Landsortsfestival och Carola

Fick ett spontanryck igår. Ett sådant man bara kan få när det är semester och det känns som om tiden räcker hur långt som helst. Vi drog till Motala för att göra en djupdykning i verkligheten i form av ett besök på Vätternfestivalen.

Underligt fenomen det där, stadsfestivalen. Alla ser precis likadana ut! Öltält på öltält, langos, lakritsremmar, nöjesfält i miniformat, fjortisfylla och en scen som fylls med Sveriges öhh... kändiselit. Alltsammans gärna inhängnat så att arrangörerna kan säkerställa skinnandet av de lättroade besökarna.

Nåja, when in Rome... Vi försåg oss av ölen och gick runt och spanade in ortsbefolkningen. Exotiskt! Som att gå på zoo, här fanns alla sorter, även typer man trott (hoppats?) var utrotade. Alla var där! Barnfamiljen, tonårsgrabbgäng på visa-pattarna-humör, fjortisbrudflocken, 40-plus-grabbgänget komplett med skinnväst, den lokala klubbeliten och den för kvällen överrepresenterade frikyrkopopulationen. Jag kan lukta mig till dem på mils avstånd. Deras närvaro förklaras snart...

Först på scenen var Linda Bengtzing. Inte min kopp te musikaliskt, men till hennes försvar måste sägas att hon är lätt att tycka om. Hennes mellansnack är befriande chosefritt. När hon efter ett klädbyte kommenterar att rosetten blev misslyckad eftersom hon måste fixa allt själv, känns hon som polaren som kommenterar en bad hair day på väg till festen. Kan hon hålla fast den approachen och fortsätta erbjuda schysst lättunderhållning kan hon hålla på länge i en Lill-Babsnisch. När det är dags för extranummer kommer hon in och drar i gång en något vanvördig Han har öppnat pärleporten (med hälsning till Carola..? Kvällens garv helt klart!), innan hon avslutar med Europes gamla Carrie!

Skillnaden är som natt och dag när hon efterträds på scenen av "allas" Carola. Dunder, brak och stora gester. Här har ni anledningen till frikyrkoinvasionen. Jag har fruktansvärt svårt att förstå folk som vill beskriva Carola som "vår största artist". Hennes hitkatalog kan i bästa fall beskrivas som charmigt tacky. Men på scenen... jag ryser, for all the wrong reasons. Hon är utstuderad, från alla rörelser som känns påklistrade, som om hon spelar en roll rakt igenom, till det riktigt kräkframkallande mellansnacket. Blicken, som somliga tolkar som utstrålande, engagerande och karismatisk ser jag som manisk och jag kommer på mig med att fundera över vad hon egentligen går på.

Mellansnacket? Som ett uppviglande väckelsemöte framfört av en underbetald telefonsexförsäljerska. Ikväll... vill jag ge... allt! Det finns SÅ mycket kärlek här ikväll... jag vill bli älskad! Finns det någon här som älskar mig? Lite..?

När hon till sist, howling like a bitch from hell (ja den omtalade rösten håller inte ända fram) framför en evighetslång version av I evighet är vi redan på väg därifrån, en exotisk upplevelse rikare, även om jag nog hellre tillbringat natten med Robbie Williams i Göteborg.