De är för härliga, heterosarna!

Blev påmind om en annan ganska intressant närabögenföreteelse idag.

Eftersom alla lås bytts ut på min arbetsplats, var vi tvungna att byta nycklar idag. Så, jag gick till fastighetsskötaren för att ordna det. Om du läst min blogg förut vet du redan att jag är öppet homosexuell. På jobbet innebär det att läget framgår i det vardagliga samtalet. (Somliga har förresten fått för sig att det att vara öppen mer eller mindre innebär att man presenterar sig som bög. Hej, jag heter Fred, jag är bög! Tro det eller ej - det är inte så.) I praktiken innebär det att alla vet. De som inte förstått det genom kontakten med mig har fått veta det av någon annan. För det är ju såå spännande att skvallra om bögen på jobbet.

Nåja, fastighetsskötaren hör till dem som vet via den senare vägen. När jag fått mina nya nycklar skulle en blankett fyllas i. Jag förklarade att jag var tvungen att flytta på mig för att kunna skriva. Eftersom jag är vänsterhänt fanns inte plats att skriva på just den fläcken i hans trånga skrubb. När jag väl börjat skriva börjar han: Ja alla kan ju inte vara lika... det är ju tur... det är väl bra att vara annorlunda... så länge man är trevlig och så... Det är väl helt ok idag... att vara... vänsterhänt.

Jag fick skynda mig ut för att inte explodera i en skrattsalva. Vad skönt det är att det är ok att vara öhhh.... vänsterhänt! Undrar fortfarande om han verkligen pratade om vänsterhänthet eller inte. Det rådde i alla fall ingen tvekan i vintras när en kvinnlig kollega på en personalfest förklarade: Du, jag måste bara säga en sak. Jag vet ju att du är homosexuell... men du ska veta att för min del spelar det ingen roll! Det viktiga är ju att du är en trevlig och duktig arbetskamrat!

Det var inte första gången folk klämt fram liknande saker. Till att börja med, vad svarar man på sådant? Tack? Visst, jag förstår väldigt väl att det är välment, men inte desto mindre känns det väldigt underligt. Självklart spelar det ingen roll för min yrkesroll att jag är bög. Och om man nu inte tycker det spelar någon roll, varför känner man sig tvungen att berätta det? Om du inte redan har förstått min tankegång, testa att vända på det! På en personalfest klämmer jag fram följande till Berit:

Du Berit, jag vet ju att du lever tillsammans med Bertil! Men du ska veta att jag tycker det är helt ok! Det gör inget alls, det viktiga är att du är en så god arbetskamrat!

Hur skulle hon ha tagit det..?