Oväntat möte med ett våldtäktsoffers verklighet

Min väg hem från jobbet tog lite längre tid än de vanliga 20 minutrarna idag. Jag hoppade på bussen som vanligt och letade efter en ledig plats. På väg bakåt i bussen fick jag syn på en tjej jag känner lite ytligt. Jag hejade och satte mig på en plats på andra sidan gången. Hon verkade upptagen med en tidning, så jag satte på mina hörlurar och tänkte tillbaka på dagen, ungefär som jag brukar. En stunds mediation och självutvärdering.

Efter ett tag ser jag att min bekant slänger ifrån sig tidningen. Hennes ansiktsuttryck får mig att tro att hon inte mår riktigt bra. Hon kanske är åksjuk? Det är ordentligt varmt på bussen. Snart är jag tillbaka i mina egna tankar och vi kommer fram till min hållplats. Jag stiger av och ser i ögonvrån att hon också gör det. Jag plockar av min iPod och börjar gå mot mitt håll.

Hon ropar efter mig:
- Du... kan du vänta ett tag. Jag vill inte vara ensam just nu.

Jag förstod inte, men om en ytlig bekant uttrycker sig på det sättet menar hon allvar. Så jag stannade. Jag försökte fråga hur det var fatt, men fick inget svar. Hon satte sig på en bänk och jag satte mig bredvid. Jag frågade igen. Flera gånger. Sen blev det tyst ett bra tag. Visste inte vad jag skulle göra, men jag lade armen om henne och väntade. Jag försökte tänka mig vad som var fel och jag hann hitta ett stort antal tänkbara anledningar i huvudet innan hon till slut sade något.

Hon undrade om jag visste att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Det visste jag. Men... det var ju länge sedan? Var det två, tre år sedan? Jag kopplade inte. Vad hade det med nu att göra? Min reaktion får mig att skämmas nu när jag skriver om den. Men jag visste faktiskt inte bättre. Eller tänkte inte tillräckligt långt.

Nu forsade hennes ord fram. Om våldtäktsmannen som hon trodde hon kände väl och litade på. Om hur hon tyckte att hon förändrats sedan det hände. Om hur hon fortfarande levde med händelsen varje dag. Om ångestattackerna.

På bussen hade hon fastnat vid en artikel som handlar om hur man försvarar sig mot våldtäktsmän. Hon visste att hon inte borde läsa den, men hade gjort det ändå. Hon hade känt hur ångesten och skuldkänslorna började komma krypande och kastat ifrån sig tidningen. Skuldkänslorna..? undrade jag försiktigt. Hon hade ju blivit utsatt för ett grymt brott?

Hon förklarade att av alla känslor hon kände runt det här så var skuldkänslorna de som oftast kom tillbaka. De som sade att hon borde ha vetat bättre. Att hon borde ha förstått. Att hon borde ha försvarat sig bättre. Att hon faktiskt fick skylla sig själv.

Vid det här laget var jag ganska chockad, medan hon verkade ha hämtat sig lite. Ganska snart förklarade hon sedan att det kändes bättre och att hon skulle gå vidare hemåt. Jag följde henne dit under tystnad. Vi skiljdes åt med en kram och jag stod kvar med huvudet fullt.

Jag var överväldigad av det hon berättat. Hur kunde jag ha trott att hon lämnat det bakom sig? Hennes skuldkänslor... det var hemskt att höra. Jag brukar tjata om att ordet hat ska användas väldigt sparsamt, men det känns väldigt berättigat när jag tänker på mannen som utsatte henne för detta. För män som utsätter andra för detta. Kastration, straffknull och ett liv bakom lås och bom vore inte mer än rätt.

//Fred - omskakad, men förhoppningsvis lite klokare