exakt när det hände, men i början av tonåren kom jag till en punkt där jag förstod att det här var FEL. Kyrkan och Gud, allt som var mitt liv, min trygghet och enda referens sade att det var SYND.

Vad göra? Jag bad om att bli fri. Bad om att bli förlåten. Jag tryckte ner den sidan av mig själv så mycket det bara gick. Det fungerade delvis, så till vida att det inte låg överst i mitt medvetande. ALLT som handlade om närmare relationer trycktes ned i undermedvetandet.

Men den försvann inte. Den gjorde sig påmind med jämna mellanrum. Som hos alla tonåringarna rusade hormonerna. Jag hade fruktanvärd ångest när jag hunnit till gymnasiet. Ett enormt tryck byggdes upp inombords och jag hade ingenstans att släppa ut det.

Utåt sett kunde ingen se något. Kom ihåg att det är viktigt att vara ett föredöme! I skolan levde jag dessutom upp. Jag hade utseendet på min sida, var utåtriktad och modeintresserad. Yta... men den gav status. Inuti växte sig kaoset större.

Det är säkert svårt nog ändå att ta till sig att man är homosexuell, men vet man dessutom vid 17 års ålder att man är dömd till en evighet i helvetet och att alla som är ens liv här på jorden skulle vända en ryggen om de visste vem man verkligen var... då blir det för mycket.

På hösten i andra ring bestämde jag mig. Jag stal starka värktabletter. Många. Jag färglade en dag i min kalender svart. Det räckte nu.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->