Prideparad på landsorten

Ok, nu blir säkert linköpingsbor tjuriga över rubriken, men cheer up, det här är faktiskt nästan att betrakta som reklam för er!

Om nu någon inte fått nog av Pride och parader som finns det visst fortfarande möjligheter. Hörde nämligen att Linköping kommer att ha sin alldeles egna lilla(?) prideparad om ett par veckor, den 2 september närmare bestämt, under namnet Kärleksparaden arrangerat av RFSL Linköping. En manifestation för all kärleks lika värde.

Liiite fantasilöst med ännu en parad kanske. Men det är nice att ni gör någonting, det finns gott om mörkerkrafter som behöver få mothugg, så det kan aldrig vara fel att synas.

Go Linköping, och glöm inte att en parad är en kanonanledning att ha en fet fest!

Prideparadrapport

Ligger fortfarande en vecka efter med mina priderapporter, men det går liksom att inte att ha en blogg som heter Närabögenupplevelser och sedan välja att hoppa över paraden bara för att man hade häcken full med att hinna prajda järnet hela veckan.

Bland mina gaybekanta finns ganska många vitt skilda åsikter om paraden. För några är den ett jaha, något man kan fördriva lördageftermiddagen med om tvutbudet är trist, vädret är bra och man orkar ta sig upp efter fredagens festande. För andra är den en styggelse som förstör "vår sak" genom att utmärka oss som annorlunda när vi istället borde hålla tyst, försöka smälta in och visa att vi är alldeles vanliga svenssons with a twist. De spyr galla när kvällspressen väljer att illustrera paraden med bilder på personer i guldglitterkaskader, inoljade överkroppar och muterade monsterfjäderboor. Och visst, den bilden ÄR sned. Har du sett paraden vet du att de allra flesta ser ut som du och jag, men, och det är viktigt, där finns plats för alla. Men face it, du och jag på bild säljer inte lösnummer.

För mig är paraden stort. Inte bara i den meningen att årets upplaga till exempel hade 30'000 deltagare och över 400'000 åskådare. När jag gick paraden för första gången för fem år sedan var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det där är svårt att förklara, men jag tänker försöka. Man kan tycka att det är onödigt att väsnas om att vi finns, det vet ju alla vid det här laget. Sverige har också kommit långt när det gället t.ex. lagstiftning för "våra" rättigheter. (Citationstecknen för att "vi" knappast är en homogen grupp.). Det handlar inte om det.

Den handlar om den gråa vardagen. Då det tas för givet att jag är heterosexuell. Då man alltid behöver förklara för en ny bekantskap att personen jag dejtar inte är en brud utan en annan man. Då man får allas inte alltid glada blickar om man håller honom i handen på stan eller ger en puss i rulltrappan på Åhléns. Då man riskerar att bli vänd ryggen när någon förstår. Då ett rakat huvud i parken på väg hem om kvällen är ett reellt hot. Då man inte får lämna blod. Då man i vissa läger omtalas som en cancersvulst på samhällskroppen. Tillfällena när du får nerkört i halsen i stort som smått att du inte är riktigt som "vi" är tusen. Jag mår inte dåligt. Jag lider inte. Det är vardag och jag har min trygghet och min lycka ändå.

Men, och här kommer poängen, under promenaden genom Stockholms city en lördageftermiddag om året, är allt detta som bortraderat. Vi som går tillsammans och ni som möter oss på vägen, är om än sinsemellan väldigt annorlunda, ett stort "vi". Det är hopp, framtidstro och trygghet.

Med den känslan och ett par liter Loka gav vi oss i god tid mot Hornsgatan för att hitta en bra plats att sitta på. För i år var planen att faktiskt få se paraden också, för att sedan hoppa in i slutet av den paradera Hornsgatan fram mot målet vid Tantolunden. Vi kom precis i tid för att få plats på muren nedanför Maria Magdalena kyrka. Bättre kunde det knappt bli. Solen gassade och det var knökfullt av förväntsfulla människor. Överallt. Det blev en lång väntan på att paraden skulle dyka upp, men när den väl gjorde det... det var mäktigt. Jag tror det måste upplevas för att kunna förstås.

En av mina bästa vänner hade tårar strömmande ner för kinderna ända tills vi var framme vid Tantolunden. Det var nästan mäktigast av allt. Anledningen till det behåller jag. I år kändes det som om paraden var mer din än någon annans D.

Till sist som bonus; för första gången en bild av mig på bloggen. Visserligen med sällskap, men ändå, håll till godo!

Ett homo på jobbet

Nånstans bland alla intryck från Pride glömde jag nästan bort en lite kul sak, ända tills idag på jobbet. En av kvällarna, jag minns inte vilken, men jag tror det var dimmigt ute eller nåt i alla fall, stötte jag på ett bekant ansikte någonstans bland bögar och bajamajor.

Det tog några sekunder innan jag kopplade vem han var. Det där är för övrigt ett litet helvete i sig i ankdammen bögvärlden i allmänhet och under Pride i synnerhet; alla känner varandra på ett eller annat sätt. Varit ihop, dejtat, spanat på, snackat skit om, festat med eller bara knullat, eller något av redan nämnda med min polare, mitt ex osv osv, till slut blir det lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Vem ska kindpussas, vem ska iggas?

I alla fall... det var kanske inte såå konstigt att jag inte kopplade vem han var först. Killen är nämligen av mina kollegor. Fel person på fel, eller kanske jävligt rätt, plats. Han stelnade till för en sekund och dröp sedan iväg fortare än en avlöning. Intressant...

Idag har han i alla fall lagt stor energi på att inte träffa på mig på jobbet och gjort sitt bästa för att inte möta min blick om han trots allt gjort det. Eftersom arbetsplatsen är ganska liten kan han ju försöka fortsätta med det i längden.

Undrar lite hur han tänker. Är han rädd att jag ska outa honom? Eller går han, God forbid, runt och skäms?

Ska bli intressant att se vad som händer där. Jag har ganska kul åt det i alla fall, även om det kanske är lite synd om honom. :)

Schlager på Pride

Ok ok ok, jag är seeen, men det är dags för lite Priderapport!

Torsdag på Pride betyder schlager! Ett fullständigt ohämmat frossande i såväl klassiker som bortglömda både låtar och artister, på ett sätt som en oinvigd knappast kan förstå. Att påstå att Pride Park kokar under torsdagkvällen är ingen överdrift. Själv är jag periodarschlagernörd och värderar den här dagen ungefär i nivå med julafton.

Vi var på plats i god tid, väl förfriskade dessutom, för att lägga beslag på platser nära scenen. Det gick fint att knöla sig fram till nära nog bästa position. Väl där lyckades jag spotta ett span jag limmat på för länge sedan bara nån meter bort. Med hjälp av lite artificiellt mod lyckades jag snart tillskansa mig schlager featuring hångel. Vilken bonus! I'm such a slut. Tyckte polarna i alla fall.

Först ut på scen var Elysion från årets melodifestival, som framförde sin Golden star och redan då var det knökfullt med folk, allsång och partystämning. I första akten följde sedan (ordningen lär inte vara korrekt):

Absolutely fabulous - Queentastic (från årets norska uttagning)
Kom och dela min hemlighet - Tina Röklander
Son of a liar - Kina Jaarnek
Fröken Ur sång - Titti Sjöblom (som framförde sin låt för första gången sedan 1974)
Bara hon älskar mig - Blond
Ingenting blir som man vill - Therese Löf
Idag och i morgon - Kikki Danielsson (som helt klart såg ut att ha dragit ner på falukorven.)
Eloise - Arvingarna (vars turnébuss vi senare lyckades spotta utan Globen City Hotel. Hur vi nu hamnade där.)
Superstar - Sibel Tüzün (Visst sjöng hon singback..?)
Etymon - Sonya (som dessutom framförde Evighet som hon sjöng i demoversionen.)

Redan efter första akten började rösten svikta, men det var bara att ladda om. Andra akten var knappast sämre:

Lev livet - Magnus Carlsson (inte helt otippat...)
Varje natt - Lisbeth Jagedal (som tydligen jobbar som hårfrisörska i Värmland. Hur lyckades de gräva fram alla??)
Ett liv med dig - Towe Jaarnek (som hade vunnit uttagningen alla andra år än just 1991. Fick gåshud.)
Aiayeh (The music of the samba) - Simone Moreno
Jag tar det jag vill ha - Sandra Dahlberg (kvällen till ära klädd som en rosa gräddbakelse.)
När vindarna viskar mitt namn - Roger Pontare (kvällens dittills största drag, kanske i dubbel bemärkelse.)
Stjärnorna - Roger Pontare och Shirley Clamp
Kan - Duo Datz (Israel 1991)
Växeln hallå - Janne Lucas (som plockats upp ur en fiskebåt på västkusten.)
Je t'adore - Kate Ryan (som för säkerhets skull sjöng singback. Klokt förmodligen.)
Min kärleksång till dig och Jennie Jennie - Lasse Berghagen
Fantasiaa - Ami Aspelund (Finland 1983)
Lapponia - Monica Aspelund (Finland 1977. Nu blev varje schlagernörd av klass rejält blöt i byxan. Trots hennes blågula tält.)

Sist men absolut inte minst framförde Mihai Traistariu årets eurovisionhit Tornero. Därefter drog vi snabbt iväg för att ta en taxi till Patricia och deras skumparty... Var väldigt glada för VIP-korten, den kön hade man inte velat stå i... alla var där typ.

Natten blev sedan lång och blöt, för att sedan följas av en morgon utan både röst och syn; skummet var nog inte helt hälsosamt för ögonen, men det var bara att ladda om, det var ju bara fredag ännu.

Pride i kortversion

Jeez.... Pride är intensivt som fan! Får nog skriva ikapp mina rapporter när jag är på hemmaplan igen. En liten snabbsammanfattning i kortform av vad som hänt sedan i onsdags:

Schlagerextas i Pride Park i torsdags... blöt skummande kväll med svidande ögon och fuktig mobil på Patricia... puckat sms från lammkött med numera passerat bäst-före-datum... taxinotor från helvetet... hångel... fullt drag i parken i dubbel bemärkelse igår... Mr Gay Sweden på Berns... vanns av småpuckad men söt valp efter att ha visat upp sig i kalsonger och berättat att han borde vinna eftersom han "lämnar kvar läppstiftet i butiken där det hör hemma"... gryyyymt mycket folk på Berns...

Börjar bli hög tid att bli klar med frullen och ladda för parad! Klockan tre... då är det dags. Solen skiner från klarblå himmel... det kan bara bli kanon, om bajskastarna håller sig på mattan åtminstone.

Mer utförlig rapport följer!

//Fred - doing the Pride

Rapport från Pride!

Sådär, första dagen på Pride har gått, dags att summera lite innan det är dags att ta itu med dagens händelser!

Kom till Pride Park i Tantolunden i god tid innan det var dags för invigning i går eftermiddags. Hann med ett varv runt alla tält, där företag, och i år samtliga politiska partier utom ett (gissa vilket!) fanns representerade, innan det var dags för invigningstal av Amelia Adamo och Jan Guillou. Det har debatterats hett om valet av Guillou som invigningstalare. Bland annat har det talats om att han själv är homofob och att han representerar en machokultur vi om några borde kämpa emot. Nåväl, Adamo höll ett personligt tal om sina erfarenheter av gayvärlden och Guillou förvånade genom att stryka medhårs i sitt tal, helt utan provokationer. Han talade bland annat om att bögen och homofoben bytt plats som skällsord. En liten hint om var han egentligen står fick man kanske när han sade att ordet homofob kanske används lite väl frikostigt.

Kvällens fortsatte sedan med uppträdande av bl.a. Shirley Clamp som undanhöll oss sina melodifestivalhittar, en hint om att hon dyker upp i kväll igen..? Efter henne var det plats på scen för Lill-Babs. Måste säga att jag, förutom att man ju hört om Claes-Göran och den tuffa bruden i lyxförpackning, aldrig sett henne mer än i förbifarten. Det är liksom inte min kopp te. Blev därför ordentligt imponerad igår kväll när hon fick igång hela Pride Park till allsång och engagemang. Då ska man ha i tanke att medelåldern på Prides besökare knappast når särskilt långt över 30. Snacka om en tuff brud som kan sin sak! Heder!

Jag ramlade i säng redan runt 1 efter hemgång i samband med att parken stängde. Hyggligt nykter till och med.

Ikväll blir det andra bullar dock. Torsdag på Pride betyder schlager! Mellan 18 och 22 ska det serveras schalgerartister och deras låtar från melodifestival och eurovision. Hemlighetsmakeriet är stort om vilka som kommer att medverka, men idag har det läckt ut åtminstone ett par namn till; rumänen Mihai Traistariu som sjöng Tornero i Eurovision i våras och Arja Saijonmaa tänker försöka göra om den grymma succé hon gjorde förra året.

Snart dags att göra sig vacker och ladda för en lång kväll med massor av schlager, dyr öl och, verkar det som, regn. Efter schlagerextas i Pride Park blir det schlagerfest på Hamburger Börs för min del, men bl.a. uppträdande av Elena Paparizou och Andreas Lundstedt.

Redo för Pride?

Well, väskan, eller rättare sagt, väskorna är packade i alla fall. I morgon drar jag till huvudstaden för att partaja loss på Stockholm Pride. För ja, även om det händer massor runt om i stan, med t.ex. en massa seminarier och föreläsningar i Pride House så lär jag nog koncentrera mig på mingel i Pride Park och allt som står på programmet där.

Ska bli intressant att höra invigningstalet av de i sammanhanget något udda talarna Amelia Adamo och Jan Guillou i morgon. Senare under kvällen underhåller Shirley Clamp (är inte hon precis överallt just nu?) och Lill-Babs. Av alla.

Ser ännu mer, eller kanske allra mest, i konkurrens med paraden på lördag, fram emot schlagerkvällen på torsdag. Det brukar vara ett fullständigt brutalt och hejdlöst frossande i schlagerlåtarna och artisterna de flesta utom nördarna (läs en stor andel av veckans besökare) glömt bort.

För att ta ett talande exempel: häromåret utbröt fullständig extas när Bel Air dök upp i sin originaloutfit och framförde sin 1+1=2 komplett med dansstegen från 1985. Säger du "huh..?" platsar du förmodligen inte som schlagernörd. Jag har den singeln. Signerad. Som ett litet mått.

Vilka artister som dyker upp är en hemlighet in i sista stund, men det spekuleras vilt. Kommer Carola äntligen? Lordi? Kate Ryan, singback? Kommer Towa Carson att gråta? Igen?

Och just ja, såg i dag att Darren Hayes är nytt namn på avslutningsgalan på lördag! *slurp*

Vidare rapporter följer...

Bajs på Stockholm Pride?

I helgen gick Pride av stapeln i lettiska Riga, trots att man förbjudits genomföra den planerade paraden. Man kunde inte garantera säkerheten för deltagarna. Underligt, man klarade ju av säkerheten när Bush besökte härom sistens. Istället höll man till på ett centralt beläget hotell. Utanför demonstrerade flera homofientliga grupper och kastade bajs och ägg på deltagarna, medan polisen passivt såg på. (Har du missat det i nyhetsflödet kan du läsa mer här).

Nästa vecka är det dags för Stockholm Pride. Paraden kommer att genomföras som vanligt nästa lördag. Fjärran från vad som händer i vårt demokratiska EU-grannland i väst. Nja... visst är paraden alltid en folkfest och vi firar hela veckan med statens goda minne, men faktum är att varje år gör sig motkrafter påminda. Genom motdemonstrationer. Genom att pridedeltagare misshandlas. Hur kul och trevligt man än har i Tantolunden finns det inte en chans att jag går därifrån ensam framåt småtimmarna. Men den risken skulle heller aldrig få mig att låta bli att gå. De ska inte få vinna minsta lilla seger de jävlarna.

Blir nog mycket Pride i min blogg veckan framöver!