Självmord - med andra ord
Jag hade inte tänkt skriva om Johanna Sällströms död. Den är självklart oerhört tragisk, men jag tyckte inte att jag hade något att tillföra med att skriva om det. Det fanns liksom inga ord. Inte förrän jag läste det här inlägget, där Åsiktstorped menar att det är okänsligt, skenheligt och oetiskt att samtliga stora tidningar (SvD, DN, Expressen och Aftonbladet) alla använt omskrivningar för orsaken till Johannas död i stället för att rakt ut skriva att det rör sig om självmord.
Han har visserligen en poäng i att det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men det finns fler sidor av saken.
Strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig 1994 gjorde en bekant till mig samma sak. Han lämnade efter sig ett brev, och snart gick ryktet i bekantskapskretsen att en av raderna i hans brev var Tack Kurt för modet.
Kurts exempel gav honom bekräftelsen att döden var det rätta. Jag är absolut ingen expert på de psykologiska mekanismerna hos en djupt deprimerad människa, men jag har själv haft riktigt svarta perioder. Jag har aldrig velat dö, inte innerst inne, men trots det har jag haft stunder när jag känt att jag inte haft andra alternativ än att dö. Målar man in sig i ett hörn med svart färg ser man till slut bara svart och svart blir den enda färg som finns att tillgå. Sitter man väl där i hörnet behövs inte mycket för att man ska måla ännu lite mer svart. Kanske inte mer än att någon annan gör precis det ens tanke är full av.
Därför konstaterade jag ganska nöjt att man i stor utsträckning använder omskrivningar i rapporteringarna om Johannas död. Nog kan alla läsa mellan raderna vad det (förmodligen) rör sig om, men där finns ingen in-your-face trigger.
Det är självklart under all kritik att suicidpreventionen bara får 2 miljoner kronor per år medan trafiksäkerhetsforskningen får 70 miljoner trots tredubbel dödsfrekvens, men jag tror inte att rätt metod att förbättra de siffrorna är att basunera ut kändisars självmord på löpsedlarna.
//Fred - som mest målar i vitt
12 kommentarer:
Tänkte också på självmord när jag började läsa om Johannas död.
Men så såg jag att någon på Youtube hade skrivit något om att hon hade fått en hjärnblödning. Tydligen samtidigt som hon hade pratat i telefon med den släkting som som sedan kontaktade polisen för att få hjälp med att komma in i lägenheten.
Fast vad som är sant eller inte är ju svårt att säga. Det kommer väl fram så småningom
jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att det skulle vara självmord, men nu när du säger det så låter det troligt eftersom alla tidningar direkt brukar skriva vad orsaken var och så men nu står det ingenting!
Det är lite konstigt att dom inte skrivit varför hon dog, eller vad man tror hon dog av. Jag trodde hon hade varit sjuk eller nåt, men då hade det förmodligen stått. Men om det var självmord borde dom skriva om det.
Fred: jag förstår synpunkten, men jag tror inte triggern ligger att berätta om självmordet. Jag tror triggern ligger i tillvägagångssättet.
Både du och Micke har rätt. Jag har varit på flera föreläsningar om suicid, och det kan inspirera andra. Både genom stor medial uppmärksamhet och om någon i ens närhet tar sitt liv. Ju mer detaljer kring tillvägagångssätt desto värre. Därför är det en svår balansgång mellan att ge ämnet uppmärksamhet för att öka folks kunskap men inte samtidigt få andra att överväga att detta kan vara rätt väg för dem också. Nu var ju dödsorskak ännu inte fastställd heller. Men även om den mediala tystnaden kan tyckas öka nyfikenheten tror jag att det är rätt beslut.
anders: Ja, hur det verkligen ligger till kommer väl fram så småningom, men tidningarna verkar i alla fall vara inne på suicidlinjen.
micke: Jag tror faktiskt inte riktigt på det. När man mår så dåligt blir "självmord" och att "ta sitt liv" som mantran. Jag tror det kan räcka att se dem för att få bekräftelsen att ens mantran är sanningen. Men visst, att beskriva tillvägagångssätt gör det säkert ännu värre.
anonymous: Precis så tänker jag också runt detta!
Japp. Så snart jag läste "hon var deprimerad mot slutet" föll ju myntet ner. Så sorgligt.
Det sjukaste hos mig var att jag direkt tänkte självmord.
Mycket (eller kanske bara) på grund av att den där scenen i Tre Kronor - där hennes rollkaraktär tog sitt eget liv - etsat sig fast i mitt medvetande och på något sätt alltid dykt upp i mina egna mörka stunder.
Tycker den här dikussionen är jäkligt intressant, inte minst för att jag har svårt att ta ställning själv för eller emot rapportering.
Detta är jätteintressant för mig, på ett rent personligt plan. Jag tillstår att jag påverkas av vad media skriver och hur dom skriver det.
Jag hade heller inte tänkt att skriva om detta hos mig, men känner efter att ha läst både hos Micke och hos dig att jag nu tvekar. Ni båda närmar er detta svåra på ett väldigt bra sätt tycker jag.
I det aktuella fallet vet jag ingenting om varför det är tyst, men när det gäller Dubois så var det just detaljerna som etsade sig fast hos mig. Svarta tankar triggades helt klart igång av det tidningen skrev. Svårt att veta vad som egentligen är rätt.
Jag måste säga att jag är kluven. Å ena sidan finns det ett sånt enormt behov av att prata om det, för det kan göra att folk söker hjälp.
Å andra sidan... Varenda jävla dag sitter någon och googlar "jag vill ta livet av mig" och hamnar på min blogg. Jag vet inte hur jag ska hantera det, för om jag skriver om det blir det bara värre...
Jag vet ju hur jag fungerar: Jag tar lätt saker och ting som "tecken" men så är jag ju inte deprimerad heller utan det ingår ju vanföreställningar i borderline.
Jag tror att anledningen till att media inte skriver rent ut att det är självmord är för att obduktionen inte är klar och så länge den inte är det kan inte andra orsaker uteslutas.Även om de flesta verkar tro sig veta att det är det som de rör sig om. Media kan spekulera och dra slutsatser innan men först när det blir bekräftat så kommer det att skrivas om det. Titta man på tex Micke Dubois så kom det ut i media på direkten men hans tillväga gångs sätt var antaglien så pass tydligt att både polis och anhöriga direkt bekräftade att det rörde sig om ett självmord. Men i Johana Sällströms fall verkar så inte vara fallet. // S
jag kanske är cynisk, men jag tror inte att tidningarna låtit bli att skriva om det pga nånslags etiskt ställningstagande. iaf inte kvällstidningarna (och var det inte nån löpsedel/förstasida som skrev om självmord? kanske var idag...) jag har inte så höga tankar om dem.
tycker dock att det är en intressant pressetisk fråga. har själv varit självmordsbenägen och vet både triggfaktorn och suget efter att få läsa och känna igen sig. tror att det är bra att rapportera på ett sätt,men kanske att man skulle infoga en liten notis typ "mår du dåligt - här är journummerna"
oswald: Det ÄR svårt att ta ställning. Det finns starka motiv både för att rapportera och för att inte göra det, men jag lutar åt det senare.
jerry: Inlägget i din blogg är intressant! Men det stärker nog min åsikt. Det måste finnas bättre sätt att arbeta med synliggörande och prevention.
trollhare: Precis, men att prata om det motsvaras väl knappast av att frossa i detaljer om hur Sällström hade det och hur hon ev gick till väga för att ta sig av daga.
anonymous: Du har rätt, men sakfrågan är intressant oavsett vilket.
korp: Ja om man nu tvunget måste skriva på det sättet vore det en bra idé att samtidigt hänvisa till var hjälp finns att få!
Skicka en kommentar