Jag överlevde! Del XII

Ok, jag avslutade sist med att berätta att jag gjorde ytterligare en liten demonstration av att jag inte tänkte varken ändra mig eller bara acceptera deras ställningstagande, så here we go:

Jag har tidigare berättat att alla möjliga högtider är viktiga i min familj. Flera av dem firas enligt tradition på samma sätt. En av dem är midsommarafton. Den firas alltid på samma plats och enligt ett schema man skulle kunna ställa klockan efter, tillsammans med ett trettiotal släktingar.

Eftersom jag inte accepterade att komma utan min pojkvän var jag inte välkommen längre. Jag vägrade komma ensam, då hade de fått chansen att låtsas som ingenting, att allt var som vanligt, och gotta sig i att de vunnit en seger. Den tänkte jag inte ge dem. Att inte komma alls vore nästan lika illa; de hade gett en banal ursäkt till min frånvaro och låtsats som ingenting.

Så... min pojkvän och jag satte oss i bilen och åkte de fyrtio milen dit. Planen var att tajma så att vi kom dit när de satt vid sitt långbord och åt jordgubbstårta. När vi trodde att det var dags gick vi mot festplatsen hand i hand. Mycket riktigt, där satt de allihop och tårtan skulle just serveras.

Det blev knäpptyst! (Det var ingen nyhet för någon att jag är homosexuell vid det här laget, men deras inställning var densamma som mina föräldrars.) Min plan och mitt hopp var att ingen skulle vilja ställa till en stor scen vid ett sådant tillfälle... och den gick i lås! En av mina släktingar fann sig snabbt, dukade och ställde fram två extra stolar. Vi gick runt, "tvingade" alla att hälsa och satte oss sedan till bords för att äta tårta.

Det var stelt och knappast hjärtligt. Min mor i synnerhet såg ut som om hon hade velat försvinna. Efter tårtan kände vi oss nöjda med insatsen, tackade för oss och åkte därifrån.

Jag var överlycklig efteråt! Visst, vi fick inget översvallande mottagande, men det var knappast väntat heller. MEN vi hade åkt dit. De hade fått träffa min pojkvän och han hade fått träffa min familj och släkt för första gången. De hade inte fått en chans att blunda för faktum och låtsas som ingenting. De tvingades förstå att jag inte tänker acceptera att de inte gör det.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del X

Sommaren 1997

Jag tyckte att jag hade förberett mig. Jag visste ju att reaktionen ifrån mina föräldrar, min släkt, församlingen inte skulle komma att bli positiv. Det fanns inte på kartan. Trots det var jag inte det minsta förberedd på vad som hände. Jag blev helt tagen på sängen.

En kväll ringde telefonen. Det skulle komma att bli ett sådant ögonblick som fryser till is och för alltid etsas fast i minnet. Ungefär som när folk brukar kunna beskriva exakt var de var och vad de gjorde när Olof Palme/JFK/Anna Lindh mördades.

I andra änden skrek och grät någon hejdlöst. Det tog ett tag innan jag förstod att det var min syster. Hon fick inte fram ett ord på vad som måste ha varit minuter, hon bara grät. Jag tänkte att någon form av katastrof måste ha inträffat. Någon nära måste ha dött.

Till slut fick hon fram det: Stämmer det att du är homosexuell? I så fall ska mamma ta livet av sig. Så brast hon i gråt igen.

Jag var chockad. Min mamma, som jag talade med flera gånger i veckan, som ofta uttryckt hur stolt hon var över mig, tänkte ta livet av sig för att... jag är jag..?

Jag svarade ja på frågan, sedan var jag tvungen att avsluta samtalet. Jag var livrädd för att hon skulle göra allvar av sina planer och jag var många långa mil därifrån. Jag ringde runt och larmade pappa och andra släktingar.

Sedan blev det knäpptyst. I dagar. Ingen hörde av sig, ingen svarade i telefon. Tills det kom ett brev.

Det var mamma som skrev. Hon vräkte ur sig sorg, ilska och bitterhet. Jag hade förstört allt genom mitt svek mot henne, mot familjen, mot församlingen och emot Gud. Jag hade släppt in djävulen i mitt liv och var oundvikligen på väg mot helvetet. Hon försökte på alla sätt, med Bibeln, med hot, med känslomässig utpressning.

Jag svarade på brevet, det kom fler. Jag svarade igen. Jag försökte förklara. Klart hon skulle lugna sig och förstå, hon var ju min mor..?

Men nej. Det spelade ingen roll vad jag sade. Hon menade att jag hade ju släppt in Djävulen i mitt liv. Alltså var det han som talade genom mig. Med andra ord behövde man inte ta minsta hänsyn till vad jag sade, det var ju den störste Lögnaren, Manipuleraren och Förledaren som talade genom mig.

Ett mycket effektivt att vinna en argumentation. Jag hade lika gärna kunnat dunka huvudet i en vägg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del IX

Hösten 1996

Jag tänkte ibland att det kanske gick lite väl fort. Det var som att surfa på en enorm våg som bara drev vidare framåt. Jag ville inte sakta ner, livet var underbart. Jag tror inte jag hade kunnat sakta ner heller, det ena gav det andra hela tiden.

Jag hade inte räknat med den sensation det var bland mina vänner, i klassen, på jobbet att jag kommit ut som bög. Ta det inte fel nu, responsen var faktiskt nästan bara positiv, men jag förstod att det var en snackis. Folk jag aldrig haft någon relation till kunde ta upp ämnet, på jobbet, på en fest eller i en busskö.

Vid ett tillfälle blev jag bjuden på en privat fest. Alla inbjudna var andra studenter. Trevligt värre. Värdinnan snodde runt och serverade snittar och presenterade folk för varandra. De flesta presenterades med sitt namn och några ord om vilken utbildning man gick. Men jag presenterades som "Det här är Fred, han är bög!". Jag tog det med ro. Jag var med vänner. Det kändes bra.

I november träffade jag killen som skulle bli min första pojkvän. Vi fick syn på varandra en kväll ute på krogen. Det var så häftigt! Som två pusselbitar som passade ihop, de bara föll på plats och allt kändes så rätt. Vi räknade vår årsdag från dagen vi sågs. Det skulle komma att bli fyra sådana.

Om jag var motiverad att komma ut för mina föräldrar förut så var det ingenting emot vad jag var nu. Jag var upp över öronen förälskad, det bubblade över åt alla håll. Jag försökte mjuka upp dem, hinta försiktigt och samtidigt leta efter rätt tillfälle att berätta. Allt för att försöka minska skadeverkningarna av explosionen som jag visste skulle komma. Till exempel talade jag mycket om min pojkvän med mina föräldrar. Jag sade inte att han var just det, men jag benämnde honom alltid med förnamn, han beskrevs inte som en "polare", "kompis" eller "vän".

Det började bli dags att ta också den tjuren vid hornen. Situationen började i bli ohållbar. I min nya stad visste "alla". I min gamla visste mer eller mindre ingen, och något jag absolut inte ville var att de skulle få veta på någon omväg.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->

Jag överlevde! Del VII

Dags för studenten! Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men en sak var helt säker. Jag skulle flytta hemifrån, och det gärna en bra bit bort dessutom.

Så blev det! När hösten kom började jag plugga på en annan ort, många sköna mil hemifrån. Det var en oerhörd frihet att inte länge behöva leva under den kontroll jag upplevt när jag bodde hemma hos mina föräldrar.

Jag levde universitetslivet fullt ut. Mycket plugg, mycket fest, studentföreningar och en massa nya vänner. De första två åren var bra år. Jag byggde en ny grund, en ny plattform, som inte hade med någon kyrka att göra. En grund som byggde på mina egna val.

Avståndet hem gjorde också att de direkta konflikterna med mina föräldrar uteblev. Mycket för att jag inte berättade allt skulle jag tro. Kontakten förbättrades en hel del och jag hade telefonkontakt med mamma och pappa flera gånger i veckan. Det handlar om starka band. Lägg därtill att släkten fortfarande var viktig. Alla födelsedagar, storhelger, bröllop osv. firades tillsammans med släkten. Trygghet och stabilitet, men den började vackla i takt med att jag tog avstånd ifrån kyrkan. För att undvika den direkta konflikten undvek jag samtalsämnet så långt jag kunde, mer än svävande antydningar om att jag inte längre var lika aktiv.

Efter två år i min nya stad skaffade jag en flickvän. Eller ja, ännu en flickvän, men en som kom att bli mer än en lek för stunden. Hon hade allt... som en god vän ska ha. Vi skulle komma att vara tillsammans i ett och ett halvt år. Det fanns starka känslor från båda håll, men de var inte av samma slag, och jag insåg det mer och mer allt eftersom tiden gick.

För medan hon planerade allt mer för en gemensam framtid började jag allt mer slåss med frågor om ifall det här verkligen var vad jag ville. Då menar jag ett större perspektiv än bara mellan henne och mig. Hennes prat om framtid, äktenskap och gemensamma barn tvingade fram de sidor hos mig som jag kämpat så hårt att trycka undan. Jag tvingades förstå att jag oundvikligen rörde mig mot ett stort vägskäl.

Mitt ena val var att bygga en framtid med min flickvän. Trygghet. Svenssonliv. Det skulle vara enkelt. Men, det skulle också vara en stor lögn. En lögn som skulle bli allt svårare att ta sig ur.

Det andra valet... var svårt att formulera. Det var svårt att använda de orden. Men de två senaste åren hade varit viktiga. Jag hade byggt på en grund som kändes starkare. Det fanns mer av mig i den. Ironiskt nog hjälpte min uppfostran till, med mantran som "det är viktigt att våga vara sig själv, att gå sin egen väg", "jag är viktig och älskad, jag duger som jag är". Jag började långsamt inse att det andra valet skulle innebära att acceptera att jag är homosexuell. Det skulle innebära att göra revolution. Men det skulle vara mitt sanna jag.

Jag valde revolutionen. Jag gjorde slut med min flickvän. Av allt i hela den här historian är det här det enda jag har dåligt samvete för: Jag klarade inte av att berätta varför jag gjorde slut. Jag sade att det inte kändes rätt. Att det var mitt fel. Klyschor. Jag brukar trösta mig med att jag gav henne chansen att hitta någon som älskar henne på rätt sätt. Men ändå.

Nu blir berättelsen intensiv. Det händer mycket på kort tid. Himmel... och helvete. Alldeles för mycket helvete.

Övriga delar hittar du ute i högerspalten ->