Heterograbbar och deras egon

Har varit riktigt kul att skriva mina senaste inlägg om reaktioner man möter som bög ifrån en ofta både okunnig och fördomsfull omgivning. En del av dem är så mycket vardag att jag knappt reflekterar över dem. Man har hört dem förut. Många gånger.

Men jag har märkt på kommentarerna jag fått att det finns en poäng med att fortsätta berätta om dem; de ger insyn i en värld de flesta aldrig ser. Min värld. Min vardag. Och inte minst; de är ofta ganska underhållande. För jag väljer att ta dem så. I ett perspektiv är de ganska tragiska, men samtidigt på det hela taget ganska harmlösa, så jag väljer att skratta åt dem med förhoppning om att de sakta dör bort och så småningom inte förekommer längre.
Nästa har jag snuddat vid i en kommentar tidigare. Jag har hört den i flera versioner, men ett exempel var när en tjejkompis berättade om vad en gemensam killbekant sagt: Jag tycker det är helt ok att Fred är bög, så länge han låter mig vara.

Där är det också öppet för flera tolkningar. Tror en sådan kille verkligen att han automatiskt är intressant för att han råkar vara född med kuk? Att den enda meriten gör honom oemotståndlig? I så fall måste det vara något allvarligt fel på hans ego. Åtminstone ställer jag lite högre krav. Ganska mycket högre till och med.

Eller... är det möjligen så HAN beter sig mot sin målgrupp? Alla med, pardon my French, fitta är en möjlig partner?

Jenny vände perspektivet i en kommentar "Lika korkat som att du helst vill slippa jobba med Lisa, för Lisa är en hetero tjej och därmed MÅSTE hon vilja ha dig, för du är en man och därmed oemotståndlig?!". Folk hade med största säkerhet lagt hakan i knät om jag sagt så.

Eller, är det till och med så att han är rädd att han skulle tycka om det..?