Kristian Luuk angående det faktum att man inte behöver vara svensk medborgare för att delta i Melodifestivalen:
Man får till och med komma från en annan planet - förra året vann Carola med Evighet.
//Fred - Luukfan
Efter förra veckans premiäravsnitt av SVT's Böglobbyn var jag rätt besviken. Det kändes som ett rejält fett streck draget med neonfärgad överstrykningspenna över fördomar om bögar som konstant överkåta buskknullare. En mer välvillig tolkning är att den faktiskt gav en bild som är sann. Om än bara för några. Så... det var med viss skepsis jag kollade kvällens avsnitt med rubriken I schlagerbögars land.
Först fick vi möta Marco. En homosexuell man som ser ut som kvinna och som åtminstone har varit i det närmaste besatt av Carola. En Carola som sedan svek honom brutalt när de en gång möttes på ett café och hon yttrade att Om du inte kan bli fri kommer du att brinna i helvetet. Du är en styggelse inför Gud! Visserligen verkar Marco ha en välutvecklad dramatisk ådra, men jag ser ingen anledning att betvivla att orden är Carolas. Hon sägs på senare tid ha gjort någon form av avbön för tidigare uttalanden om homosexuella. Trots det; jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men jag tycker att hon är riktigt... obehaglig.
Nåja, nog om Carola. Marco må vara en udda fågel, jag hade svårt att förstå och känna igen mig i mycket av vad han hade att säga, men han satte i alla fall fingret på en intressant fråga: den om hur manligt och kvinnligt värderas i gayvärlden. En straightacting (God, vad jag inte gillar det ordet) karlakarl till kille har utan tvekan högre status än en glittrig fjolla med falsettröst. Att påstå att bögar är frigjorda från traditionella könsroller är i stor utsträckning inget annat än bull.
Sedan fick vi möta Tomas Thulin, relativt nykommen bög med alternativ musiksmak, som förgäves försöker hitta likasinnat ragg på Göteborgs klassiska gayhak Gretas. Jodå... han har en poäng. Det är inte konstigt att gayställens musik är ett rätt ständigt återkommande debattämne bland oss som då och då frekventerar dem. Vår gemensamma nämnare är ju inte precis i första hand musiksmaken. Vad ska man välja att spela om man driver stans enda gayhak? Egentligen är det underligt att så många tydligen faktiskt verkar känna sig helt hemma på ett sådant ställe. Sen Tomas, bara så du vet, det är faktiskt inte så jävla rätt att hitta mr Right, oavsett om man faktiskt både kan stå ut med och till och med digga Lena & Co emellanåt. Hade du varit ute i ett år? Bah... ;-)
Andra avsnittet var väl bättre än det första, men Böglobbyn fortsätter att göra mig förvirrad. Vad vill man? Hittills känns det mest som en viltsafari i snabb takt genom Annorlundaland. Är det meningen?
Fick ett spontanryck igår. Ett sådant man bara kan få när det är semester och det känns som om tiden räcker hur långt som helst. Vi drog till Motala för att göra en djupdykning i verkligheten i form av ett besök på Vätternfestivalen.
Underligt fenomen det där, stadsfestivalen. Alla ser precis likadana ut! Öltält på öltält, langos, lakritsremmar, nöjesfält i miniformat, fjortisfylla och en scen som fylls med Sveriges öhh... kändiselit. Alltsammans gärna inhängnat så att arrangörerna kan säkerställa skinnandet av de lättroade besökarna.
Nåja, when in Rome... Vi försåg oss av ölen och gick runt och spanade in ortsbefolkningen. Exotiskt! Som att gå på zoo, här fanns alla sorter, även typer man trott (hoppats?) var utrotade. Alla var där! Barnfamiljen, tonårsgrabbgäng på visa-pattarna-humör, fjortisbrudflocken, 40-plus-grabbgänget komplett med skinnväst, den lokala klubbeliten och den för kvällen överrepresenterade frikyrkopopulationen. Jag kan lukta mig till dem på mils avstånd. Deras närvaro förklaras snart...
Först på scenen var Linda Bengtzing. Inte min kopp te musikaliskt, men till hennes försvar måste sägas att hon är lätt att tycka om. Hennes mellansnack är befriande chosefritt. När hon efter ett klädbyte kommenterar att rosetten blev misslyckad eftersom hon måste fixa allt själv, känns hon som polaren som kommenterar en bad hair day på väg till festen. Kan hon hålla fast den approachen och fortsätta erbjuda schysst lättunderhållning kan hon hålla på länge i en Lill-Babsnisch. När det är dags för extranummer kommer hon in och drar i gång en något vanvördig Han har öppnat pärleporten (med hälsning till Carola..? Kvällens garv helt klart!), innan hon avslutar med Europes gamla Carrie!
Skillnaden är som natt och dag när hon efterträds på scenen av "allas" Carola. Dunder, brak och stora gester. Här har ni anledningen till frikyrkoinvasionen. Jag har fruktansvärt svårt att förstå folk som vill beskriva Carola som "vår största artist". Hennes hitkatalog kan i bästa fall beskrivas som charmigt tacky. Men på scenen... jag ryser, for all the wrong reasons. Hon är utstuderad, från alla rörelser som känns påklistrade, som om hon spelar en roll rakt igenom, till det riktigt kräkframkallande mellansnacket. Blicken, som somliga tolkar som utstrålande, engagerande och karismatisk ser jag som manisk och jag kommer på mig med att fundera över vad hon egentligen går på.
Mellansnacket? Som ett uppviglande väckelsemöte framfört av en underbetald telefonsexförsäljerska. Ikväll... vill jag ge... allt! Det finns SÅ mycket kärlek här ikväll... jag vill bli älskad! Finns det någon här som älskar mig? Lite..?
När hon till sist, howling like a bitch from hell (ja den omtalade rösten håller inte ända fram) framför en evighetslång version av I evighet är vi redan på väg därifrån, en exotisk upplevelse rikare, även om jag nog hellre tillbringat natten med Robbie Williams i Göteborg.
